Videoregissören Corbijn

Egentligen är jag fotograf. Jag började göra videor eftersom musikerna jag hade fotograferat övertalade (eller snarare kommenderade) mig att göra en video för dem förutom stillbilderna." - ur The work of director Anton Corbijn (2005)

Steget från att ta stillbilder av artister till att regissera musikvideor verkar kanske inte så långt, men det rör sig ändå om ett helt annat medium. Corbijn säger själv att han är fotograf, men att han ibland sysslar med video för balansens skull och att han genom videorna har lärt sig att berätta. "Med mina foton, först i svart-vitt, sedan i färg, arbetade jag intuitivt. Det gick inte med videor. Då måste jag ha en plan och regissera. Så det var ett stort steg att skriva ett slags manus."

Corbijn förbereder sig för en videoinspelning genom att lyssna om och om igen på den låt det gäller och sedan utifrån musiken försöka hitta ett bildspråk som fungerar som en accent till låten. Förutom regin fungerar han ofta också själv som fotograf vid videoinspelningarna. Även de musikvideor som Corbijn har regisserat bär hans särskilda prägel, framför allt vad gäller fotot. Som exempel kan nämnas U2:s One, som går helt i brunt och svart, eller Please, som är filmad huvudsakligen i svart och blågrått.

Depeche Modes Enjoy The Silence-video från 1990 räknas idag som en av de verkliga klassikerna på området. Corbijn har berättat hur svårt det är att få musiker att agera framför filmkameran och hur få det är som verkligen klarar av det. "Dave Gahan i Depeche Mode är ett sällsynt undantag. Han är en fullkomligt lysande skådespelare", säger Corbijn.

Förutom Depeche Mode är U2 det band som Corbijn arbetat mest med som musikvideoregissör. Den första kända promovideo med U2 som Corbijn regisserade har dock aldrig getts ut. Det är en första version av Pride (In The Name Of Love), som spelades in i London i augusti 1984. Varför bandet valde att inte ge ut den är inte känt.

One

Vintern 1992 återvände U2 till Berlin, där de ett och ett halvt år tidigare hade påbörjat det mödosamma arbetet med Achtung Baby. Med Anton Corbijn som regissör skulle bandet nu spela in en video till One. Corbijn har själv sagt att han blev mycket förvånad över att U2 vände sig till honom för den här videon, eftersom han visste hur viktig låten var för dem.

Om det någonsin funnits en video med vilken jag ville bevisa att jag var ett värdigt val som regissör så var det den här." - ur The work of director Anton Corbijn (2005)

One är Anton Corbijns mästerverk som musikvideoregissör. Bildens tempo följer musikens rytm perfekt och den sepiabruna tonen understryker låtens melankoliska allvar. Videon visar bandet som drag queens och tar även in Berlins gator. Bonos far Bob Hewson medverkar in en cameo, liksom ett antal rikt dekorerade Trabant-bilar.

"One är fortfarande en av mina favoritvideor," har Corbijn sagt. "Den är inte filmiskt gjord, vilket de flesta andra videor inte heller är. Men den har sitt eget språk - kanske för att jag saknar filmiska kvaliteter - den förmedlar en känsla, kanske för att den är så tafatt gjord. Det första man upplever är känslan och så vill jag ha det."

Tyvärr skulle tematiken visa sig problematisk. "Vi blev alldeles förskräckta när vi insåg vad vi hade gjort," har The Edge senare berättat. "Här har man jobbat i åratal på att få bort gay-stämpeln från HIV/AIDS-problematiken, och så går vi och gör en låt till stöd för AIDS-forskningen, vilken visar bandet i drag." Videon drogs alltså tillbaka och ytterligare två versioner spelades senare in. Men Corbijns One står fortfarande ut som en av U2:s starkaste videor.

Please

Den andra video som Corbijn regisserade åt U2 var Please från albumet Pop 1997. "Vi spelade in den i en studio och det blev svindyrt. Molnen är ditsatta i efterhand, för vi spelade in allting med en bluescreen som bakgrund."

Enligt Corbijn sade U2 aldrig rent ut vad Please handlar om, men att han själv tolkar låten som en kommentar i Nordirlandskonflikten. I videon går alla på knä, utom en liten flicka i volangprydd klänning och en äldre hemlös man, vilken enligt regissören skulle föreställa Gud.

Corbijn har sagt att han inte är nöjd med slutet på Please, och att han dessutom föredrar en ursprunglig version där Bono brister i gråt. "Den här låten betyder enormt mycket för honom och när vi spelade in videon kunde han inte stoppa tårarna. Men Bono ville inte att den versionen skulle visas på MTV, så vi tvingades tyvärr klippa om den."

Electrical Storm

När U2 2002 släppte The Best of 1990-2000 bad man Corbijn att regissera videon till den nyskrivna singeln Electrical Storm. Inspelningen ägde rum i Eze i södra Frankrike och huvudpersonen är som omväxling inte Bono utan Larry Mullen Jr. "Jag trodde aldrig att Larry skulle gå med på det," har Bono senare berättat. "Men han var helt cool med idén."

Filmad i kornigt svartvitt består Electrical Storm av en mängd bildfragment, men den bärande historien kretsar kring Larrys kärleksaffär med en sjöjungfru, spelad av skådespelerskan Samantha Morton.

Bono ringde och frågade om jag ville göra en video med dem och jag frågade varför anlitar ni inte en modell? Han sade, 'Vi vill inte ha en modell, vi vill ha en skådespelerska!" - Samantha Morton, ur The work of director Anton Corbijn (2005)

Den stormiga kärleksaffären till trots innehåller videon mängder av bilder som aldrig får någon förklaring. Varför bär Larry upp en massa saker ur havet - en resväska, ett badkar, en TV? Varför springer det förbi en hjort i en av scenerna? Corbijn har berättat hur han gärna utforskar mytologiska motiv och att han inte anser att allt i en musikvideo behöver förklaras.

Den absurda teatern - det är hans lekplats."
- Bono, ur The work of director Anton Corbijn (2005)

Ett kvarts sekel senare

Anton Corbijn är idag en av vår tids mest kända och hyllade fotografer. Han är också något så ovanligt som en kommersiellt framgångsrik fotograf som samtidigt erkänns som en av de mest inflytelserika konstnärerna på sitt område. Utställningar med hans verk turnerar världen över, ofta med premiärvisning i fotografens hemland Holland. Utställningen Mortals visades 2002 på Kulturhuset i Stockholm och innehöll förutom fotografier även videomaterial. I december 2004 såldes en av Corbijns bilder av U2 i Sverige 1982 via en auktionsfirma i Dublin och inbringade då motsvarande 108 000 kronor.

Corbijns senaste publikation är fotoboken U2 & I, som speglar hans 22-åriga samarbete med bandet. Som de flesta av Corbijns böcker är den mycket påkostad - och mycket dyr. Tyvärr kommer troligen priset att avskräcka många fans till både U2 och Anton Corbijn själv från att köpa den.

Corbijn har berättat hur arbetet med U2 & I också innebar en sorts inventering av hans eget liv under de senaste två decennierna. Även om hans resa med U2 troligen är långt ifrån över så ser Corbijn ändå boken som ett slags testamente.

Det slog mig att vad som är unikt med mitt förhållande till U2 är att jag aldrig kan göra om det här. Jag kan aldrig mer möta fyra killar på det här sättet, jag kommer aldrig mer att följa ett band under så här lång tid." - Anton Corbijn, U2 & I (2005)

Fotoböcker av Anton Corbijn