Ett nytt millenium låg runt hörnet. Tidiga versioner av vad som senare blev ”Stuck In A Moment You Can’t Get Out Of” och ett embryo av ”Walk On” hade påbörjats under slutskedet av PopMart-turnén 1998.
Den förstnämnda vid ett piano på ett hotellrum där The Edge fått feeling och utforskade ett gospelarrangemang som han hade hittat på. ”Walk On” var vid det här laget inte mer än ett kort riff på en soundcheck i Melbourne.
Sedan början av 1999 hade U2 arbetat med inspelningen av en uppföljare till Pop. Det skulle visa sig att de lämnat dansrytmerna och tekniken och istället sades det att U2 hade ”gått tillbaka till sina rötter”.
Det nya millenniets första skiva där U2 medverkade var dock soundtracket till filmen ”The Million Dollar Hotel”, regisserad av Wim Wenders. Bono hade tillsammans med Nicholas Klein skrivit ett manus som utspelade sig i huset på vars tak U2 spelade in videon till ”Where The Streets Have No Name” 1987.
Första spåret från soundtracket var ”The Ground Beneath Her Feet”, med text från Salman Rushdies roman med samma namn. Låten blev senare ett extraspår på vissa länders utgåvor av det nya albumet som skulle komma.
Albumet fick det passande namnet ”All That You Can’t Leave Behind”och släpptes den 30 oktober 2000. Mycket talade för att det U2 som lämnade studion också hade lämnat 90-talet bakom sig, för att istället återknyta till 80-talet.
Omslaget var återigen svartvitt, fotograferat på Charles de Gaulle-flygplatsen utanför Paris av Anton Corbijn. På samma ställe var även musikvideon till hitsingeln ”Beautiful Day”, regisserad av svenske Jonas Åkerlund, filmad.
I samband med att ”Beautiful Day” släpptes gjorde U2 ett kort framträdande på taket till U2-ägda The Clarence Hotel i Dublin för BBC:s program Top of the Pops. Även ”Elevation” framfördes.
U2s engagemang för Aung San Suu Kyi och hennes kamp för ett fritt och demokratiskt Burma (Myanmar) tog sig i uttryck tidigare nämnda ”Walk On”, den fjärde singeln från ”All That You Can’t Leave Behind”. Låten tillägnades henne, vilket resulterade i att både singeln och albumet totalförbjöds av militärregimen i Burma.
Hon frigavs från sin långa husarrest under 2010 men längre fram skulle U2 dessvärre tvingas ta avstånd från Suu Kyi, efter att hon misslyckats med att stå upp för de värderingar som bandet tidigare hyllat.
Elevation
Innan den stora Elevation-turnén drog igång 2001 gjorde U2 två mindre spelningar, varav den första var en gratiskonsert på Irving Plaza i New York i början av december.
Strax innan turnépremiären gav man också en exklusiv spelning för 2 000 åskådare på Astoria Theatre i London. Inte bara fans som lyckats komma över de exklusiva biljetterna var där, utan även en rad kändisar som Salman Rushdie, Mick Jagger, Liam Gallagher, Kylie Minogue, Naomi Campbell, med flera.
Själva turnén hade premiär i Miami i slutet av mars. 19 000 fans från hela världen såg U2 gå in i en fullt upplyst inomhusarena för att börja spela Elevation. Scenbygget var betydligt mer diskret än under bandets turnéer under 1990-talet. En ramp i form av ett stort hjärta omslöt bandet och en mindre grupp fans och på åtta skärmar över scenen kunde man följa varje bandmedlem. Dessutom hade man bakom scenen en videoramp som kunde skjutas upp och fungera både som ljuseffekt och skärm.
Under sommaren landade U2 i Europa och avslutade med två gigantiska utomhusspelningar vid Slane Castle utanför Dublin inför upp emot 160 000 åskådare. På hösten fortsatte U2 till USA för ytterligare spelningar. 11:e september-attentaten påverkade även U2 och vid sina konserter hyllade bandet offren och de brandmän som försökt undsätta dem vid katastrofen.
2002 fick U2 äran att spela i halvtid under den stora Superbowl-finalen i USA. De spann vidare på temat från avslutningen av Elevation-turnén och namnen på samtliga omkomna från den 11:e september visades på en stor duk bakom scenen under Where The Streets Have No Name. Senare samma vår kammade bandet hem fyra Grammy-utmärkelser för framgångarna med albumet och turnén.
Och sedan då?
