2005-05-17

Continental Airlines Arena, East Rutherford, NJ, USA

Vänta er inget ZooTV. Glöm PopMart. U2 slår inte publiken med häpnad med visuella attribut. Bono, Adam, Larry och The Edge gör det med hjärta, passion och kraft. Dessutom: Bono sjunger bättre än på år och dag.

Jag reste till USA med låga förväntningar. Recensionerna från turnépremiären i San Diego hade varit blandade och efter den inledande spelningen i Chicago sågades U2 jämns med fotknölarna av den ledande lokala nyhetstidningen.

Det gjorde att jag inte trodde att the fab four var mäktiga att ge fansen någon större konsertupplevelse. Men jag hade – tack och lov – väldigt fel.

Det förstod jag emellertid inte när jag, på kvällen tisdag den 17 maj, anlände till Continental Airlines Arena i New Jersey.

– Herregud, det här måste vara en av de osexigaste arenorna jag sett. Här är det omöjligt att skapa stämning, sa jag till min reskamrat när vi blickade ut över den stolförsedda betongkolossen, belägen ett stenkast från Hudsonfloden.

Två timmar och femton minuter senare tog jag tillbaka allt. U2 hade inte bara gett en formidabel tillställning, de hade också fått den gigantiska kolossen att gunga av trycket från publiken.

Att beskriva åskådarnas reaktioner är svårt, för det skiljer sig en hel del mot hur en europeisk publik vanligtvis beter sig. Amerikaner klappar väldigt sällan i takt. Men de står upp och de dansar och de sjunger ordentligt – och högt. Faktum är att jag sällan har upplevt en sådan entusiastisk publik som där, i Continental Airlines Arena den 17 maj. Och det kom för mig som en total överraskning.

Stämningen var makalös och U2 i en form som jag inte har sett dem sedan… 1993. City Of Blinding Lights var en perfekt öppning. Det som tyvärr fungerade mindre bra var An Cat Dubh – Into The Heart och Zoo Station. Where The Streets Have No Name var bättre än någonsin. Vertigo spelades två gånger, vilket var lite oväntat, men annars var låtlistan i stort sett den vi förväntat oss. Men annars var det lysande. Efter 2 timmar och 15 minuters svettig och underbar upplevelse var det slut. Jag svävade som på moln. Hur ska de kunna toppa det här till imorgon?
Olov för u2.se

Eggade av responsen gjorde också U2 det oväntade och återkom med Vertigo en andra gång, efter det att spelningen egentligen avslutats med 40.

Och visst, jag vet att många av er är kritiska till det där, att U2 ska spela den stora hitlåten två gånger. Men, som de säger i staterna, den andra versionen är ”a totally different ballgame”. Mer furiös, mer over-the-top, mer publikfriande och med mer allsång. Jag är helt övertygad om att den energi som Vertigo nummer två framkallar skulle kunna försörja Haparanda med ström under ett helt år.

Alltså: Det är inte samma låt den andra gången.

Olov, New York 2005-05-22