Bono hoppar ovanför en landningsbana på Roissy Airport, Paris 2000
För tio år skrevs det in ett nytt kapitel i boken om mig, en samling berättelser som påbörjats drygt ett decennium dessförinnan. Jag skulle aldrig bli densamme och det skulle min omvärld inte heller bli.
Faktum är att vetenskapsmän- och kvinnor brukar hävda att det råder ett samband mellan natur och arvsanlag som tillsammans påverkar vilka människor vi sedermera blir.
Julaftonen år 2000, var definitivt ett exempel på detta. Ok visst, man kanske inte direkt ärver sina föräldrars musiksmak rent genetiskt men därför finns den andra kraften där för att påverka. Närmare bestämt var det tyngdkraften som påverkade mig denna afton, när den varsamt började att dra mig över gränsen mellan vad som åtskiljer alldagliga U2 fans från de som verkligen är inbitna (enligt konvention även benämnda diggare respektive dyrkare). Från att ha varit en ”Zoobaby” som vuxit upp med Achtung Baby och Zooropa under det tidiga nittio-talet skulle jag nu alltså ta med mig allt jag inte kunde vara utan och gå vidare – ursäkta ordvitsarna.
Det här var albumet som på allvar fick mig att plocka upp en elgitarr i min famn dryga året senare, ge den en stor kram och behandla den som om den vore min bästa vän. Än idag händer det att vi samspråkar med jämna mellanrum, om än på ett djupare och mer välutvecklat plan. Det var även denna samling guldklimpar som gett mig insikt kring vad det innebär att försvara de idéer och värderingar man anser lämpliga i ett samhälle, och ge en röst till de som inte alltid har den möjligheten – både lokalt och globalt. U2:s musik har stärkt min själ som nedstämd tonåring och ung vuxen. Drygt ett halvt decennium senare skulle min hängivenhet ge mig en plats som redaktionsmedlem på U2.se.
”It’s optimistic. It’s just an up idea, that you can lose everything, and somehow find yourself.”
Bono kommenterar Beautiful Day, 2001
Vad är det då som gör All That You Can’t Leave Behind till det U2 album som jag förmodligen har spelat flest gånger av alla deras alster? Dels finns det naturligtvis en bakomliggade nostalgi kopplad till detta mitt första egna U2 album, dels fångar det essensen kring det mänskliga. Alla pusselbitar finns där; Vitalitet, glädje, sorg, svårmod, kämpaglöd, krig, fred, religiösa tvister, samhällsproblem, vinster och förluster samt det viktigaste av allt; hur man börjar om när botten är nådd. Kanske var det just därför albumet i allmänhet och Elevation-turnén i synnerhet tog en ny vändning efter elfte september-dåden. Efter halvtidsframträdandet i Super Bowl 2002 och med låtar som Walk On, New York och Peace of Earth i repertoaren blev det instruktionsboken till hur man tar nya tag eller helt enkelt bara en stunds bortkoppling från sorgearbetet.
Det var enligt min mening utifrån ett worst-case scenario som plattan tog sin utgångspunkt. Det blev till en röd tråd som kom att genomsyra albumet med lite eftertanke. Det tog mig trots allt tio år att inse djupet bakom titeln, själv. I slutet av den Beautiful Day byts bitterheten plötsligt ut mot en sylvass optimism när Bono sjunger att ”det du inte har, kan du vara utan för stunden”. Denna insikt blir således början på vändpunkten, starten på vägen tillbaka efter att man plockat upp spillrorna av sig själv och kliver på livets flygplan med sin enda resväska i bagaget. På ett sätt reflekterar det passande nog också var bandet befann sig efter Pop, bandets omstart i likhet med U2 anno 1989.
Omslaget av Anton Corbijn återspeglar också den här tanken, för vad är väl en flygplats om ett ingenmansland där det finns allt men ändå ingenting? De som har sett The Terminal med Tom Hanks lär nog känna till vad jag är ute efter.
I slutändan verkar det som om vetenskaparna tydligen har rätt, vi blir vilka vi är genom genetisk påverkan och naturen. Vi blir inte vad vi kan lämna därhän, även om det också påverkar oss till en viss del. Vi blir vad vi bär med oss, i form av värderingar, preferenser, åsikter, kunskaper och erfarenheter eller vad det nu må vara.
Dessa ting berikas och förstärks av upplevelser i vår omgivning. Efter denna mellanlandning på La Vie Universal Airport är det så dags att checka in våra erfarenheter från de senaste decenniet och flyga vidare mot nya mål och nya upptäckter. Sammanfattningsvis har albumet klarat sig väl mot tidens tand, och U2 verkar hålla med mig eftersom nära en femtedel av live-repertoaren hämtas härifrån varje kväll på 360°-turnén.
På tal om inledningen av milleniumet så läste jag nyligen om en vadslagning som gjordes 1989 gällande huruvida U2 skulle finnas kvar som ett band år 2000. Denna gissning gav mannen en vinst på 194 400 pund. Tur är väl det att han hade rätt, vid sidan av pengavinsten förstås.
Om ni vill ha kortversionen, kan man ju lugnt påstå att detta utdragna försök att beskriva hur viktigt albumet All That You Can’t Leave Behind har blivit för mig, fångas fenomenalt bra av Olov i hans tio år gamla uttalande:
”Jag letar efter adjektiv. Men det finns inga som kan ge ”All that you can’t leave behind” rättvisa.”
– U2.se:s recensent, Olov
Simon, simon@u2.se
Stockholm 2010-10-31
Läs mer om All That You Can’t Leave Behind hos u2.se:
- Diskografin: All That You Can’t Leave Behind
- Biografin: ATYCLB till Bomben, 2000 – 2006
- Like a Song #4:Fred på jorden?, Celine skriver om Peace of Earth.
- Like a Song #6: En ny start, Sara skriver om Grace.
- Like a Song #9: Nu vet jag, Simon skriver om Walk On.
- Konserterna: 2000-11-16, 2001-07-09 samt 2001-07-10 i Globen, Stockholm
