(Foto: inisnagall/Creative Commons)
Fullständigt namn: Lawrence Joseph Mullen Junior
Född: 1961-10-31 i Harmonstown, Dublin, Irland
Familj: Sambon Ann Acheson. Paret har varit tillsammans sedan tidigt 1980-tal och har tre barn: sönerna Elvis Aaron och Ezra, samt dottern Ava. Familjen bor i Howth, Irland.
Larry Mullen Jr. är ett av tre syskon och enda son till Maureen och Lawrence Mullen Sr. Han växte upp i familjens hus på 60 Rosemount Avenue i Artane i norra Dublin. Som barn gick han i den lokala skolan under ett år, innan han började vid den irisk-språkiga Scoil Colmcille.
När Larry var åtta år gammal började han ta pianolektioner, men beslutade efter ett år att han hellre ville spela trummor. Hans syster Cecilia köpte honom hans första trumset 1973 för sjutton irländska pund. Larry fick lektioner av Joe Bonnie och senare av dennes dotter Monica. 1974 började han spela i Artane Boys Band, men slutade eftersom bandets regler krävde att han skulle klippa håret. Genom sin far fick Larry en plats i Post Office Workers Union Band och därmed möjlighet att spela över hela Irland.
Ett band föds
Det var i gymnasiet, när Larry gick i Mount Temple Comprehensive School, som han beslutade att starta sitt eget popband. Det var då han satte upp den numera berömda lappen på anslagstavlan på Mount Temple, där han bad musiker som var intresserade av att bilda ett band att komma till hans hem efter skolan.
Dave Evans och hans bror Dick, Adam Clayton, Paul Hewson, Peter Martin och Ivan McCormick hörsammade alla inbjudan. De två sistnämnda slutade snart, men Dick Evans stannade i bandet, som i början kallades Feedback och sedan The Hype, till 1978 när han började i The Virgin Prunes.
Larrys position som den yngste i bandet ledde i början till en del komplikationer. Minderårig som han var fick han hålla en låg profil när de spelade på pubar och liknande etablissemang. När hans mor Maureen försökte få Larry att upphöra med dessa lagöverträdelser så talade han beslutsamt om för henne att det här var något han måste göra – slut på diskussionen.
Även om Larrys familj i allmänhet uppmuntrade hans musikintresse så protesterade de när hans engagemang i bandet började gå ut över hans skolarbete. Vid U2:s första demoinspelning, strax efter att de vunnit talangtävlingen i Limerick och officiellt fått sitt nya namn, fick man avbryta arbetet när Larrys pappa kom för att hämta sonen. Timmen var sen och dagen därpå skulle han upp till skolan.
Bandets framsteg var till en början små och Larry tog jobb som expressbud. Den dubbla arbetsbördan ledde till att de andra i bandet ofta var tvungna att vänta på honom vid repetitioner och att han nästan blev avskedad innan han slutade sitt jobb.
När Larry var sjutton år gammal, 1978, dog hans mor i en trafikolycka. Han har själv sagt att den tragedin delvis fick honom att kasta sig in i arbetet med U2, men att den också bidrog till att föra honom och Bono närmare varandra.
Där fanns en förbindelse. Han förstod lite av hur jag hade det. Jag var yngre än han. Jag hade inga bröder. Min far fungerade inte, så Bono var länken. Han sade ’Du, jag förstår lite av vad du går igenom. Kanske jag kan hjälpa dig.’ Och det gjorde han. I vått och torrt har han alltid funnits där för mig. Alltid.”
Gradvis fick ”The Larry Mullen Band” (som Larry hävdar är U2:s riktiga namn) mer erfarenhet och det började gå bättre för dem. De fick en trogen beundrarskara i Dublin, därefter i London och så småningom ett skivkontrakt med Island Records. Liksom Bono och The Edge anslöt sig Larry för en tid till Shalom Christian Group och han är den ende i U2 som kommer från en konventionell irländsk-katolsk bakgrund.
Larry som trummis
Larrys karriär som trummis har inte varit utan problem. Före en konsert i San Francisco i mars 1985 kördes han till sjukhus med akut smärta i sin vänstra hand.
Diagnosen blev tendenit – en inflammation i handens senor som skulle hindrat honom från att spela i flera veckor. Istället använde han ett särskilt bandage och åt smärtstillande under resten av turnén. Tyvärr visade sig tendeniten vara kronisk, vilket ett tag hotade Larrys trumkarriär. Numera använder han särskilt utformade trumpinnar för att motverka problemet.