Efter de stora framgångarna med ”All That You Can’t Leave Behind” väntade musikvärlden spänt på vad U2 skulle hitta på härnäst. De valde att ta det lugnt och inte göra en utomhusversion av Elevation-turnén. På vårkanten 2002 fanns ett 30-sekunders klipp på U2:s officiella hemsida U2.com med ett smakprov av en låt med titeln ”The Hands That Built America”.
Låten blev senare soundtrack till Martin Scorseses film ”Gangs of New York” och vann en Golden Globe men tappade Oscarsstatyetten till Eminem. Kanske på grund av att Bono svurit i direktsändning på Golden Globe-galan vilket sägs ha gjort några inflytelserika amerikaner oroliga att det kunde ske igen.
”The Hands That Built America” ingick desssutom som en av två nyinspelade låtar på samlingen The Best Of 1990-2000. Den andra var ”Electrical Storm”, som också släpptes som singel och blev ännu en hit för U2.
Våren 2003 framträdde U2 vid invigningscermonin till Special Olympics i Dublin. U2 spelade ”One” och ”Pride (In The Name Of Love)”, som den kvällen tillägnades Nelson Mandela, som också han var där.
Efter vädjanden från fansen släppte U2 också samma höst DVD:n ”U2 Go Home – Live from Slane Castle”, innehållande den andra Slane-konserten från Elevation-turnén.
U2 desarmerar en atombomb
Under 2003 och 2004 hade U2 från och till befunnit sig i studion för att slutföra uppföljaren till ”All That You Can’t Leave Behind”. Albumet, som fick titeln ”How To Dismantle An Atomic Bomb” gavs ut den 24:e november 2004.
Det rutinerade producentparet Brian Eno och Daniel Lanois hade nu bytts ut. Istället arbetade de till en början med Chris Thomas, som tidigare arbetat med bland andra The Beatles, Roxy Music och Sex Pistols.
Arbetet drog dock ut på tiden. Även om låtarna ansågs vara färdiga så saknades något. Bandet själva har senare förklarat att det blev ett problem för Thomas att samarbeta med U2 främst på grund av att de inte har den musikaliska skolning som de flesta musiker har.
För att få till det där extra som behövdes tittade man efter en producent som förstod hur komplext och omständligt det kan vara att skapa en riktig U2-låt. Eftersom radarparet Eno-Lanois var bortkopplade kallade man in Steve Lillywhite, som tidigare bland annat producerat ”Boy”, ”October” och ”War”.
Spekulationerna kring hur U2:s ”nya sound” lät, fick sitt svar tidigare under hösten då singeln ”Vertigo” släpptes, efter att ha arbetats om från ”Native Son” med Lillywhite.
Nytt album = ny turné
”Bomben” blev en storsäljare och toppade många listor, trots att den spreds på nätet några veckor innan utgivningen. Världen väntade sig nu att U2 skulle bege sig ut på vägarna. Efter tre promotionspelningar under hösten i London, Dublin och New York presenterades Vertigo-turnén.
Vid den här tiden hade U2 inrättat ett nytt system för turordning till konsertbiljetter. Tanken var att medlemmar i den officiella fanklubben via U2.com skulle få förtur. Biljetterna släpptes till förhandsbokning för betalande medlemmar på U2.com den 22:e januari.
Dessvärre var det inte helt oproblematiskt och många fans blev besvikna dels på att de inte fick några biljetter, men även på den stora mängden biljetter som dök upp på ”svarta marknaden”. Larry tog på sig att be fansen om ursäkt i samband med Grammy-galan där ”Vertigo” vunnit några priser.
I slutändan hindrade det dock inte försäljningen av de två första Dublin-konserterna, då 160 000 biljetter såldes slut på 50 min!
Nio dagar innan U2 skulle sparka igång Vertigo-turnén blev de invalda i Rock n´Roll Hall of Fame, i USA. Personen som fick äran att hålla välkomsttalet var ingen mindre än ”The Boss” himself, även känd som Bruce Springsteen. Publiciteten kring detta gjorde ju knappast förväntningarna på den kommande turnén mindre.
Turnépremiären ägde rum den 23:e mars 2005 på en fullsatt San Diego Sports Arena, CA, USA. De högt ställda förväntningarna infriades med råge. Konserten inleddes med ”City of Blinding Lights” och redan som tredje låt hade man dammat av ”The Electric Co.” vilken direkt följdes av ”An Cat Dubh” och ”Into The Heart”. Några klassiker och flera låtar från det nya albumet hann också avverkas innan de hade mage att avsluta konserten med ’40’.
