Det finns konserter och så finns det Konserter!
Vissa spelningar är helt enkelt oförglömliga. En sådan blev det som drabbade Sverige under U2:s Vertigo//2005-turné.
Bandet var inne på sin andra del av turnén och hade därför döpt Europa-vändan till V2. Ett mer passande namn får man leta efter. För en bomb var det som slog ner i Göteborg på kvällen den 29 juli.
Lite sena i starten var bandet, klockan var närmare 21:20 när Arcade Fires låt” Wake Up” äntligen hördes över ljudanläggningen. Genast steg ett vrål mot himlen från de fans som hade hört den förut och visste att nu var det dags! Så klev U2 upp på scenen och Ullevi dränktes i ett hav av viftande vita föremål. De fyra irländarna tog in synen en stund och sparkade sedan igång Vertigo.
Redan här tände konserten ordentligt. Publiken var på topp, ivrigt viftande med sina vita tygbitar och ballonger, och bandet var eggvassa – särskilt syntes det hur taggad Bono var. Samtidigt verkade U2 inte spända, bara fast beslutna att bjuda åskådarna och sig själva på en hejdundrande konsert.
I don’t know what’s going on in Gothenburg. We surrender!”
Det gjorde vi också – gav upp inför musikens överväldigande kraft. När U2-sångaren bytte ut delar av texten i ”I Will Follow” till ”White Flags at sunset / And we surrender / White flags in the land of the midnight sun / And we surrender…” så höjdes stämningen ännu mer.
När ungefär halva ”The Electric Co.” spelats vänder sig Mårten mot oss andra och ropar leende: ”Dublin kan slänga sig i väggen!”. För så kändes det – de fantastiska konserter vi sett i den irländska huvudstaden en månad tidigare förbleknade alla i jämförelse med denna naturkraft som U2 var ikväll.
Under Elevation såg man hur Bono riktigt njöt när han gick ut på catwalken, buren på ett hav av allsång och lyfta armar. Det var dock ingenting emot temperaturen när U2 tog upp ”New Year’s Day” – en av deras första hits i Sverige. ”A world in white gets underway”, sjöng Bono och plötsligt föflyttades vi till ett vintrigt Sälen, där fyra mycket yngre bandmedlemmar spelade in en video för snart 23 år sedan. Flashbacken var dock tillfällig – det U2 som stod på scenen ikväll krävde absolut närvaro.
”Made in the snow, made in Sweden.”
Även i ”Beautiful Day” ändrades textrader för att passa tillfället: ”See China right in front of you” blev ”White flags – all over you” och mot slutet ropade Bono på svenska ”Fantastisk kväll! Fantastisk kväll!”. ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” förvandlades den här kvällen från den sakrala psalm som den ibland framförs som till en svänging gospel – än en gång med allsång från publiken.
När Bono rörde sig ut mot b-scenen under ”All I Want Is You” var vi rätt spända på att se om han skulle plocka upp någon tjej ur publiken och om det i så fall skulle bli Celine som lyckades fånga stjärnans uppmärksamhet. Istället framförde U2 en av de vackraste liveversioner jag hört av denna kärlekssång som bandets sångare har skrivit till sin hustru.
Många stod kvar vända mot Bono ute på b-scenen när introt till ”City Of Blinding Lights” började. Jag gestikulerade åt så många som möjligt: ”Vänd er om! Titta på skärmen!”. För det är så häftigt när de flimrande ljusen börjar lysa upp arenan. ”City Of Blinding Lights” håller på att bli en konserthymn i samma feelgood-klass som ”Beautiful Day”. När Bono kom till refrängen pekade vi alla mot scenen i takt med musiken och sjöng med ”Oh – you – look – so – beauuutiful tonight… !” Hoppas U2 förstod att vi menade dem.
”Miracle Drug” tillägnades som vanligt läkare och sjuksköterskor och den nya grafiken underströk ytterligare låtens tema. Det är så kul att se att U2 och deras scendesigner Willie Williams inte slår sig till ro med det som fungerar visuellt, utan även under pågående turné jobbar på att förbättra uttrycken.
Sedan är det plötsligt dags för själsblottande allvar. U2:s sångare tar av sig de glasögon som han oftast gömmer sig bakom och tar upp ”Sometimes You Can’t Make It On Your Own”, även ikväll tillägnad hans avlidne far Bob Hewson. Bono går långsamt förbi oss, ut längs catwalken till b-scenen. Nu är det inte längre läge att vifta med halsdukar och hojta på Bono – den här balladen rymmer så mycket personlig sorg för honom att det nästan gör ont i en som åskådare.