Han har också haft problem med en diskförskjutning i ryggraden, något han åtgärdar genom ett speciellt träningsprogram för musklerna i ryggen. På senare år har det framkommit att Larry har haft problem med höften vilket dock inte heller verkar ha satt stopp för trummandet.
Även om Larry vid olika tillfällen har tagit trumlektioner så har han också sagt att hans egen stil är omöjlig att lära ut – att känsla och instinkt är vad som leder hans spel. ”Jag tänkte aldrig på det som en ’stil’ innan någon sade att jag hade en unik stil”, har han sagt. ”Jag gör bara vad jag gör.”
Lyssnar man noga hörs en klar utveckling hos Larry på U2:s album – från hans militäriska trummande på ”Boy”, via den raka rock-influerade bakgrunden på ”The Joshua Tree” till de industriella men också mer flytande rytmerna på ”Achtung Baby”.
Förutom alla priser han delar med U2 tilldelades Larry också 1997 det prestigefyllda Rory Gallagher Rock Musician Award vid Irish Rock Music Awards i Dublin.
I januari 2017 tog han emot en Lifetime Achievement Award från Yamaha, som tillverkar de trumset Larry spelar på sedan många år tillbaka.
Larry och U2
Inom U2 har Larry tagit särskilt ansvar för marknadsföringen och personligen varit inblandad i urvalsprocessen av vad som ska säljas under varje turné. Han har skämtat om att han gav upp ledarskapet över bandet så snart han träffade Bono, men på något odefinierbart sätt har Larry fortsatt att vara centrum av U2, från gymnasiet och fram till idag.
Det handlar inte bara om att han har varit bandets samvete, utan det har mer varit en fråga om att han har en klar bild av vilka de är och att han aldrig har tvekat att säga det direkt till de andra. På sätt och vis, genom att definiera det, har Larry definierat vad U2 är.
Det har till exempel oftast varit Larry som satt ner foten när resonemang har svävat iväg, när idéer har blivit ohanterliga eller U2 har varit på väg att förlora kontrollen över sin musik.
Det var han som i slutet av Lovetown-turnén sade att om det skulle fortsätta på samma vis – med U2 som världens största och dyraste jukebox – så ville han inte vara med längre. ”Det hade blivit väldigt seriöst, väldigt hårt arbete”, sade han. ”Och inte särskilt roligt. Det hade inget med musiken att göra. Det hade att göra med att gå upp och gå till jobbet.”
Det är typiskt för Larry att han i samband med ”Achtung Baby”-kontroverserna klart uttalade att för honom kom vänskapen med de andra tre före bandet. Om de för att kunna fortsätta vara vänner var tvungna att offra U2 så fick det bli så. Tack och lov så löste sig konflikterna och U2 kunde gå vidare, stärkta i sitt förhållande till varandra och även musikaliskt.
”Vad som har utgjort U2 har alltid varit förhållandet mellan oss. Det har inte bara varit ett personligt förhållande, det har också varit ett musikaliskt. Det har varit en förståelse.
Det är en kliché, men U2:s största influens har alltid varit varandra. Vi har alltid spelat med varandra. Vi har alltid spelat mot varandra musikaliskt. När vi kom till Berlin 1990 var vi plötsligt – musikaliskt – på olika nivåer och det påverkade allt. De musikaliska skillnaderna påverkade de personliga skillnaderna.”
Ytterligare ett exempel på den hängivenhet Larry har för U2 är att han poserade på omslaget till ”Songs of Innocence”. Dessutom gjorde han det med en av sina söner. Det säger en hel del om hur seriöst han ser på bandet, med tanke på hur mån han är om familjens privatliv.
En av symbolerna för albumets marknadsföring kom också från Larry och den tatuering han har på axeln. Stjärnan är inspirerad av det amerikanska urfolket Pawnee Nation från Oklahoma och representerar beskydd av oskuldsfullhet. Larry skaffade tatueringen i samband med att han blev förälder för första gången – till Elvis Aaron.
Intressen och sidoprojekt
Larry är en stor fan av country & western-musik, vilket bland annat syns i ”Joshua Tree”-dokumentären ”Outside It’s America”.
Han är också en stor beundrare av Elvis Presley. I filmen ”Rattle And Hum” visades hur han och de andra i U2 besökte Graceland och hur Larry poserade sittande på en av Elvis motorcyklar – en annan av hans passioner. Bara under ZooTV-turnén körde han över 10 000 mil på sin älskade Harley Davidson mellan de platser där U2 spelade och fick en särskild utmärkelse för detta av turnéarbetarna.
