”Varför jag gillar U2? Därför att de chansar, de tar risker och de är inte rädda för att falla platt. De är hängivna och man kan inte göra annat än att beundra det.”
Det dröjde över tre och ett halvt år efter den legendariska Nyårskonserten innan U2 åter stod på en scen i Dublin. Världen hade förändrats runt omkring dem: Berlinmuren hade fallit och det kalla kriget avklingat, samtidigt som ett allt annat än kallt krig pågick i sydöstra Europa.
U2 själva verkade ha förändrats ännu mer. Bandet hade levererat sitt mest omvälvande album dittills och en av rockhistoriens absoluta höjdpunkter – den mörkt gnistrande ”Achtung” Baby – och slagit en hel musikvärld med häpnad med ZooTV. U2 skulle nu avsluta Europadelen av den gigantiska Zooropa-turnén med tre konserter på Irland.
”Jag har sett Beatlemania och jag har sett Madonna-febern, jag har sett hur hela USA försökte få biljetter till Dylans turné 1974 och skrikande tonåringar utanför Michael Jacksons fönster. Men jag har aldrig sett ett sådant pressuppbåd kring ett rockband som det Irland upplevde under den vecka då U2 skulle spela sina första konserter på hemmaplan sedan 1989.”
Ända sedan U2 uppnådde stjärnstatus har bandets konserter i deras hemland omgivits av kontroverser, vilka mer har att göra med hur omgivningen förväntar sig att de borde uppträda än med deras musik. Visa av tidigare diskussioner hade bandet denna gång beslutat hålla biljettpriserna på en rimlig nivå och dessutom skänka alla intäkter från de irländska konserterna till välgörenhet. Vilket knappast hjälper dem när det irländska hälsodepartementet några dagar innan Dublin-konserterna deklarerar att de kommer att åtala bandet för deras affisch som visar Bono med en cigarill i handen, vilken anses strida mot lagen om tobaksannonsering.
Även den konservativa Gaelic Athlethic Association, som äger arenan i Cork, har åsikter. Under turnén har det sålts souvenirer som förutom de vanliga konserttröjorna innefattat ’Zoo Condoms’. Eftersom kondomer inte får säljas på Irland, utom mot recept, kräver GAA att dessa plockas bort från souvenirstånden – annars tar de tillbaka sitt tillstånd för konserten. U2 lovar att dra in kondomförsäljningen och spelningen kan genomföras.
Cork: 24 augusti
GAA kan inte ha följt rapporteringen från U2:s Zooropa-konserter särskilt noga, för då borde de ha förstått vad som skulle hända. MacPhisto äntrar scenen i Cork den här kvällen och påminner publiken om att rock’n’roll har kallas för djävulens musik.
”Det är min musik!”, hojtar han. ”Kan ni känna hur den bränner? Skakar civilisationens grundvalar? Vem ska rädda er från avgrunden? GAA! Det kommer inte att säljas några kondomer här ikväll! Unga människor kommer inte att föras till helvetets portar iförda latex! Preventivmedel? Säker sex? AIDS? Det är inte deras problem! Inga homosexuella här ikväll. Inte en snopp i sikte. Bara avhållsamma, kastrerade, lyckligt gifta familjer här ikväll!”
Sedan kastar MacPhisto ut stora grabbnävar med Zoo-kondomer till publiken från scenen – alldeles gratis. Det var varken olagligt eller något som U2 hade lovat att inte göra.
Dublin: 27 augusti
Den första kvällen i Dublin är något spänd, med ett band som delvis gömmer sig bakom sin rutin och inte tar ut svängarna lika mycket som de gjort vid en del andra konserter. Spänningen släpper delvis i samband med det akustiska setet, då Bono lämnar över micken till Larry Mullen som glatt sjunger sitt paradnummer ”Dirty Old Town”. Stämningen blir knappast bättre av att någon i publiken kastar en sko mot scenen, vilken träffar Larry i huvudet.
MacPhisto är dock i god form. ”Vilken kväll!”, ropar han. ”Hemma hos de människor som älskar oss mer än någon annan i hela världen! Hemma hos de människor som ser igenom allt prål och all hype. Hemma hos de människor som känner mitt riktiga jag. Hemma hos de människor som inte ser mig som en glamorös popstjärna.”
