När U2 i slutet på Lovetown-turnén 1989 summerade sitt 80-tal och Bono yttrade orden “vi måste ge oss av och drömma upp allting igen”. trodde många att det var slutet för U2. ”Rattle And Hum” hade fått ljummen kritik och bandet var helt enkelt överexponerat.
De tog återigen med sig producenterna Brian Eno och Daniel Lanois, och höll sig borta från rampljuset i två år, vilket i och för sig inte kan betraktas som en särskilt lång tid.
”Achtung Baby” var någonting helt nytt. Det intressanta är att samtidigt som texterna blev ännu mer intima och privata så blev deras image utåt raka motsatsen. Bono iklädde sig stora svarta solglasögon och var rockstjärnemyten personifierad i karaktären som döptes till ”The Fly”. Edge iklädde sig byxor med nitade kortspelfigurer. Adam blonderade håret. Larry, ja Larry förblev Larry fast med en kanske lite coolare skinnväst än förut.
De demoband som skulle bli ”Achtung Baby” spelades in i Hansa Studios i Berlin. U2 spenderade många veckor där utan att komma någon vart och i efterhand har bandmedlemmarna själva sagt att splittringen av bandet inte var långt borta. Till slut lossnade det när låten ”One” värktes fram.
Från det ögonblicket och framåt gick allting lättare, även om det mest noterbara som kom fram ur Hansa-sessionerna var en herrans massa versioner av ett stycke kallat ”Salomé”, en stycke som sedan skulle låna ut delar till både ”Zoo Station” och ”The Fly”. Embryon till de flesta låtar som senare skulle dyka upp på albumet när man väl kommit tillbaka till Dublin, fanns där redan i Berlin men ofta med helt andra texter.
U2 tog alltså med sig Hansa-banden till Dublin och spelade där in ”Achtung Baby”. En skiva som inte liknade nånting annat U2 gjort förrutom kanske sidoprojektet ”Night And Day” som hyllning till Cole Porter.
Edges gitarr hade fått en hel uppsjö nya effekter kopplad till sig och lät nu mer som ett uppretat bi på steroider. Adams basgångar var helt klart influerade av den tidens Manchester-dans-rockvåg som rönte stora framgångar med band som bland andra Happy Mondays, Stone Roses och Jesus Jones. Larrys trummor lät hårdare och mer industriella än förut. Och mitt i allt detta lät Bono sin röst passera en förvrängningseffekt på vissa låtar för att förstärka maskinkänslan.
OK, så här var då bandet som gjort sig kända på sjunga-med-låtar som ”Pride (In The Name Of Love)” och ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For”. Hur skulle deras fans motta en sådan här skiva? För U2 var det den enda vägen att gå. Man hade gått varvet runt med sin gamla stil och de stod folk upp i halsen med sin seriositet och rädda världen-stämpel. Så varför inte släppa en skiva om hjärta och smärta och samtidigt döpa den till nåt så avväpnande som ”Achtung Baby”. Hur skulle någon kunna ta en skiva som heter ”Achtung Baby” på allvar?
Resten är historia. ”Achtung Baby” är U2s mest rosade album tillsammans med ”The Joshua Tree” och turnéerna som följde, Zoo TV (1992) och Zooropa-turnén (1993), gjorde bandet till 90-talets största rockband.
Så tycker recensenten
Det här är inte bara U2:s andra mästerverk, det är också ett av rockhistoriens allra största ögonblick – i alla fall om du frågar mig.
Bono har i en intervju citerat Sam Shepards: ”Mitt i en motsägelse är det bästa stället att vara på” och det citatet ramar bättre än något annat in det väsen som utgör ”Achtung Baby”. Soundet är till stora delar smutsigt, urbant och industriellt. Men insprängt i det hårda och kyliga anslaget, som mer än något annat speglade världen då skivan släpptes, finns också enklare partier och mer avskalade sånger. Och från start till mål handlar albumet om en och samma sak; bitterljuv kärlek i alla dess former.
Kärleken människor emellan. Kärleken till Gud. Kärleken till naturen. Men framför allt: Kärleken till livet. I “One”, albumets clou, sammanfattas allting under fyra och en halv gnistrande och glimrande minuter. Vackrare än så kan det omöjligtvis bli.
Standout tracks: “One”, ”Until The End Of The World”, “Mysterious Ways”
Citat från bandmedlemmarna
”Om ’The Joshua Tree’ är popmusik så är det här rockmusik”
”…Ett hjärtas landskap: tolv varianter av en låt, tolv tolkningar av en besatthet”
Spår
- Zoo Station
- Even Better Than The Real Thing
- One
- Until The End Of The World
- Who’s Gonna Ride Your Wild Horses
- So Cruel
- The Fly
- Mysterious Ways
- Tryin’ To Throw Your Arms Around The World
- Ultra Violet (Light My Way)
- Acrobat
- Love Is Blindness
Utgivningsdatum
18 november 1991
Skivbolag
Island Records
Producenter
Brian Eno, Daniel Lanois
Inspelad
Hansa Ton Studios i Berlin,Tyskland
Dog Town, S.T.S. Studios, samt Windmill Lane Studios i Dublin, Irland.
