1989-12-31

Point Depot, Dublin, Irland

Förband: BB King med band

En av U2s mest berömda konserter någonsin ägde rum Nyårsafton 1989 på Point Depot Theatre i Dublin.

Med Berlinmurens fall, mindre än två månader tidigare, bevittnade världen hur en epok gick i graven och ett nytt Europa formades. Decennieskiftet skulle passande nog också komma att markera slutet på en era för U2.

När U2 i slutet av LoveTown-turnén återvände till Dublin för fem spelningar på Point Depot Theatre visste mediahypen inga gränser. Fackpressen och experterna kanske såg ner på U2 efter deras så kallade misslyckande med albumet och filmen ”Rattle And Hum”, men hemmapubliken gjorde det definitivt inte. Som en tidning konstaterade (och inte för sista gången): ”The Boys are back in town!”.

Både press och allmänhet chockades dock av biljettpriserna – IR£20,50 för ståplats och IR£25,50 för reserverade sittplatser. Den allmänna meningen tycktes vara att U2 var skyldiga Dublin-publiken en hel del, eftersom bandet utan sina fans inte skulle ha varit där de är idag.

U2 hade inte spelat inomhus i Dublin sedan 1982 och efter att tidigare fått ta emot kritik för att ha spelat på opersonliga fotbollsstadions får de nu höra att Point Depot är för litet som konsertlokal, eftersom antalet platser är för få för att möta den förväntade efterfrågan.

Bandet befann sig nu i en situation där de skulle få kritik oavsett hur de valde att göra. Det hela slutade med att managern Paul McGuinness gick ut med ett pressmeddelande där han jämförde U2s biljettpriser med bland andra Bruce Springsteens (IR£20,50) och Frank Sinatras (IR£65) samt meddelade att man beslutat sänka priserna till IR£16 för ståplats och IR£18 för sittplats.

På frågan om det skulle bli en välgörenhetskonsert svarade han torrt att han betvivlade att konserterna med de nya biljettpriserna skulle komma att inbringa någon vinst, men att detta i så fall var en sak mellan U2 och eventuella bidragstagare.

Några dagar innan biljetterna släpptes meddelades att konserten som planerats till den 29 december inte skulle äga rum, troligen för att ge Bono en chans att vila rösten. Som förväntat såldes de återstående fyra konserterna omedelbart ut och i tidningarna annonserades biljetter ut till horribla priser.

Nyårskonserten var planerad som en grandios final: U2s sista konsert på LoveTown-turnén, deras sista konsert under 80-talet och samtidigt den första på 90-talet. Till följd av Bonos röstproblem ställde man in två spelningar i Amsterdam 1989, och fortsatte i början av januari 1990 till Rotterdam för ytterligare fyra spelningar.

U2 ville först sända Nyårskonserten live i TV över hela Europa, men då detta inte gick valde man att sända den via radio till 21 länder med 300 miljoner lyssnare. U2 annonserade också i musikpressen och uppmanade folk att spela in konserten och spara som en ”officiell bootleg”.

Det är alltså nyårsafton 1989 i Dublin. Ett årtionde ändas och ett nytt ska precis börja. När BB King och hans band spelar står fortfarande hundratals biljettlösa fans i regnet utanför Point Depot. Några minuter i midnatt belönas deras väntan och grindarna öppnas: den här kvällen välkomnar U2 alla.

Den irländske radioprataren David Fanning äntrar scenen, hälsar publiken och hela det Europa som finns med via live radio välkomna och introducerar U2 som ”bandet som började i den här staden för tio år sedan och bandet som har dominerat 80-talet”. Under den eteriska introduktionen till ”Where The Streets Have No Name” räknar Fanning och publiken ner. Klockorna ringer och ett nytt decennium har börjat.

Över inledningsackorden till ”Where The Streets Have No Name” sjunger Bono första versen och refrängen av nyårsklassikern ”Auld Lang Syne” och med detta är publiken fast. Frågan är om någon annan konsert har inletts med passionerad allsång redan vid första låten.

”Det är 1990. Glöm det förflutna. Vi ska fira framtiden – where the streets have no name.”
Bono på Point Depot Theatre i Dublin, 31 december 1989

Så kör en energisk ”Streets” igång, med en sångare som gör allt för att dra med de av publiken som mot förmodan inte redan står upp och klappar i händerna: ”…it’s all I can do – I can do anything!”. Öppningslåten följs av en något mer tillrättalagd ”I Will Follow”.