Tidigare versioner jag hört är dock inget mot den här: Bono har hittat en ny kraft i rösten som nog ingen visste fanns där. Det är så vackert och samtidigt så sorgligt att jag känner hur tårarna stiger upp i ögonen. Skärp dig, Marie! Vuxna människan står här och bölar som en annan småunge! Så vänder jag på huvudet och ser på Sara som står till höger om mig: hon gråter hejdlöst. En blick till vänster visar att tårarna också rinner nerför kinderna på Kim. Ikväll är det okej att släppa fram känslorna – Bono gör definitivt det där han står i det blå ljuset ovanför oss.
Knappt hinner vi återhämta oss förrän ett tvärt kast för oss till en annan ytterlighet. ”Love And Peace Or Else” dundrar ut över Ullevi och operasångaren framför oss förvandlas till fredsagitatorn Bono som närmast ylar ut ”Lay doooown….”.
När så ”Sunday Bloody Sunday” tas upp kokar hela arenan igen. Tyvärr missar många i publiken de ”No more!” som skallade så högt i Dublin – ikväll blir låten snarare en glädjeyttring över att IRA kvällen innan hade lagt ner sina vapen. ”How long must we sing this song?” – ja, kanske U2 snart inte behöver göra det längre, annat än som en påmnnelse som en konflikt som man aldrig vill ha tillbaka igen.
Bono talar om den CoeXisT-symbol som pryder både hans pannband och den stora skärmen bakom bandet och hur människor av olika tro måste kunna leva tillsammans. ”Not a problem here in Gothenburg”, ler han och ser ut över publiken. ”Bullet The Blue Sky” är lika mäktig som vanligt, men känns ändå av någon anledning lite avslagen. Kanske är det så att man som åskådare inte klarar för många stora känslor på en gång.
Så kommer ”Miss Sarajevo” och vi får höra den där underbara rösten igen! Lite orolig var jag allt att Bono skulle försöka sig på att härma Luciano Pavarotti i dennes operaparti, men även om U2-sångaren tar i ända från tårna så håller han sig ändå inom sitt eget register. ”Miss Sarajevo” är inte samma publikfavorit som ”Running To Stand Still”, men passar med sitt allvar ändå märkvärdigt väl in efter ”Bullet The Blue Sky”.
Och nu är det dags för extas igen. ”Pride” klingar högt över Göteborg och publiken blir som tokig – alla vrålar ut ”In the naaame of loove / what more in the name of love…”. Den värme som låten förmedlar får en verkligen att med hela kroppen känna att det är det här som U2 handlar om: inte en man, men ett band, ”in the name of love”. Det är därför de står på den här scenen: i kärlekens namn – kärleken till musiken och till sin publik. Jag behöver väl knappast säga att den på Ullevi den här kvällen är i högsta grad besvarad.
Sedan kommer ångvälten rullande… Det är bara det att ikväll är den ingen ångvält utan ett expresståg! ”Where The Streets Have No Name” utplånar allt eventuellt motstånd som möjligen kan finnas kvar hos publiken. Folk hoppar, dansar och sjunger euforiskt med i texten. I ärlighetens namn har jag inte så mycket mer att säga om den eftersom jag faktiskt inte minns – kommer bara ihåg att jag plötsligt insåg att jag inte kände marken under fötterna längre.
Jag har sagt det förr och säger det igen: den enda ballad som klarar av att komma efter ”Streets” är ”One”. Den glädjerusiga stämningen till trots räcker det med det inledande ackordet för att alla ska tystna förväntansfullt. Och när Bono ber dem släcka ner stadion och publiken att lysa upp den med sina mobiltelefoner glimmar tusentals ljus som stjärnor i sommarnatten. Även U2:s sångare är märkbart tagen vid synen.
”You’re a light in the world.”
När han sedan tackar Sverige för vårt bistånd till världens fattiga länder och säger ”This is for you” innan de drar igång ”One”, då rasar allt igen och tårarna svämmar över. Bono dedicerade ”One” till oss! Ingen som inte är U2-fan kan förstå hur stort det är.
Jag är så slut av alla omtumlande känslor att jag knappt orkar applådera när U2 går av scenen för pausen innan extranumren. Tack och lov finns det andra som gör det – åskådarnas ovationer verkar aldrig vilja ta slut. Det tveksamma regn som fallit en stund bestämmer sig för att ta i på allvar, men det spelar liksom ingen roll.
