Det hela startade med en lapp på en anslagstavla i en skola i Dublin 1976. Det var en trummis som sökte andra musiker som ville vara med och starta ett band.
Trummisen bildade ett band tillsammans med en karismatisk person som vare sig kunde spela musik eller sjunga, en gitarrist som hade en hembygd el-gitarr som han delade med sin bror och slutligen en kille vars främsta meriter var att han ägde en förstärkare samt att han slängde sig med coola fraser från musikbranschen. Så långt är historien knappast unik.
Några år senare hade trummisens band visat att de både kunde skriva egna låtar och dessutom framföra dem live med en ovanlig intensitet och ett, på något vis udda, starkt engagemang. Man hade släppt två singlar på CBS Irland och slutligen lyckats få ett skivkontrakt med Island Records för spridning i resten av världen.
När ”Boy” släpptes i november 1980 hade U2 hunnit med att ge ut ytterligare tre singlar, förutom de två irländska, och man hade gjort närmare 110 livespelningar.
Albumet mottogs väl av media och många hade höga förväntningar på det unga nya bandet från den irländska huvudstaden.
Pojken på bilden heter Peter Rowan, 6 år, och är bandets vän Guggis lillebror.
Albumet har ett annat omslag i sin amerikanska utgåva då bandet anklagades för pedofili med bilden av den på överkroppen nakna pojke.
Temat för omslaget och skivans namn var en idé som fanns hos Bono under lång tid.
Trots att ”Boy” var ett debutalbum utmärkte sig U2 som ett band som inte följde med strömmen. Att mitt under postpunk-erans glansdagar, (där olika musikstilar som the new mods, oi, industri-synthare och ska utkämpade bittra strider om att få mest uppmärksamhet som punkens arvtagare), vägra ikläda sig några av dess kostymer och istället ge ut ett album bestående av enkel rock byggd från grunden var minst sagt modigt.
När man lyssnar på ”Boy” idag, kan det var svårt att förstå hur ett sådant album skulle kunna vara något nyskapande. Det innehåller mycket ungdomlig naivitet och energi. Några av texterna är näst intill barnsliga men just ’det där’ som är så typiskt för U2s musik kan redan skönjas där någonstans som något som bara måste få komma ut.
Så tycker recensenten
Lika naken som pojken på skivans omslag är, lika naken är musiken. Det här är postpunk i dess mest avskalade form; uppriktig, innerlig men i U2:s fall också tidlös och episk.
Det vi hör är fyra unga och oslipade musiker som spelar mer från hjärtat än från hjärnan och som inte ryggar för att bygga en av karriärens hörnstenar, inledande ”I Will Follow”, på tre toner och en mäktig fotbollskörsrefräng.
Gränsen mellan genialt och banalt kan vara hårfin. På ”Boy” balanserar U2 på gränsen, men det enda vi kan höra idag, över 40 år senare*, är ljudet av genier i arbete.
Standout tracks:” I Will Follow”, “Out of Control”, “A Day Without Me”
*Texten uppgav i original ”över 20 år senare”. Den har här anpassats till idag, 2020, vilket är 40 år sedan debuten 1980.
Citat från bandmedlemmarna
Det vi strävade efter med ”Boy” var en slags biograf ljud, panavision — riktigt stort och med struktur, som en enorm bioduk.
Jag vill byta ut de band som ligger på listorna för tillfället, därför att jag anser att vi är bättre.
Spår:
- I Will Follow
- Twilight
- An Cat Dubh
- Into The Heart
- Out Of Control
- Stories For Boys
- The Ocean
- A Day Without Me
- Another Time, Another Place
- The Electric Co.
- Shadows And Tall Trees
Utgivningsdatum
20 november 1980
Skivbolag
Island Records
Producent
Steve Lillywhite
Inspelad
Windmill Lane Studios, Dublin, Irland