Publiken, som är osäkra på hur de ska bemöta den här sortens tal, är tyst. MacPhisto fortsätter på en mer personlig nivå: ”Hemma hos de människor som kallar mig ’pappa’. Inatt ska jag sova i min egen säng. Kanske jag borde varna dem; jag vet att de blir glada att se mig efter så lång tid. Jag är så trött på att bråka med folk”, säger han och slår sitt eget hemnummer.
Telefonsvararens meddelande går ut över hela arenan och det är Bonos fyraåriga dotter Jordan som har talat in det: ”Halllåååå, vi är på semeeester. Pappa, om det är du: vi kommer inte hem förrän du har tagit av dig hornen! Hej dååå!”.
Dublin: 28 augusti
Arena: Royal Dublin Society Showgrounds
Publik: 72 000 (utsålt)
Låtlista:
- Zoo Station
- The Fly
- Even Better Than The Real Thing
- Mysterious Ways
- One / Unchained Melody
- Until The End Of The World
- New Year’s Day
- Numb
- Tryin’ To Throw Your Arms Around The World
- Angel Of Harlem
- When Love Comes To Town
- Stay (Faraway, So Close!)
- Satellite Of Love
- Bad / The First Time
- Bullet The Blue Sky
- Running To Stand Still
- Where The Streets Have No Name
- Pride (In The Name Of Love)
- Desire
- Help/Ultra Violet (Light My Way)
- With Or Without You
- Love Is Blindness
- Can’t Help Falling In Love
Den andra kvällens konsert direktsänds i radio i USA, Irland, Storbritannien och det mesta av Europa, till uppskattningsvis 300 miljoner lyssnare. Liksom vid Nyårskonserten 1989 uppmanar U2 sina fans att spela in konserten och i musiktidningen Hot Press finns ett färdigtryckt kassettomslag att klippa ur.
Det är därför inte konstigt att denna konsert är en av U2:s mest spridda bootlegs och framför allt en av dem med bäst ljudkvalitet. Sveriges Radio P3 hänvisar till P4 för nyheter, då de sänder ”lajv med utvå från Dublin” och inte tänker bryta konserten.
Med 300 miljoner lyssnare, 2000 specialinbjudna gäster och en medioker konsert kvällen innan i bagaget är det inte att undra på om spänningen och förväntningarna inför den här kvällen är enorma. Som så ofta förr reagerar U2 på dem genom att oförskräckt kasta sig ut i föreställningen. Och som så ofta förr fungerar det över förväntan: konserten är kraftfull men samtidigt förvånansvärt avslappnad.
Redan under det mäktiga introt märks en helt annan energi än första kvällen och när Bono som The Fly höjs upp mot den blå skärmen i en omvänd deus ex machina överröstar nästan publikens vrål de inledande takterna till ”Zoo Station”.
U2-sångaren påminner även ikväll alla om att ”it’s all right, I’m sleeping in my own bed tonight!”.
”Welcome to ZooTV y’all! I hope it sounds as good as it looks!”
U2 har dagarna innan haft ett gräl med Foster’s Lager, som i sin reklam stolt påpekat att de förser bandet och deras publik med öl vid konserterna. Genom åren har U2 envist vägrat att förknippas med någon produkt eller ta emot sponsring för sina turnéer, inte ens för den här 200.000-dollar-per-kväll-showen.
Fosters’s annonser antyder att det är de som betalar fiolerna för Zooropa-turnén och U2 drar ilsket tillbaka tillståndet för bryggeriet att sälja öl vid konserterna. Bandets videotekniker är inte sena att nappa: efter ”The Fly” syns en stor burk med Foster’s Lager på videoskärmen med texten ”Official sponsor of the tour… NOT!”.
Efter en del kanalzappande ropar Bono så ”Ni har väl inte kommit hela vägen hit bara för att titta på TV, eller hur?!?” och ”Even Better Than The Real Thing” formligen kastar sig över publiken. ”Gimme one more chance and I’m gonna make you sing….”. I kvällens gungande ”Mysterious Ways” inbjuder sedan Bono och magdansösen Morleigh Steinberg hela publiken till dans.
