Startsidan » Diskografin » No Line On The Horizon

No Line On The Horizon

Omslagsbild för U2:s “No Line On The Horizon” från 2009. (Foto via u2.com)

Första gången Bono använde uttrycket “No Line On The Horizon” i skrift var i en intervju i samband med brittiska “Q Magazines” 20 års jubileum, nummer 244 november 2006: “The sea is the same colour as the sky/There’s no line on the horizon/Infinity is a great place to start.” En strof som på sätt och vis alltså gav en fingervisning åt vartåt det skulle bära.

Samma år gav man ut samlingsskivan “U218 Singles” med två nyproducerade spår av amerikanen Rick Rubin, som bland annat hjälpt countrylegenden och “U2-vandraren” Johnny Cash att återuppliva sin karriär på ålderns höst. Trots detta överger man arbetet med Rubin och börjar snart på ny kula.

Senare framkommer det att Rubins arbetsmetod bestämt handlar om att bandet måste komma med färdiga idéer till inspelningarna. Det står i kontrast mot U2:s arbetssätt då bandet är vana vid att experimentera och improvisera från jam sessions. Än idag antyder man att arbetet inte har övergivits utan bara lagts på is.

Sommaren 2007 går färden istället mot norra Afrika. Bono har i flera år blivit inbjuden att besöka en festival för världsmusik, “Fez Festival of World Sacred Music” i marockanska Fes. Den här gången tackar han ja, och tar med sig vännerna i U2 och dessutom producenterna Brian Eno och Daniel Lanois.

Det är inte första gången U2 befinner sig i staden, till exempel spelade man in stora delar av musikvideon för “Mysterious Ways” och tog omslagsbilder för “Achtung Baby” här under nittiotalet.

Till en början berättar U2 att de “förlorar sig i musiken” utan någon avsikt att spela in ett album. Det är istället som en workshop, där man kommit överens om att Eno och Lanois för första gången ska få stå med som låtskrivare. Bono läser poesisamlingar och böcker om krig, U2 besöker spelningar på musikfestivalen och verkar njuta av tillvaron.

Några av låtarna skrivs som påhittade personligheter (en trafikpolis, en krigskorrespondent, eller en drogberoende krigsveteran) eller röster som till exempel “Big Burly Joe”.

Samtidigt arbetar Lanois på ett eget album och dokumentärfilm. Han ber fotografen Anton Corbijn, som också är med på resan, att filma konversationer med Brian Eno. Holländaren fångar också några klipp från inspelningarna i Fes, bland annat tidiga tagningar av “FEZ – Being Born” och “Unknown Caller”.

Corbijn kommer senare att regissera en musikvideo i långformat baserad på albumet, kallad “Linear”. Filmen har skådespelaren Saïd Taghmaou i huvudrollen som motorcykelpolis. Man får följa hans färd från Paris till Tripoli i Norra Afrika, via spanska städer som Cadiz och en färd i en roddbått på Medelhavet.

Det talas om “handplayed and electro” som en beskrivning av soundet. Till workshopen i Fes har man nämligen bjudit in lokala musiker, och Larry spelar på ett elektroniskt trumset för att dämpa ljudet som ekar i den traditionella riadbyggnaden där de hyrt in sig.

The Edge har införskaffat nya effektpedaler, inspirerad av samtal med bandet School of Seven Bells och gitarristen Benjamin Curtis. Dessa bidrar till det hårt förvängda och brusiga soundet på “No Line On The Horizon”, “Get On Your Boots”, “FEZ – Being Born” och “Magnificent”.

Trots att man inledningsvis inte har velat sätta någon etikett på arbetet som utförs har man en ambition att släppa ett nytt album redan 2008. Faktum är att det talas om ett dubbelalbum på temat “Dagsljus” kontra “Mörker”, eller “Soluppgång” och “Solnedgång”.

Det blev ingenting av detta. Istället arbetade man om flera låtar tillsammans med Steve Lillywhite (t.ex. “I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight” “Get On Your Boots” och “Stand Up Comedy”) medan andra fick stryka på foten (“Every Breaking Wave” och “Winter”). Ytterligare andra (“Breathe”) kämpade U2 och Brian Eno med fram till deadline i december 2008.

Ett fotografi från japanen Hiroshi Sugimoto står för albumets omslag. Det blir första gången på mycket länge som Anton Corbijn inte syns längst fram på ett album från U2. Däremot förekommer hans bilder från Fes i marknadsföringen och i albumets texthäfte.

Sugimotos fotografi, “Boden Sea, Uttwil”, reflekterar albumets Zen Buddhistiska filosofi om oändligheten som en utmärkt startpunkt. Omslagsbilden kan förövrigt ses i original tillsammans med liknande fotografier, ute på ön Naoshima och konstmuseet/hotellet Bennesse House i Japan.

