”Miss Sarajevo” har oväntat dykt upp i mitt medvetande de senaste månaderna. Hur jag än vrider och vänder på det, går det inte att komma runt att låten från sidoprojektet ”Passengers” från 1995 är mer aktuell än någonsin – just precis nu.
”Is there a time for keeping your distance
A time to turn your eyes away.
Is there a time for keeping your head down
For getting on with your day.”
När skrevs den här strofen, egentligen? Det inledande partiet skulle lika gärna kunna vara skriven för ett halvår sedan. Vid det här laget är hela världen bekant med fysisk distansering och att hålla avstånd till varandra. Ändå blir det, ställd som en fråga, en vädjan om solidaritet: Är vi för upptagna med vår egna vardag för att ägna en tanke till dem omkring oss?
Värdet av det lilla i det stora
När Bono skriver låten på nittiotalet handlar den om att hitta vardagen, inte att vara mitt uppe i den. Att se till sig själv och inte någon annan. När kriget står utanför dörren och sliter isär i det belägrade Sarajevo, belyser Bono vikten av att hitta gemensamma nämnare. Det lilla i det stora: att sminka sig, fixa frisyren, shoppa på fina gatan eller hitta den där klänningen man drömmer om.
I likhet med Sarajevo går mina tankar sedan till Amerika 2020, där en annan konflikt blossar upp. Alltjämt handlar den om kampen att höra hemma i sitt eget land. Om ras och etnicitet, mord och rättvisa. Mitt under pågående coronapandemi, beslutar sig afrikan-amerikaner för att ge sig ut på gator och torg. Deras liv har ett värde.
För mitt inre ser jag Inela Nogic, vinnare av fröken Sarajevo 1993, tillsammans med de andra deltagarna i skönhetstävlingen. När de vecklar ut banderollen med texten ”Don’t Let Them Kill Us” hade det lika gärna kunnat vara George Floyd, Ahmaud Arbery, Breonna Taylor, Rayshard Brooks eller något annat offer för polisbrutalitet som står där. De sänder också samma budskap till omvärlden – låt dem inte mörda oss.
”Is there a time to run for cover
A time for kiss and tell.
A time for different colours
Different names you find hard to spell.”
Med andra ord: Finns det tid att ta skydd från polisvåldet? Att prata om olika färger, eller att nämna annorlunda namn, som man inte är bekant med att behöva stava?
En feberdröm och ett uppvaknande
”Don’t Let Them Kill Us” kan ju också tolkas som en vädjan att bekämpa coronapandemin lite var stans i världen för tillfället. När vi ändå talar om pandemin, nämns ofta att kvinnliga ledare står i framkant i kampen mot att hindra spridningen av viruset. Framför allt talar man om Angela Merkel i Tyskland, Sanna Marin i vårt grannland Finland, Nicola Sturgeon i Skottland, och Jacinda Ardern i Nya Zeeland – som var oerhört snabb med att få bukt med otyget. Liksom med skönhetsdrottningen i Sarajevo, kan det verka surrealistiskt att just kvinnorna träder fram och tar sina kronor. ”Corona”, ska vi minnas, kommer från det latinska ordet för just ”krona”.
”Here she comes, heads turn around
Here she comes, to take her crown.”
”Here she comes, beauty plays the clown
Here she comes, surreal in her crown”
Till slut kommer operatenoren Luciano Pavarotti in med sin mästerliga sång. Han levererar strofen nästan som i en feberdröm, en gudabenådad röst som är påtagligt annorlunda mot den som ställer frågorna. Nu kommer svaret: Kärlek.
Dici che il fiume (Det sägs att floden)
Trova la via al mare (Finner sin väg till havet)
E come il fiume (Och liksom floden)
Giungerai a me (Kommer du till mig)
Oltre i confini (Bortom gränserna)
E le terre assetate (Och den törstande marken)
Dici che come il fiume (Det sägs att liksom floden)
Come il fiume… (Likt floden…)
L’amore giungerà (Ska kärleken komma)
L’amore… (Kärlek)
E non so più pregare (Och jag kan inte be längre)
E nell’amore non so più sperare (På kärlek, kan jag inte vänta längre)
E quell’amore non so più aspettare (På kärlek, kan jag inte hoppas längre)
När tillvaron sätts på paus
Under tiden inser Bono att han har vaknat upp till en ny värld. Nu när natten frusit till och allting är pausat, finns det tid att göra alla normala saker? När kan vi återgå till att göra det som vi längtar efter? Vad innebär ”normalt” längre?
”Miss Sarajevo” är på sätt och vis ett syskon till låtar som ”Sunday, Bloody Sunday” och ”40”. Den sätter också ord på tillvarons ovisshet. Låten har dock en mer generell tolkningsmöjlighet bortom krig och har drag av sådant som rör allas vår vardag.
Samtidigt ställer den frågorna som vi alla vill ha svar på: Var finns kärleken i det lilla, och i det stora? Kan vi be om, vänta på, och hoppas om att kärleken ska komma tillbaka till oss, när vi slås av insikten att det som en gång varit normalt inte längre kommer återvända till oss?
Jag tror att svaret ligger i huvudfrågan: ”Finns det tid?”.
Simon
Stockholm 2020-07-11
