Det är inte lätt att beskriva en känsla, en U2-konsert. Dagen efter konserten började jag förstå vilken upplevelse jag hade varit med om – jag fick nästan tårar i ögonen.
En vecka innan Ullevi värmde jag upp med några vänner inför konserten. Vi skämtade om att de tjejer som Bono tog upp på scenen ofta var kortare än han själv. De andra enades på skoj om att jag hade bäst möjlighet av oss att fånga Bonos uppmärksamhet. Min pojkvän Andreas utbrast ”Do you want to dance Bono? I’m shorter than you!”. Oj, vilken dröm det skulle vara…
När vi satt och köade under konsertdagen letade jag reda på en bit kartong och det slutade med att jag kort och gott skrev ”Wanna dance? I’m short!” Jag hoppades att Bono skulle se skylten och tycka att den var kul, men mer än så kunde jag bara sitta och dagdrömma om under dagen i kön. Något måste man ju fördriva tiden med.
Det var en underbar konsert. Det började med att publiken viftade vitt med vita flaggor när bandet gick upp på scenen – jag trodde aldrig att det skulle bli så stort! Bandet, framför allt Bono, såg rörda ut. Bono tog av sig glasögonen och tittade ut över det vita havet med sina fina blå ögon. Det var fantastiskt.
Den andra höjdpunkten för mig under konserten var låten ”Miracle Drug”. Jag stod som förstummad och tittade på den stora bildskärmen där en puls ritades i takt med i musiken. Det var det vackraste jag sett. Bilderna ihop med musiken var koordinerade med en oerhörd känsla. Jag kunde verkligen inte röra mig där jag stod gripen med halvöppen mun och våta ögon.
Bono var på väg tillbaka från catwalken och när han passerade vår plats höll jag upp min skylt. Han tittade ner mot skylten och vinklade huvudet på snedden, sedan skrattade han, pekade mot mig och sa ”that’s a good one”. Vad glad jag blev! Bono såg min skylt! Lyckan var total! Jag tittade åt mina vänners håll, på andra sidan av catwalken, och de log minst lika mycket som jag samtidigt som de visade tummen upp.
Med gester påpekade de att jag hade hållit skylten upp och ned… hehe, så kan det gå! Han såg den i alla fall! Jag vågade knappt fundera på om Bono skulle komma tillbaka. Men jag kunde inte undvika mitt fortsatta drömmande.
Det finns många fler nämnvärda ögonblick från konserten, som när Bono sjöng Luciano Pavarottis stycke i ”Miss Sarajevo”. Jag kunde aldrig tro att Bonos röst var så mäktig. En annan höjdpunkt var en så enkel sak som att det började regna kraftigt under andra halvan av konserten. Det var stora droppar som föll på mitt huvud och överkropp. Jag kände de första kylande dropparna landa och jag blinkade med mina trötta ögon för att stöta bort vattnet från mitt synfält. Jag såg hur säkerhetsvakten försökte gömma sig i sin tröja utan att lyckas.
Jag funderade en kort stund över vattnet och jag insåg snart att det var härligt. Det gav ännu mera liv till konserten och vattnet svalkade och värmde på samma gång oss som stod på parkett. Regnet rann nerför våra armar medan U2 spelade som aldrig förr.
Edge gick sakta förbi oss i regnet och ljuset reflekterades i dropparna kring honom. Vattnet studsade mot hans fingrar när han spelade. Vi ropade åt honom från publiken och han log mot oss.
Medan regnet öste ner började så U2 spela ”With Or Without You”. Om Bono skulle ta upp någon tjej ur publiken så var det nu. Det regnade mycket och catwalken var förmodligen hal. Bono höll sig till huvudscenen – ett tag. Sedan såg jag hur han rörde sig ut mot vår sida. Bono stannar där vi står och jag fylls av en enorm glädje och värme. Bono vänder sig mot vårt håll och pekar på mig. Det var sant – det otroliga hände! Vakterna pekar frågande på den närmaste tjejen, men Bono rättar sitt pekande mer bestämt mot mig och säger ”that girl!”
Vakterna drar upp mig och jag klättrar upp på scenen. Mina ben är skakiga, både av den långa dagen och stunden i sig. Jag reser mig förvirrat upp och letar efter Bono med blicken. Där är han. Jag går fram till honom, in i hans famn och låter honom föra.
Jag är lugn och njuter av stunden, samtidigt som jag kramar Bono hårt. Jag hoppas att det inte är för hårt! Han tar min hand och slickar av vatten från den. Jag tittar ner mot publiken och ser att vännerna ler, varvid jag inte kan hejda ett stort leende att bryta fram. Bono går ner på knä, kysser min hand och lämnar över mig till vakterna som släpper ner mig i publiken.
Väl nere på marken skakar mina ben mer än förut och under resterande delen av konserten står jag med ett stort leende. Jag är överlycklig!
Efter konserten går vi till puben The Dubliner i centrala Göteborg för att äta. GöteborgsTidningen lyckas få tag i mig och vill ha en intervju. Jag svarar så gott jag kan, trots att chocken inte släppt riktigt ännu.
Det tog dock ett antal sekunder för mig att svara på hur gammal jag var. Efteråt fick jag veta att jag inte alls är 21 utan 22 år. Så kan det gå. Det var åtminstone en helt fantastisk konsert som jag fick uppleva och som jag aldrig kommer att glömma. Så om du någon gång ser mig med blicken i fjärran och ett leende på läpparna så vet du vad jag tänker på…
Celine, 2005-08-01