Så är det dags för allvar. ”One” tillägnas Sarajevos folk, för att visa hur Europas politiker ”inte har lärt något på 60 år”. Bono är högst medveten om att han han än en gång står där och predikar, vilket han kommenterar genom att ändra texten till ”have you come here to play Jesus? – I did”. Ingen verkar dock ha några invändningar och alla kan höra uppriktigheten i Bonos röst när han kommer till extraraderna ”Did you hear me coming, Lord? Did you hear me call? Did you here me knockning, knockning on your door…”, strax innan ”Unchained Melody” skickligt vävs in i Ones avslutning.
Efter denna innerliga dubblett är det ganska djärvt att lägga ”Until The End Of The World”, men det fungerar förvånansvärt bra, mest beroende på den suggestiva energi med vilken den framförs. Här finns dock en koppling till ”One”-framförandet i textändringen ”Except me – I’m still talking about the end of the world”.
”New Year’s Day” är den här kvällen oväntat avslagen, men publikens jubel när Edge kliver fram för att sjunga ”Numb” går inte att ta miste på. Och när Bono som vanligt bjuder upp en kvinna till dans på scenen under ”Tryin’ To Throw Your Arms Around The World” tänder det till lite extra.
Den här kvällen är det nämligen inte vilken kvinna som helst, utan supermodellen Naomi Campbell, Adam Claytons fästmö. Så snart Naomi fått Bonos videokamera i händerna marscherar hon rakt förbi sångaren och börjar filma Adam istället. Bono inspireras att ändra texten till ”a woman needs a man, like Clayton needs a handycam, tryin’ to throw his bass around the world.”
Från B-scenen avslöjar sedan Bono en dittills välbevarad hemlighet genom att börja sjunga Mendelssohns Bröllopsmarsch för det förlovade paret i inledningen till en ”Angel Of Harlem” som avslutas med unison allsång från publiken. U2 får hjälp med körsången även under ”When Love Comes To Town”.
”Nå, det är en fin grej att kunna skriva låtar och ge ut en skiva när man ännu är på turné. Men det är en helt annan grej att sen försöka spela de förbannade låtarna!” – Bono
”Det här är den andra låten av två”, säger Bono som introduktion till en akustisk ”Stay (Faraway, So Close!)”, även här med en notering att U2 nu är hemma i Dublin igen: ”London, Belfast and back home…”. ”Satellite Of Love” tillägnas ”ZooTV personalen – världens bästa!” följd av det något ovanliga paret ”Bad” (med rader ur Elton Johns ”Candle In The Wind”) – och ”The First Time”.
”The First Time”-s avslutande ”love” hinner dock aldrig tona ut innan ”Bullet The Blue Sky” dundrar ut över arenan. Det här är en av de tyngsta versioner av den låten som U2 någonsin har spelat – Edges riff skulle få vilken aspirerande hårdrocksgitarrist som helst grön av avundsjuka.
Bono har nu iklätt sig rollen av en amerikansk soldat och kliver omkring på scenen utrustad med ett headset som tillåter honom att leva sig in i rollen och ta ut svängarna även fysiskt.
Som kontrast till den eldfängda ”Bullet” är Zoo-turnéernas ”Running To Stand Still” bräcklig, rörande och samtidigt så mäktig att man tappar andan. Soldaten har nu brutits ner av krigets fasor och hänfallit till droger för att klara av sin tillvaro. Bono sägs ha inspirerats till den här karaktären av U2:s turnémanager Dennis Sheehan, en Vietnamveteran som lämnade sitt drogmissbruk bakom sig.
När U2-sångaren kommit till raden ”she will suffer the needle chill, she’s running to stand -” hugger han sig i armen med en osynlig spruta innan det framstönade ”still!”. Både Bono och hans röst lyfter sedan högt över stadion för några extatiska ”Hallelujah” innan han avslutar med en rad ur The Doors låt ”The End”.
”Running To Stand Still” tonar över i de ringande inledningsackorden till ”Where The Streets Have No Name”. Efter denna kommer en välspelad men inte särskilt överraskande ”Pride (In The Name Of Love)”.