Albumet släpps till slut vintervåren 2009. Trots att det inledningsvis tas emot väl, tappar försäljningen fart ett drygt halvår efter utgivningen. I Sverige når man som bäst en andraplats på försäljningslistorna.

Detta återspeglas också på låtlistan för den efterföljande turnén (vars namn inte ens anspelar på albumet ifråga). När konserterna avslutas 2011 finns bara tre av de sju låtarna som man spelat inför publik kvar. I skrivande stund, år 2020, har U2 bara framfört “Magnificent” och det endast vid ett tillfälle, sedan 360°-turnén gick i mål.

Resultatet blev alltså inte så experimentellt som rapporterna från sommaren 2007 i Fes först antydde. Ljudbilden är förvisso ett steg bort från de mer traditionella U2 album som släppts dittills under 2000-talet men mycket av de exotiska inslagen märks inte längre av annat än små bidrag som trummor som gömts i mixningen. Framförallt kommer U2 nog att kommas ihåg under denna period för den makalöst ambitiösa 360°-turnén som man senare gav sig ut på.

Istället ges det bara korta inblickar kring hur det hade kunnat låta om man gått hela vägen med sin ursprungliga koncept.

Lanois’ dokumentärfilm och album “Here Is What Is” får premiär Filmfestivalen i Toronto 2007 där inspelningarna från Fes hördes publikt för första gången. Adam dokumenterar flitigt arbetet med inspelningarna hemma i Dublin med flera snuttar som laddas upp på den officiella webbplatsen u2.com, och några har inte hörts av sedan dess.

Bono börjar snart efter utgivningen tala om ett andligt systeralbum, “Songs of Ascent” och U2 spelar låten “Soon” på 360°-turnén. Än idag är “Songs of Ascent” outgivet. Ändå talas det relativt regelbundet om denna mytomspunna platta, senast i podcasten “Cry Power” från oktober 2019 där Bono träffar artisten och landsmannen Hozier.

Så tycker recensenten

Förhandssnacket skvallrade om ett U2 som ansträngt sig för att ta ut svängarna, men av det märks inte mycket mer än den förvirrade förstasingeln ”Get On Your Boots” och det njutbara ljudexperimentet ”FEZ-Being Born”. I övrigt har vi att göra med ett band som väljer den breda och trygga vägen, ett val som i intensiva stadiumvältare som ”Magnificent” och ”Breathe” känns helt rätt.

Sämre är det när bandet förlorar sig i överlastad produktion och slogantyngda texter, som i den insmickrande ”Unknown Caller” och den illasittande Led Zeppelin-kostymen ”Stand Up Comedy”. Allra starkast är ”Moment of Surrender”, en stillsam och tillbakahållen gospelballad där Bono svarar för en fenomenal sångprestation.

“No Line On the Horizon” är varken ett magplask eller ett mästerverk, det är ett stabilt U2-album – fylld med atmosfärisk och storslagen arenarock utan några större överraskningar.

Standout tracks: ”No Line on the Horizon”, “Magnificent”, ”Moment of Surrender”.
Olov för u2.se

Citat från bandmedlemmarna

“Arbetet i Fes var den mest glädjande och frigörande delen av att spela in albumet. Det var det jag alltid föreställt mig att vara en del av U2 skulle handla om: att bara spela musik för skojs skull och inte ha något mål i sikte. Det var kaotiskt ibland, men även kaoset var kreativt.”
Larry om att arbeta i Fes 2007.
“Jag tycker att det borde ha varit den första singeln. Få band i världen kunde släppa en sådan låt som deras förstasingel och få den spelad på radio.

Jag trodde att de kunde göra det, och för mig skulle det ha varit ett mycket starkt förkunnande som säger “Vi är på väg någon annanstans, hänger ni med oss?” eftersom plattan verkligen är ‘någon annanstans’ för mig. Det är verkligen en avfart för dem.”
Brian Eno om “Moment of Surrender”.

Spår

  1. No Line On The Horizon
  2. Magnificent
  3. Moment of Surrender
  4. Unknown Caller
  5. I’ll Go Crazy If I Don’t Go Crazy Tonight
  6. Get On Your Boots
  7. Stand Up Comedy
  8. FEZ – Being Born
  9. White As Snow
  10. Breathe
  11. Cedars Of Lebanon

Utgivningsdatum

2 mars 2009

Skivbolag

Island Records

Producenter

Brian Eno, Daniel Lanois, och Steve Lillywhite

Inspelad

Hanover Quay Studios i Dublin, Irland

Riad El Yacout i Fes, Marocko

Platinum Sound Recording Studios i New York City, New York, USA

Olympic Studios i London, England