Enligt planerna skulle ”Pop” släppas i november 1996, men sköts upp till i mars 1997.Det var då nästan fyra år sedan något egentligt U2-album hade getts ut. Sidoprojektet ”Original Soundtracks 1” med Brian Eno som medlem i supergruppen Passengers inte riktigt passar in under den rubriken.
Förväntningarna var skyhöga från fans, kritiker och inte minst från musikbranschen i övrigt. Som Bono noterat ansågs musikindustrin vid tillfället vara i kris, vilket enligt honom helt enkelt berodde på att skivorna var tråkiga.
Man får anta att Polygram, som ägde Island Records, inte var överlyckliga över förseningen, då de i och med denna missade en utgivning i tid för den vinstgivande julhandeln. Adam har konstaterat att det skulle passat alla andra mycket bättre om de kunnat få ut albumet i tid. Det enda alla andra glömde bort var att U2 var tvungna att göra klart skivan.
Producent för ”Pop” var Mark ”Flood” Ellis, som jobbat med U2 på deras senaste tre album. Assisterande producenter var Howie B och Steve Osborne. Hela albumet markerade ytterligare en förändring i U2:s musikaliska inriktning, med tyngdpunkt på produktion och användning av loops, programmering och sampling.
Redan innan den kom ut kategoriserades ”Pop” som ett elektroniskt album av musikindustrin. The Edge har dock sagt att U2 faktiskt kasserade vissa arrangemang, just för att de kände att de var för nära den genren och inte ville uppslukas av den. Som Bono påpekat var faktiskt ”Achtung Baby” mer elektroniskt bearbetad än ”Pop”.
”Pop” hade en väldigt massa arbetsnamn. Namn som var uppe för diskussion var bland annat ”Discola”, ”Miami”, ”Staring At The Sun”, ”12 New Songs From U2”, ”Novelty Act”, ”Super City Mania”, ”Godzilla” och ”Discothèque”.
Albumets titel sågs av en del som ironisk, men många tolkade den som ett försök från U2 att bli mer lättsamma. The Edge har erkänt att titeln inte ger någon ledtråd till musiken, då de flesta ser popmusik och popkonst som något ytligt. Han påstår att U2 försökte göra en renodlad popskiva, men att de helt enkelt inte fick till det.
Både Larry och de övriga i bandet hävdar att ”Pop” i själva verket är en produkt av att U2 under en lång period lyssnade till extremt många olika typer av musik, vilket påverkade dem inför inspelningen av albumet.
Det första smakprovet av ”Pop” var singeln ”Discothèque”, som släpptes en månad innan albumet. ”Discothèque” var det närmaste U2 kommit ett klubbsound när det gällde en originallåt, något som senare tagits ännu ett steg längre med de många remixar som gjorts av låten.
Trots förändringen i soundet var albumet i stort inte alls discoorienterat. Akustiska spår som ”Staring At The Sun” och ”Wake Up Dead Man” visade att U2 även utforskade andra inriktningar. En av de låtar som växt med tiden, framför allt i samband med liveframföranden, är ”Mofo”.
Tar man sig tid att lyssna till eller läsa låttexterna från ”Pop” får man en helt annan bild av albumet än den som det första intrycket ger. Det här är definitivt inte någon lättsam skiva.
Bono sade om ”Achtung Baby” att den var en bluff – deras mest seriösa skiva med den minst seriösa titeln. Detsamma kan i högsta grad sägas om ”Pop”, även om musiken förbluffande väl kompletterar texten.
Som en musikjournalist konstaterat är all den smaklösa kitschen bara en rökridå för ett band som helt enkelt inte kan släppa taget om de stora frågorna. U2 skriver fortfarande ”Sunday Bloody Sunday”, men nu kallar de den för ”Please”. Enligt The Edge är just ”Please” en av de mest intrikata låtar som U2 någonsin har skrivit.
Omslaget till ”Pop” blev både analyserat och diskuterat bland kritiker och fans. Varje bandmedlem har på omslaget fått en färg. Bono valde själv att vara orange efter att designerna först valt mörkblått. Färgerna anses anspela på de irländska och brittiska flaggorna och omslaget till singeln ”Please” är en variant på albumets. Istället för U2 visas dock här ledande nordirländska politiker i bjärt färgade tryck.
Liksom Zooropa döljer Pop-omslaget en hemlighet. Det går att urskillja två Playboy-kaniner, den ena i form av Larrys vänstra öga och den andra, som är svår att se, bildas av Edges ansikte och skuggan på Bonos högra kind. I ett blogginlägg från 2018 berättar U2:s designbyrå AMP Visual att detta var ett rent sammanträffande:
”Det är värt att nämna att formen på prickarna som utgör Larrys öga misstogs för Playboy-logotypen; när ”Pop” gavs ut fick byrån ett brev från Playboy som undrade varför vi hade använt deras logotyp på omslaget!”
I bookleten till Pop står Gavin Friday omnämnd i funktionen ”Consultant Poptician”.
”Pop” erhöll många positiva recensioner, men försäljningen var inte så hög som för en del av U2s tidigare album. Albumet gick in på listorna i Storbritannien, USA och många andra länder som nummer ett, även om dess tid på listorna i en del länder var begränsad.
U2 erhöll också några utmärkelser i samband med Pop, bland annat tilldelades Larry det irländska Rory Gallagher Rock Musician Award. De flesta priserna fick U2 dock som bästa band och bästa liveband i samband med den spektakulära PopMart-turnén.
Så tycker recensenten
I grunden är ”Pop” en rak rockplatta som vilar mot en grund av enkel harmonik och okomplicerade arrangemang. Men under överseende av hiphop-producenten Howie B bygger U2 ut sitt ljudlandskap med trumloopar, frustande discogitarrer och breakbeats. Så samtidigt som U2 tar ett steg tillbaka från de flummerier som präglade ”Zooropa” tar gruppen två steg framåt med hjälp av modern teknologi. Därför låter resultatet inte som någonting bandet tidigare åstadkommit.
Bortser man från albumets två parenteser, ”Miami” och ”The Playboy Mansion”, är skivan överraskande stark. Bono och company har därmed visat att de kan vara moderna, utan att för den skull behöva ge avkall på vad gruppen en gång bildades kring – den där speciella gnistan som bara kan uppstå när The Edge, Larry, Adam och Bono spelar tillsammans.
Standout tracks: “Mofo”, “Staring at the sun”, ”Gone”
Citat från bandmedlemmarna
”För mig är den låten anledningen att gå ut och spela. Den är ett vilddjur.”
”Discothèque har allt som U2 alltid har haft, men den har något mer – den har en sorts rolig slit-och-släng-prägel. Och den har vitalitet, något som alltid har attraherat oss.”
Spår
- Discotheque
- Do You Feel Loved
- Mofo
- If God Will Send His Angels
- Staring At The Sun
- Last Night On Earth
- Gone
- Miami
- The Playboy Mansion
- If You Wear That Velvet Dress
- Please
- Wake Up Dead Man
Utgivningsdatum
3 mars 1997
Skivbolag
Island Records
Producenter
Flood, Howie B, Steve Osbourne
Inspelad
South Beach Studios i Miami, Florida, USA samt The Factory, Westland Studios, och Windmill Lane Studios i Dublin, Irland.
