Under War-turnén gjorde U2 sig kända för de vita flaggor de hade på scenen.
Igår på Ullevi var det vita flaggor över hela stadion. Om U2 uppfattade budskapet? Lita på det!
”Vifta Vitt” utnämnes härmed till en succé. OK att inte varenda kotte inne på Ullevi viftade vitt, men tillräckligt många för att det skulle bli en fantastisk effekt!
GöteborgsPosten skvallrade för Adam Clayton och därmed blev aktionen ingen direkt överraskning för bandet. Men när U2 gick på scenen och hela Ullevi exploderade i viftande vita föremål så spelade inte det någon roll längre.
Vi fick fram det vi ville:
Att vi gillar U2. Att vi beundrar dem för att de vågar sticka ut hakan och ta ställning för de sämst lottade i världen. Att vi ställer oss bakom deras strävan att få oss människor att – som Bono uttrycker det – rätta till de misstag som vi kan.
En tydligt exalterad Bono förklarar: ”Don’t know what’s going on in Gothenberg. We surrender!”. Under kvällens andra låt, ”I Will Follow”, ändrar U2-sångaren texten, inspirerad av det vita havet framför honom: ”White Flags at sunset / And we surrender / In the land of the midnight sun / And we surrender…”.
Själv hade jag utrustat mig med ett vitt örngott, på vilket jag skrivit ”>0,7%” – en hänsyftning på FN:s appell till världens rika länder om hur mycket de bör ge i bistånd till de fattigaste. Något som anammats helhjärtat av DATA och Make Poverty History, där ju Bono är livligt engagerad. Och samtidigt en liten påminnelse till U2 att de nu befann sig i Sverige – ett av få de länder som faktiskt ger mer än så i bistånd.
När Bono så går ut på rampen under ”Elevation” håller jag örngottet så högt jag kan över huvudet (förlåt till er som stod bakom och vars sikt jag ev. skymde – försökte att begränsa mig). Han kommer närmare… han ser ut över publiken… han tar ett par steg till… Så stannar han till och jag ser hur han tittar koncentrerat rakt på min ’flagga’. Så spricker hans ansikte upp i det där breda leendet som vi alla känner så väl och med en liten nick gör han en erkännande gest mot mig.
I ”Beautiful Day” ger Bono publiken en eloge genom att ändra textens ”see the world in green and blue / see China right in front of you” till ”see the world in green and blue / white flags – all over you”.
Kanske fick U2 också extra nytändning av torsdagens nyhet att IRA beslutat lägga ner sina vapen. I alla fall fick den oss fans att känna att vi inte kunde ha valt en bättre konsert att ”Vifta Vitt” på. Vita flaggor för fred, vita flaggor som en påminnelse om de som U2 själva använde för 22 år sedan för att illustrera ”Sunday Bloody Sunday”.
Efter Bonos ”CoeXisT”-tal under ”Sunday Bloody Sunday” och ”Bullet The Blue Sky” rev han sedan ner applåder när han inflikade att sådan intolerans ”har ni ju inga problem med här i Göteborg”.
När så en extatisk ”Where The Streets Have No Name” klingat ut och Bono hängt på sig sin Irish Falcon noterar han ”Well, you know something about these things.” Så uppmanar han oss att tända våra mobiltelefoner medan stadion släcks ner. Tusentals ljus glimmar i den svenska sommarnatten och Bono säger ”You’re a light in the world”. Trots att regnet nu har börjat falla fångar Bono stämningen perfekt när han utbrister ”Wow! Oh, we look beautiful tonight!”
Han tackar Carin Jämtin och Leif Pagrotsky och fortsätter ”We’ve so much work to do. But I’m not going to tell the people of Sweden what to do. You can tell me. We are your servants tonight.” Så tillägger han enkelt ”This is for you” och The Edge börjar spela det hjärtskärande vackra introt till ”One”.
Då brister allt. Jag tar min vän i axeln och skriker i örat på honom: ”Fattar du? Han har just dedicerat ”One” till oss – till Sverige!” Hjälplöst känner jag hur tårarna börjar rinna och när jag ser mig omkring så kan jag se att jag inte är ensam om att röras av ögonblicket. Större än så här blir det knappast.
Idag har jag träningsvärk i högra axeln och överarmen av allt viftande under konserten igår. Det gör inget. För samtidigt svävar jag fortfarande som på moln efter mitt livs starkaste konsertupplevelse.
Tack Polen och Frankrike för att ni gav oss idén.
Tack Olov för att du inte gav dig utan såg till att vi genomförde den.
Tack Sveriges media för att ni hjälpte oss att nå ut till allmänheten (och ett extra tack till er som dessutom fick det rätt). Ett särskilt varmt tack till U2 för inspirationen och responsen.
Men det allra största tacket går till u2.se:s läsare och alla andra svenska U2-fans som hakade på kampanjen och spred budskapet. Utan er hade det aldrig gått.
Marie, 2005-07-30