”Eftersom det är nyårsafton tror ni säkert att jag kommer att bli alldeles sentimental, eller hur? Nå, ni har helt rätt! Finns det en framtid? De enda begränsningarna är begränsningarna i vår fantasi. Dröm fram den värld ni vill leva i. Dröm högt, på hög volym. Det är vad vi jobbar med – lyckliga jävlar!”
Bono på Point Depot Theatre i Dublin, 31 december 1989

En till en början akustisk ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” bygger upp till gospel-låten ”Exodus”. ”MLK” och ”One Tree Hill” gör knappast något för att dämpa stämningen och när U2 så tar upp ”Gloria” är man där igen – i det extatiska gränslandet mellan det fysiska och det andliga.

Efter ”God Part II” utbrister Bono: ”Kom igen, girighet är bra!” som en introduktion till ”Desire”. ”All Along The Watchtower” innehåller både ovanligt skarpa trummor från Larrys sida och häftiga gitarrslingor från The Edge, vilket gör kastet till en första vers av ”All I Want Is You” så mycket tvärare. U2 utnyttjar alla möjligheter hos en spelning på hemmaplan. En passionerad ”Bad” mynnar ut i Edges gnistrande framförande av ”Van Diemen’s Land”.

Inför ”Running To Stand Still” talar Bono till Europa och säger ”Ikväll gör vi er alla till irländare. Det här är en historia från Dublin”. Under hela första versen ljuder sedan publikens sång nästan lika högt som hans. När U2 så kommer till extraraderna ”I’m still running, still running” svarar åskådarna unisont ”still running”. Under Bonos ledning övergår man sedan till den irländska klassikern ”Dirty Old Town”.

Bob Dylans ”The Times They Are A-Changing” är en à capella som känns något oplanerad, men som fungerar både som en kommentar till de politiska förändringarna i Östeuropa och som en förhoppning inför det nya decenniet. Bono ropar ”New day comin’ ’round. New day comin’ ’round!” som inledning till en ”New Year’s Day”, som inte kunde kännas mer rätt än just här, just nu.

Inför finalen deklarerar så Bono ”Dublin people got PRIDE! In the name of… ” varpå hela publiken vrålar ”LOVE!!” Efter ”Pride” går så U2 av scenen för första gången den kvällen. När de återvänder proklamerar Bono ”Varför bryta en tradition?”, samtidigt som Edge spelar de inledande stroferna till ”Party Girl”. Åskådarna hjälper sedan till med att fylla i ”Party girl!” varje gång man kommer till refrängen.

Så småningom ansluter sig även BB Kings band till U2 på scenen. En innerlig ”Love Rescue Me” blir den hymn som alla, oavsett trosriktning, kan ta till sig denna första morgon på det nya decenniet. Efter detta tackar U2 för sig. Då tar publiken över och ”how long to sing this song” ekar i den gamla järnvägshallen. U2 ger upp, återvänder till scenen och avslutar med ”40”.

Vissa som jämfört de fyra Point Depot-konserterna anser att U2 på nyårsaftonen spelade på säkerhet, för att få det hela att låta bra i radio, och att detta delvis gick ut över känslan. Hur det än var med den saken innehåller Nyårskonserten tillräckligt med känslomässigt engagemang för att tillfredsställa den kräsnaste U2-fan och dessutom till en bra ljudkvalité.

Ironiskt nog har konserterna från Point Depot blivit mest berömda för Bonos korta yttranden att det här var något av en final för U2 under kvällen innan Nyårskonserten.

”Vi har haft mycket kul de senaste månaderna, att få lära känna musik som vi inte visste så mycket om och som vi fortfarande inte vet så mycket om – men det var roligt! Hur som helst, tack för att ni hänger med. Det hade inte varit detsamma utan er. Vissa har rest långt för att komma hit ikväll.

Det här — som jag förklarade för några härom kvällen, fast jag kanske gjorde bort mig – det här är bara slutet på något för U2. Och det är därför vi spelar dessa konserter – och vi firar oss och er. Det är ingen jättegrej, det är bara så att vi måste ge oss av och … och drömma upp allting igen.”
Bono på Point Depot Theatre i Dublin, 30 december 1989

Ryktena om en splittring av bandet skulle inte upphöra förrän utgivningen av ”Achtung Baby” hade bekräftats officiellt. Det skulle också dröja till slutet av augusti 1993 innan U2 åter spelade i Dublin. Det man då visade upp var resultatet av vad bandet drömt fram i början av det nya årtiondet.

Det var dags för en annan Dublin-konsert som blivit en av U2s klassiker: ZooTV på RDS.