2005-07-05

Slaski Stadion, Chorzów, Polen

Förband: The Magic Numbers och The Killers

Det här var bara andra gången som U2 spelade i Polen (den första var under PopMart, då de spelade i Warszawa) och den första någonsin i Chorzów i landets södra del.

Redan det borgade för en speciell konsert. Men de polska fansen planerade en kupp för att hälsa U2 extra välkomna tillbaka. Dagar innan konserten började en appell cirkulera på internet och resultatet kom att bli ett av de stora ögonblicken i bandets relation med sin publik. U2.se:s forummedlem Lemon var på plats och kan berätta.

Från Martin O/”Lemon”, för u2.se;

Jaha vad kan man säga, annat än att jag är otroligt glad över att jag fick biljett till den här konserten! Varje konsert är unik på något sätt och den här hade även det där lilla extra.

Om jag ska försöka ge mig på att berätta från början så var det så att tjejen och jag kom till stadion vid 11:30-tiden. Då var det redan ganska mycket folk på plats (gissar på ca 200). Dessutom fanns det två insläpp för ståplats, ett på vardera sidan av stadion. Detta fick vi veta först lite senare men det var trots allt inte så viktigt.

Det var läbbigt varmt och man undrade lite hur det skulle gå att palla med det en hel dag, det gick åt en hel del dricka. Förutom polacker (såklart…) var det mycket folk från länderna runt omkring, Ryssland, Ungern, Tyskland, Tjeckien och Ukraina. Såg även en isländsk flagga. Men ingen mer med u2.se-tröja än jag.

Insläppet var redan kl 15 och det blev ett visst kaos. Det var en sedvanlig metallbarriär med ett fåtal insläpp och det blev ganska hårt tryck och ett par tjejer fick ledas bort, på väg att tuppa av.

Förstår inte varför det inte kan finnas fållor, på så sätt blir det ju aldrig lika hårt tryck. Resten sköttes proffsigt och det var tre kontroller innan man var fri att gå in på planen, först en där biljetterna kollades, sen visitering och därefter ”revs” biljetten. De scannade faktiskt även alla biljetter. När det gällde mat och dryck var det hårda bud; man fick inte ta med eget vatten in och ej heller mat! Den fick man snällt äta upp innan den sista kontrollen. Detta gällde även mat man köpte på konsertområdet. Vatten delades inte heller ut under konserten, till skillnad från hur det ”brukar” vara i Sverige. Detta var min första större konsert utomlands, därav mina små jämförelser.

Eftersom min tjej är ganska kort hade vi redan från början siktat in oss på en plats längst fram vid det yttre staketet och där var det inga problem att få plats rakt framifrån i mitten.

Till vår överraskning blev det ett extra förband, The Magic Numbers, men det gjorde ju inte så mycket. Hade inte hört dom innan, men det var helt klart en trevlig bekantskap.

Därefter var det The Killers tur och de var verkligen jättebra och fick igång publiken rejält. Utan tvekan var detta de bästa förband jag sett. I samband med att Magic Numbers gick på scenen började det regna och det var åska i luften. Som tur var slapp vi det, men regnet hängde i i stort sett hela tiden fram till strax innan kl 21… bra timing eller vad?

Vädergudarna var med musikgudarna och ”Wake Up” började ljuda ur högtalarna kl 21 och sedan var det fullt ös.

”Vertigo” är klockren som öppnare, däremot är jag fortfarande väldigt tveksam till att den även är med som avslutningslåt konsert efter konsert. Men det är väl egentligen bara en detalj och totalt sett var det en helgjuten spelning. Det är svårt att rangordna konserter, men för min del är den nog faktiskt uppe i samma nivå som Stockholm 2001-07-10. Den var proffsig, inspirerad och ändå väldigt spontan på något sätt.

Setlisten bjöd som ni redan sett inte på några överraskningar men det fanns ändå ögonblick som jag inte kommer att glömma.

”New Year´s Day” är ett sådant. Redan när låten startade hördes ett unisont vrål och folk gick bananas och helt plötsligt viftade alla med röda tygstycken runt oss och när man vände sig om och kollade upp mot läktarna var det vitt vitt. Det var ståpälsvarning och så kul att alla hörsammat flagguppropet.

Solidariet handlade det om ja, i dubbel bemärkelse. Man såg hur tagna bandet blev och Bono ställde sig rakt upp och ner, bockade, tackade och formade ett hjärta med sina händer. I slutet av låten tog han av sin jacka, vände den ut och in och visade dess röda foder. Jag är barnsligt förtjust i tifon av olika slag, men detta var självklart det bästa jag sett. Och själva låten lyftes till nya höjder.

Jag har tyckt det sett lite trist ut med så många av de gamla klassikerna i setlist efter setlist, men jag måste säga att det var de som imponerade lite extra.

”I Still Haven´t Found…” och ”Pride” var sådana låtar. ”Running To Stand Still”, ”Sometimes You Can’t Make It On Your Own”, ”With Or Without You” (tyvärr utan tillägget ”Shine like stars” än en gång) och ”One” (innan den startade vecklade Bono ut en Solidarnosc-flagga) var fantastiska.

”Miracle Drug” tillägnades den avlidne påven Johannes Paulus II och hade ett lite pinsamt intro. Bono ville ha upp någon på scenen som kunde engelska. En ung tjej valdes ut. Bono bad henne att översätta det han skulle säga till polska så att alla skulle förstå. Men det första hon sa var att hon inte kan engelska. Bono fick klara sig ändå och berättade (på engelska!) om när han mötte påven en gång för flera år sedan och gav honom sina solglasögon.

”Streets” är ju alltid ”Streets” och var väl den låten som gjorde publiken mest galen, förutom ”New Year’s Day” då förstås. ”Zoo Station” och ”The Fly” var skönt brötiga. Det kryllade av snippets, förutom de vanliga fanns ”Sgt Pepper” med.

Tyvärr var det som sagt bara två låtar från ”Achtung Baby” i slutet av konserten. Det kändes lite trist att varken ”Mysterious Ways” eller ännu hellre ”Who’s Gonna Ride Your Wild Horses” fick plats, men på det hela taget var det en underbar konsert.