Stora känslor när U2 kom hem till Irland

Texten publicerades ursprungligen i Västerbottens Folkblad av tidigare redaktionsmedlemmen Olov och återges i sin helhet här nedan.

ÖGONBLICKET ÄR fyllt av magi. Där uppe på scenen har Bono just sjungit ”Kite” till sin avlidne far, som begravts dagen före konserten. Det är inte bara sångaren som har tårar i ögonen, runt omkring mig ser jag mängder av irländare som har svårt att hålla tillbaka gråten. Då ger sig bandet för första gången på fjorton år i kast med ”A Sort of Homecoming” och den varma augustikvällen lyser upp tack vare tusentals tändare och mängder av papper och tidningar som sätts i brand.

Det är en mäktig syn, känslorna svallar och intrycket av att det här är U2:s riktigt stora och efterlängtade hemkomst sedan det inhemska genombrottet för 20 år sedan förstärks ytterligare.

Vi befinner oss i byn Slane, några mil norr om Dublin. Vi är över 80 000 fans som trängt ihop oss på någonting som ser ut som en slalombacke, men som är en plats fylld av historik och nationell stolthet.

Här ligger vackra Slane Castle, ägt av en rik och inflytelserik engelsk lord, omgärdat av sådan där praktfull irländsk fauna som vi vanligtvis bara ser på vykort. Vid samma tidpunkt varje år, i samband med att studenterna får sina betyg, arrangeras en stor endagsfestival här. Bruce Springsteen, Robbie Williams och Guns’n’Roses är några av dem som genom åren har uppträtt. Invånarna i byn gillar dock inte arrangemanget, men så länge som lorden får bestämma kommer det att fortsätta anordnas musikaliska övningar i sluttningen bredvid slottet.

Årets upplaga är speciell av många anledningar. För det första för att U2 lyckats med det ingen annan lyckats med tidigare, nämligen att övertala lorden om att få spela två gånger samma vecka på Slane. För det andra för att den gode lorden slutligen har renoverat slottet efter den häftiga brand som härjade här för några år sedan. För det tredje var det här som U2 spelade in ett av sina mest populära album, ”The Unforgettable Fire”, 1984. För det fjärde, och sista, var det 20 år sedan som U2 spelade här senast, då som förband till det legendariska rockbandet Thin Lizzy.

Det var alltså exakt 20 år sedan som gruppen fick sitt genombrott på Irland. Det kommer därför inte som någon överraskning att Thin Lizzys ”The Boys Are Back In Town” spelas över högtalarsystemet strax innan U2 kliver upp på scenen. Att U2 i folkmun kallas för ”the boys” gör inte direkt Phil Lynotts låt mindre passande.

Irländarna har i och för sig väntat länge, men sedan biljetterna släpptes i våras har förväntningarna inför bandets båda spelningar på hemmaplan växt till enorma proportioner. Veckan före den första av de två konserterna tävlar tidningarna om att ha de största U2-rubrikerna, de flesta U2-intervjuerna och de bästa U2-bilagorna. Alla, gamla som unga, pratar om konserten med stort K. Men ingen hade kunnat föreställa sig vilket enormt mottagande bandet till slut skulle få.

EFTER ATT de fem förbanden, däribland Red Hot Chili Peppers och Coldplay, gjort sitt dundrar så till slut ”Elevation” ut över Slanes nejder och den väldiga folkmassan får fnatt. Upp på scen kliver Adam Clayton, Larry Mullen, The Edge och Bono – och det räcker med att bara titta på bandmedlemmarnas ansiktsuttryck för att se hur laddade de är inför uppgiften.

Den här kvällen kramar de om varandra så fort de får tillfälle och under ”Until The End of The World” pussar Bono sin ständige vapendragare, gitarristen The Edge. Mellansnacken är långa och varma. Bono pratar om sin döde far och tackar Gud för att han förbarmat sig över pappan. Sångaren propagerar för att Dublin ska resa en staty över Phil Lynott. Han berättar vidare att han tror på fred i Nordirland, han ber om ursäkt för att det tagit bandet så lång tid att komma hem och han tackar alla innerligt för att ha tagit sig ut till Slane.

Allt huller om buller och spontant. Skratten och glädjen finns lika nära till hands som sorgen och gråten.

Inte minst manifesteras det i ”Sunday Bloody Sunday”, låten om den blodiga söndagen i den nordirländska staden Derry, där fjorton människor miste livet under en marsch för mänskliga rättigheter. I ett av låtens mellanpartier börjar Bono sjunga strofer ur Bob Marleys ”Get Up, Stand Up”och publiken svarar om och om igen ”Stand up for your rights!”.

Känslorna fortsätter att svalla och när konserten går mot sitt slut levererar bandet en glödande version av ”Where The Streets Have No Name” som får slalombacken att explodera, Bono att tappa fattningen av eufori och den engelske lorden att gå i däck (jodå, direkt efter konsertens slut känner han sig tvingad att ta ett bad för att få adrenalinet att sluta pumpa). ”One” blir ännu en i raden av hyllningar till Bonos avlidne pappa och med de avslutande raderna av ”Walk On” och ”Hallelujah” är bandets segertåg fullbordat.

– Unto the almighty! Unto the almighty! skanderar Bono innan bandet slutligen lämnar scenen. Kvällen avslutas med ett fyrverkeri av kolossalformat, ackompanjerat av studioversionen av ”The Unforgettable Fire”. Bakom scenen speglar sig månen i floden Boyne, vid sidan av den lyser slottet upp med strålkastare. På den mörka himlen exploderar kaskader av fyrverkeripjäser. Det är andlöst vackert.

När allt är över lämnar 80 000 människor slalombacken. Fyra timmar efter spelningens slut, och ett trafikkaos av Guds nåde, kommer vi utmattade tillbaka till Dublin. Dagen efter tävlar tidningarna med varandra igen. The Sun slår inte bara fast att det var en minnesvärd kväll, nej tidningen utnämner spelningen till ”den bästa konserten i världen… någonsin”. Jag nöjer mig med att konstatera att det var den hemkomst vi alla hade drömt om.

OLOV
Västerbottens Folkblad 2001-09-06