Dit, och hem igen
Hela 27 konserter hanns med i Nordamerika innan det var dags för Europa att stifta bekantskap med Vertigo-turnén. Den första av de 31 Europakonserterna på andra leget spelades på Kung Baudouin Stadion i Bryssel, Belgien den 10 juni.
Två veckor senare var det dags för U2 att ställa sig på scenen på hemmaplan för första gången sen spelningarna i Slane 2001. Även om alla konserter i Dublin var väldigt bra så utmärkte sig den tredje, inte bara genom att var väldigt väl genomförd utan även som en av de längsta konserterna U2 gett, hela 2 timmar 40 min lång och 26 låtar.
Mitt under U2:s turné i Europa hölls en uppföljare till Live Aid, från 1985. Den 2:a juli genomfördes Live 8 på inte mindre än 8 platser, en konsert i varje G8-land. U2 spelade i fyra låtar i Hyde Park, London. Den första låten var ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” som man framförde tillsammans med självaste Sir Paul McCartney. Direkt efter spelningen satte man sig på planet till Wien för att spela en konsert där, senare på kvällen.
Den 29 juli var det så dags för Sverige och Göteborg. När U2 klev in på scenen på Ullevi möttes de av ett vitt hav. Olov på u2.se:s redaktion hade bestämt sig för att han skulle få Ullevi att hälsa bandet välkommna genom att vifta vitt. Som en ett tecken på att vi stöder One-kampanjen, att vi gillar fred, och självklart en liten hint till Bono att vi kommer ihåg att han själv brukade vifta med vita flaggor i under deras tidigare turnéer. Det var fyra märkbart berörda herrar som ställde sig och tittade ut över publiken innan de drog igång med ”Vertigo”.
Efter en månads paus från turnérandet i Europa började den tredje etappen av turnén den 12:e september i Toronto, Kanada. Denna gången blev det inte mindre än 50 spelningar i Nordamerika. När den fjärde etappen inleddes var det dags för Centralamerika och Sydamerika. Konserterna i Sâo Paolo och Buenos Aires filmades med en alldeles ny digital 3D-teknik som senare skulle utmynna i filmen U2:3D.
Abrupt avbrott, men lyckligt slut
Hastigt och olustigt blev dessa tre konserter de sista som U2 kom att spela på åtta månader. Pga. sjukdom i Edges familj sköts den femte etappen av Vertigo-turnén på framtiden.
De planerade konserterna i Oceanien kom inte igång igen förrän i november samma år. Samtidigt med detta, 23:e november, släpptes samlingsalbumet ”18 Singles” som gavs ut på Mercury Records efter en dispyt med Island Records. Dessutom släpptes boken ”U2 By U2”, bandets officiella biografi fram till 2005.
Med det nya samlingsalbumet, lång frånvaro från Vertigo-turnén och ännu längre frånvaro från andra sidan jordklotet stuvades det om ordentligt i spellistorna.
Flera låtar från ”All That You Can’t Leave Behind” lades in som kompensation för att de ”down under” inte hade fått några konserter alls under Elevation-turnén fyra år tidigare.
U2:s atombomb desarmerades slutligen på Aloha Stadium, Bonolulu, Hawaii den 9:e december 2006. Vertigo-turnén hade sträckt sig över 131 konserter, 26 länder och 4 världsdelar. Vad som skulle hända nu, visste inte ens bandet själva
Viktiga datum
februari 2000
Filmen The Million Dollar Hotel, med manus av Bono, har premiär.
2000-09-27
Förstasingeln ”Beautiful Day”, släpps från ”All That You Can’t Leave Behind”.
2001-03-24
U2:s Elevation-turné med sin hjärtformade scen startar i Miami, Florida.
2001-08-25
U2 spelar på Slane Castle, fyra dagar efter det att Bonos far Bob avlidit. Konserten är den första av två.
oktober 2001
U2 spelar tre utsålda konserter i Madison Square Garden, drygt en månad efter 11:e september-attentaten.
2002-11-29
Bono och The Edge spelar på 46664 Aids Awareness Concert i Kapstaden.
2005-03-28
Vertigo-turnén startar med en konsert i San Diego. Bandet överraskar med att spela flera låtar från debutalbumet ”Boy”.
Juni 2005
Bandet spelar inför nästan 250 000 människor över tre sommarkvällar på Croke Park i Dublin. Har U2 någonsin vart större på hemmaplan?
29 juli 2005
Tifot ”Vifta Vitt” ser dagens ljus och återkommer såväl 2009 som 2015 (i ny skepnad).
December 2006
Vertigo-turnén avslutas efter ett längre avbrott under 2006 med spelningar i Australien, Nya Zeeland, Japan och på Hawaii.
