Original Soundtracks 1 bär spår från alla fyra medlemmarna i U2. Då albumet dock bär desto djupare spår av Brian Enos idéer både till stil och instrumentering, samt även sånginsatser från Enos sida, så togs ett beslut att inte ge ut det under U2:s namn utan under namnet Passengers. På albumet medverkar även andra medresenärer såsom Holi, Howie B. och sist men inte minst Luciano Pavarotti.
Då albumet inte gavs ut under U2:s namn så fick det inte den uppmärksamhet som normalt omger ett nytt U2-album. Även om det inte erkändes som ett U2-album vid den tiden så har det senare fått viss upprättelse då Best of 1990 – 2000 & B Sides släpptes vintern 2002. Det innehåller ändå höjdpunkter som Miss Sarajevo och Your Blue Room. Uppenbarligen så tycker U2 nu att det är en del av deras diskografi, vilket också är skälet till att vi inkluderar det här på u2.se.
Albumet är mycket experimentiellt, långt mer än U2 sträckte sig med Zooropa. En uppenbar orsak är att Brian Eno fått mer fria händer här än han fått under tidigare U2 produktioner.
Albumet har sålt minst av de album U2 släppte under 1990-talet, mycket på grund av att det i vissa kretsar ändå marknadsfördes eller recenserades som om det vore ett U2-album. Då första singeln, Miss Sarajevo, misslyckades med att slå sig in på topplistorna så gavs inte den planerade andra singeln, Your Blue Room, ut. Promoutgåvan av den senare är fortfarande mycket svår att få tag på och som sådan mycket eftertraktad bland samlare.
På albumet så bryter U2 ny mark då Adam lånar sin röst till Your Blue Room och Bono spelar piano på Beach Sequence. För övrigt har Larry Mullen inte direkt stuckit under stolen med att Passengers var hans minst omtyckta U2-projekt någonsin.
Det gick under en tid rykten om att ett andra Passengers-album var på gång, men då inget har hänt under det senaste decenniet så verkar det som om de planerna har lagts på hyllan.
Låten Bottoms (Watashitachi No Ookina Yume) (Zoo Station Remix) följde med som bonuslåt på den japanska utgåvan. Låten dök finns även som b-sida på singeln Miss Sarajevo.
Texthäftet som medföljer albumet innehåller inga texter utan istället information om en massa filmer, till vilka musiken var skriven. De flesta av filmerna är påhittade. Såvitt vi vet så existerar filmerna Beyond The Clouds, Miss Sarajevo och Ghost In The Shell. Vad det gäller filmen Slug så är dess skapare, Peter von Heineken, påhittad som ett skämt tillägnat U2:s manager Paul McGuinness.
Angående informationen för filmen Always Forever Now kan nämnas att ’Venda Davis’ och ’Tanya McLoad’ är anagram för David Evans och Adam Clayton, medan ’Kiley Sue LaLonne’ motsvarar Ann-Louise Kelly (som vid den tiden var vice VD för U2:s bolag Principle Management).
’Pi Hoo Soon’ är fonetisk stavning av P. Hewson. Med ’Tony Corbin’, nämnd under informationen för Hypnotize (Love me ’til Dawn), menas Anton Corbijn, U2:s hovfotograf. ’Barry Boedders’, som nämns under Let’s Go Native, är nära nog ett anagram för Des Broadberry. Informationen om dessa filmer är skriven av ’Ben O’Rian’ och ’C. S. J. Bofop’. Ben O’Rian är ett anagram för Brian Eno. Detsamma gäller C. S. J. Bofop. Parallellförflytta bokstävernas värde ett steg så fås B. R. I. Aneno.
Så tycker recensenten
Jag säger som Larry Mullen, den ende nyktre medlemmen under de här förvirrade inspelningarna: ”I like straight lines”. Bono borde ha lyssnat, för det här är allt annat än rakt, snarare onödigt krokigt och svårtillgängligt – en mardröm med mängder av former, tonvis med färg men väldigt lite innehåll.
Dessutom är det Brian Eno snarare än U2 – eller Passengers som konstellationen kallar sig här – som borde stå som avsändare. Experimentet är misslyckat, sånär som på albumets två enda ”riktiga” spår: ”Miss Sarajevo” och ”Your Blue Room”.
Standout tracks: ”Miss Sarajevo” och ”Your Blue Room”
Citat från bandmedlemmarna
Han (Pavarotti) ringde mig och bad mig skriva en låt. Jag sa att jag inte trodde att det skulle funka, vi arbetade med två album: ”Passengers” -projektet och nästa U2 skiva. Han slutade ringa, vilket var ganska fantastiskt. Varje dag ringde han, och om ingen ringde tillbaka omedelbart ropade han på hushållerskan och sa: ’Be att Gud ringer mig.’ Jag gick till bandet och säga, ’Han har varit på mig igen, och vi måste skriva en låt till honom’, och de svarade, ’Dra åt helvete!’
Du vet, en hel del saker kom vi aldrig tillbaka till. Vi gick vidare till nästa idé, och när vi var i Westside jobbade vi på fem stycken samma dag. Jag tror att under de två veckorna skapade vi 40 timmars musik.
Spår
- United Colours
- Slug
- Your Blue Room
- Always Forever Now
- A Different Kind Of Blue
- Beach Sequence
- Miss Sarajevo
- Ito Okashi
- One Minute Warning
- Corpse (These Chains Are Way Too Long)
- Elvis Ate America
- Plot 180
- Theme From The Swan
- Theme From Let’s Go Native
Utgivningsdatum
6 november 1995
Skivbolag
Island Records
Producenter
Brian Eno, The Edge
Inspelad
Westside Studios, London
Hanover Quay Studios, Dublin