Inför Desire skrudar sig så Bono som Mr. MacPhisto och inleder med att förtjust utbrista ”Honey, I’m home!” Låtens text ger Bono möjligheten att leva ut MacPhisto-karaktären till fullo, väl uppbackad av den massiva bakgrunden hos musiken.
”What a guitar player! What a night! What a show! What a city! Zooropa! Zooropa! Aye, Zoorrrrrooppaa!”
Publiken älskar det – jublet vill aldrig ta slut. ”Ni vet vem jag är”, säger MacPhisto. ”Åh, jag vet vilka ni är. Jag känner er nog bättre än ni känner er själva. Vilken kväll, vilken show!”
”Zooropa är slut”, suckar MacPhisto. ”Så många har kommit för att se oss. Jag vet inte vad jag ska säga…” Han tackar alla i publiken och då särskilt ett icke namngivet himmelskt väsen.
”Det finns någon som brukade komma och se oss hela tiden och som inte har varit här på sista tiden. Vi brukade stå varandra nära. Folk tror att jag har glömt bort honom, men det har jag inte. Förr var han en sådan inspiration för mig; han uppfann mig. Jag var hans mest magnifika skapelse: den största stjärnan på hans himmel.”
”Se på mig nu – en trött gammal popstjärna i platåskor… Jag har försökt prata med honom flera gånger, men han tar inte emot mina samtal. Men jag kan inte skylla allt på honom: alla krig, all svält, alla problem i världen – jag får skulden för allt. Till och med ’Evening Herald’ skyller på mig. Vem kan hjälpa mig att sluta fred med honom? Vem vill medla för mig? Ska jag ringa FN? Kanske de kan hjälpa mig. Bort med hornen, fortsätt med showen.”
Han ringer upp FN, men det är en bluff. Ett inspelat meddelande hörs svara att de är ute på lunch, men att små länder i tredje världen som upplever nya krig eller massakrer kan lämna ett meddelande efter signalen. Publiken sjunger med MacPhisto i en à capella-version av The Beatles ”Help”.
”Ultra Violet (Light My Way)” lyfter det hela ett snäpp till och en mäktig ”With Or Without You” framförs med en viss MacPhisto-touch i refrängerna: vackert, sorgset och som från en åldrande stjärna som vet att han är på nedgång men som ändå fortfarande har något att säga.
När U2 tar upp ”Love is Blindness” är det dock ingen tvekan om att det är Bono själv som står där på scenen. Han använder sin röst som ytterligare ett instrument, utan att för den skull tappa framförandet av texten. Det här är en av de mest fantastiska versioner av denna suggestiva ballad som existerar.
Bono utnyttjar hela registret hos sin röst, låter den slingra sig kring melodislingorna och fylla varje skrymsle: klangrik, innerlig och ytterligt sensuell.
Efter detta skulle den avslutande ”I Can’t Help Falling In Love” kunna bli en antiklimax, men denna lågmälda akustiska variant fungerar istället som en bekännelse från Bonos sida: han kan inte hjälpa att han har förälskat sig i det här – i musiken, i rockstjärnelivet, i sin publik. Samtidigt blir låten en godnattvisa för U2, deras fans och den Europaturné som de precis har avslutat tillsammans.
”’Cause I can’t help…” sjunger Bono hjälplöst. Och när åskådarna unisont svarar ”falling in looove with youuu…” är det en avslutning minst lika stark som någonsin ”40”.
”Tjugo år senare förblir Zoo TV den mest spektakulära rockföreställningen som världen någonsin har skådat”
Sedan är konserten och Zoo Europa slut. Drygt två månader senare skulle U2 ta ZooTV till andra sidan jorden – till Zoomerang och New Zooland och ända till Japan, där turnén avslutades i december 1993.
Det var en resa som på mer än ett sätt skulle ta dem till slutet – till slutet på första steget av de förändringar som påbörjats i Berlin nästan tre år tidigare, till slutet på denna grandiosa galenskap som var ZooTV och till själva världens ände.
U2 hade satsat högt och inte kommit undan utan skador, men de hade vunnit. Många väntade länge på rockshowen som skulle kunna bräcka ZooTV. Den kom aldrig. Inte förrän i april 1997, då fyra irländare skulle skapa något som spelade i samma division: PopMart.
Marie
2005-08-28
