Är det inte vad vi alla behöver någon gång, kanske även en låt?
Många av U2:s låtar är stora och pompösa. De tar upp stora världsliga ämnen som många gånger berör direkt. För mig som gärna vill hitta egna vägar och inte vill vara som alla andra (hur kommer det sig att jag är fan till ett av världens största band då?? Hm…) så faller jag många gånger för de mer udda låtarna, de som ingen förstår sig på och som sällan eller aldrig får någon uppmärksamhet. Det här är en av dem.
Det är en lite udda U2-låt, väldigt låg och melankolisk. Den tycks inte ta upp något stort ämne som berör alla och den är förpassad till sista plats på albumet, All That You Can’t Leave Behind. Detta till trots så spelades den på näst intill alla konserterna under Elevation-turnén. Du kan dock leta dig förtvivlad efter den i spellistorna för den finns inte med, den spelades nämligen sist av alla – ur högtalarna under tiden som vi lämnade arenan. Hur många uppmärksammade det?
”Nåd – en tanke som förändrade världen”, skriver Bono. Så är det nog för många kristna där just ordet nåd har en fantastisk innebörd om att få komma till Jesus och få en ny start. För icke kristna är det ett mer diffust ord, utan något riktigt användningsområde i språket. Kanske är det just därför låten Grace för många har förbisetts som något lamt som kom med på albumet kanske just på nåder. Jag tycker att den har en sådan känsla av tacksamhet över sig från Bonos, sida som kommer ut i texten där han lyfter fram, på ett språk man kan relatera till, vad nåd betyder.
Bono har själv beskrivit Grace som en låt om just rätten att få börja om från början, att få lämna det gamla bakom sig, nåd. Något han jobbar starkt för utanför U2 i sitt engagemang i bland annat DATA och arbetet med avskrivning av stadsskulder för några av de fattigaste länderna i världen. Indirekt handlar alltså Grace om skuldsanering, ett väldigt stort ämne. Bono säger själv så här:
”It’s about the right to begin again, the right to be free of your past. That’s grace. So, yes, you can write lyrics about debt relief.”
Just nåden verkar vara en återkommande tanke hos Bono, en tanke som berör och fascinerar honom. Han har vid flera tillfällen nämnt sången Amazing Grace som en favorit och den sång han skulle valt att sjunga om jorden var på väg att gå under. Han har också inflikat några rader från just Amazing Grace i I Will Follow. Ytterligare favoriter som berör ämnet är boken What’s so amazing about grace av Philip Yancey, som Bono både rekommenderat och gett bort i present till bland annat Noel Gallagher i Oasis efter att de haft en djup diskussion.
Det som dock mest gjorde att Grace fastnade hos mig första gången hade ingenting med innebörden av själva texten att göra, utan hängde ihop med basgången. Adam hamnar ofta lite i bakgrunden bakom Bonos sång och Edges gitarrer. Här lever dock basen ett eget liv och får en framträdande roll och jag nästan känner hur Adam smeker fram tonerna som bildar sin alldeles egna melodi. Basen kan många gånger kännas tung – ”hump de dump” – och vara till för att staga upp en låt, men i Grace böljar den fram, mjukt och smidigt, och Adams kärlek till sitt instrument visar sig från sin främsta sida.
Så vem uppmärksammade och kom ihåg att Grace faktiskt spelades på i princip alla konserter under Elevation-turnén? Jag noterade det först efter ett tag, men när jag gjorde det kändes det så rätt. Den knöt samman en fantastisk konsert och jag gick ut med ett lyckligt lugn i kroppen. Var det tanken från U2 själva när de valde denna låt som ’utgångsmusik’? Att skicka med alla sina fans en ny start ut från arenan. Det är något vi aldrig kommer att få veta, men för mig hade det den effekten, något jag minns med värme från förra turnén tillsammans med all hysteri – trots att jag själv inte skulle kalla mig religiös. Jag gillar dock tanken om att få en nystart.
Så innan ni hoppar över det där sista spåret, gör som Bono ber oss göra, glöm det gamla, ge Grace en nystart, det är hon värd!
Sara, 2005-04-15