Han är en lidelsefull fotbollssupporter och 1990 var Larry med och skrev och producerade det irländska fotbollslandslagets VM-låt Put ’Em Under Pressure, som fortfarande är en av de mest sålda singlarna någonsin på Irland. Bland Larrys övriga intressen finns karate, både som utövare och åskådare, och rugby. Han gillar också att sjunga karaoke och att utsätta intet ont anande medmänniskor för olika skämt.
Larrys största intresse är och förblir dock musiken. Han är kanske den av bandmedlemmarna som håller störst koll på Dublins musikscen och är känd för att dyka upp både på större konserter och på mindre klubbspelningar runt om i staden.
Utanför U2 har Larry arbetat med artister som B.B. King, Daniel Lanois, Emmylou Harris, Nanci Griffith, Paul Brady och Robbie Robertson. Han har också gjort en ny version av ledmotivet till filmen ”Mission: Impossible” tillsammans med Adam. Tillsammans med Mike Mills och Michael Stipe från R.E.M. bildade Larry och Adam också för en enda kväll bandet Automatic Baby, som framförde U2:s One på Bill Clintons installation som USA:s president 1993.
En man med principer
Larrys rättframma attityd är välkänd både inom och utanför U2:s organisation. Han håller hårt på sitt privatliv och hävdar att det han vill vara känd för är sin musik och sin delaktighet i U2, inget annat. Därför har hans personliga framtoning också förblivit en av de mer gåtfulla i musikbranschen.
Mindre synlig än Bono är ändå Larry politiskt engagerad. Där U2-sångaren väljer att stå på podier nöjer sig bandets trummis dock med att till exempel som privatperson gå med i en protestmarsch mot Irakkriget. I samband med coronapandemin 2020 donerade han 100 000 amerikanska dollar till stöd för ursprungsfolket från stammarna Hopi och Navajo i USA. Det för att återgälda stöd från urfolket när irländarna var i kris nästan 200 år tidigare.
Därmed inte sagt att Larry inte är en varm anhängare till symboliken i att musiken övervinner politiska motsättningar. På frågan vilken konsert han anser som U2:s mest minnesvärda kom svaret blixtsnabbt: Sarajevo 1997, med Belfast samma år som god tvåa.
När U2 framförde ”The Hands That Built America” vid Oscarsgalan 2003 ändrade Bono texten något för att passa som en kommentar till Irakkriget, medan Larry valde att avsluta låten med inledningstakten till ”Sunday Bloody Sunday”.
”The toughest guy in the band”
Larrys allergi mot nonsens och skitsnack har ofta fått honom att leverera dräpande ironiska svar på journalisters ibland oinitierade frågor. Aldrig är detta tydligare än när någon ifrågasätter varför han egentligen håller på med musik, insinuerande att det nog är för pengarna och berömmelsen.
Larry kan då svara, med fullkomligt allvar: ”Det är ett hårt liv att vara rockstjärna. Jag menar, när man har betalat alla räkningarna och skickat ungarna till college finns det bara tillräckligt kvar för att köpa en liten ö i Stilla havet.”
Vid en intervju i samband med ZooTV vänder sig journalisten till mannen som startade U2 och frågar om han känner att han är delaktig i bandets utveckling.
Larry: ”No, I’m just in it for the money.”
Journalisten (förvirrad): ”But, surely there must be more to it than that?”
Larry: ”Don’t call me Shirley.”
Citat om Larry
”Det sätt på vilket han slår på bastrumman är vad som gör det här bandet till ett rock’n’rollband.
Folk talar om U2 som ett ’liveband’ eller ’det enda livebandet’ och de talar om mig som sångare – för Bono kan få för sig att hoppa från balkongen – men det är inte alls jag. Det är Larrys bastrumma.”
”Larry är den yngste medlemmen i bandet och han var smärtsamt blyg när jag först träffade honom. Han är inte lika blyg längre, men han gillar när saker är enkla och rättframma och han är alltid väldigt förnuftig när beslut ska fattas.
Jag är ingen musiker, så jag kan inte säga vad som skiljer honom från andra trummisar, men det är fantastiskt att se honom spela och han ger aldrig mindre än 100 procent.”
”För Larry är alla skyldiga tills de har bevisat att de är oskyldiga. Men har han väl har bestämt sig för att du är okej så släpper han inte bara in dig i sitt hus, han låter dig sova i sin säng.”
”Saken är den att när vi justerade spårets tempo låg det två millisekunder snett, och Larry sa ’Nej, du måste sakta ned lite grann’. Jag tycker det är alldeles enastående”