Sedan är det plötsligt showtime! ”Zoo Station” dånar ut och publiken jublar med förnyad energi. På skärmen syns siluetten av Bono som gör sin Dr. Strangelove-imitation från ZooTV. På den sida av scenen där vi står går Edge ut på catwalken, stannar till rakt framför oss och med det största leende jag någonsin har sett i denne coole gitarrists ansikte saluterar han publiken med en näve i skyn och tummen upp. Vilket självklart får alla att vråla ännu högre.
Jag ser mig om, orolig att u2.se:s webmaster nu ska ha dött av ren lycka, men han ler bara det största leende jag någonsin har sett i denne coole mans ansikte. ”The Fly” rockar ordentligt den här kvällen och U2:s gigantiska scen verkar nästan för liten för dem där de står framför tiotusentals jublande fans.
Så pulserar det hypnotiska introt till ”With Or Without You” ut över Ullevi. Jag vågar nog påstå att det här är den bästa live-version av den låten som jag någonsin har hört. Och när Bono stannar rakt framför oss, med ryggen mot den inre cirkeln där vi står, och pekar på vår vän Celine – då är lyckan fullständig. Hon gjorde det! Hon lyckades få dansa med Bono!!
Jag är så glad för hennes skull att jag inte ens är avundsjuk. Innan konserten hade vi förmanat henne att om det otroliga skulle hända så fick hon inte sjunga (vissa av Bonos danspartners brukar sjunga med i låtarna, vilket går rakt in i hans mick och låter fruktansvärt) och skulle försöka låta bli att gråta.
Celine gör inget av detta. Istället för hon sig med värdighet och ödmjukhet inför stunden, men passar ändå på att dansa tätt intill rockstjärnan. Förundran står skriven över hennes ansikte tills hon får ögonkontakt med oss som står där och strålar upp mot henne – då spricker världens största leende upp och det verkar som om hon nu äntligen börjar fatta vad som händer. Jag ser hur hennes arm som ligger runt Bono tar ett bättre tag, som om hon beslutat sig för att ta till vara varje sekund av det här ögonblicket.
”All Because Of You” är faktiskt ingen jättehöjdare den här kvällen. Inte för att den är dålig – tvärtom – men i jämförelse med alla höjdpunkter under konserten så lämnar den liksom inget efter sig. Den är bara glad och svängig, vilket i och för sig inte är det sämsta.
Vi ser hur roddarna bär fram synthen och förväntar oss ”Yahweh”. Då händer det något. Bono tar över och börjar istället spela och sjunga ”Party Girl”! Tydligen helt oplanerat, eftersom de övriga i bandet ser väldigt förvånade ut, även om Edge snabbt finner sig och ser till att få en annan gitarr än den han ursprungligen hängt på sig.
U2-gitarristen får också äran att sjunga en av verserna, möjligen för att Bono själv verkar ha lite svårt att komma ihåg texten. Det gör inget – de av oss fans som gillar ”Party Girl” uppskattar verkligen den här gåvan. Bono lyckas också få tag i en flaska champagne som han traditionsenligt sprutar ut över publiken – nu skulle man ha stått där längst fram… Tack och lov går inte allt till spillo, utan U2-sångaren tar sig en redig klunk ur flaskan själv också.
Sedan är det dags för den stora finalen! För det är det verkligen. Olov hade så rätt när han skrev att ”Vertigo II” inte är samma låt som den som bandet spelar inledningsvis i konserten. Och om inte åskådarna var tillräckligt tända redan så räknar Bono också in den på svenska.
”Ett, två, tre, fjorton!!”
Jag trodde inte att folk så här långt in i denna fantastiska konsert hade någon ork kvar, men jo då – publiken blir som galen. Igen. ”Hello, hello / I’m at a place called Vertigo…!!” – ja, där är vi och vi har ingen större lust att komma tillbaka ner på jorden igen.
Men även den mest extatiska konsert har ett slut. Bono avslutar ”Vertigo II” med att ropa ”Hej då!” på svenska och sedan tonar texten ”The End” fram på skärmen. Det är slut. Jag sällan varit så trött eller så lycklig.
Jag har gillat U2 och deras musik i över 20 år. Jag äger alla bandets skivor och har sett alla deras videor. Jag var på min första U2-konsert 1987 och sedan dess har jag sett ZooTV i Scandinavium , Zooropa på Stockholms Stadion , PopMart på Ullevi och Elevation i Globen. Jag har till och med sett U2 på hemmaplan i Dublin tidigare i år.
Men Vertigo på Ullevi den 29 juli 2005 slår allt detta. Det här var den bästa konsert jag har sett och den häftigaste U2-upplevelse jag haft i hela mitt liv.
