till diskografins startsida till diskografiindex

Pop


Utgiven

1997-03-03

Skivbolag

Island Records

Producenter

Flood, Brian Eno och The Edge

Inspelad

Hanover Quay, The Works och Windmill Lane Recording Studios i Dublin. South Beach Studios i Miami.
  1. Discotheque
  2. Do You Feel Loved
  3. Mofo
  4. If God Will Send His Angels
  5. Staring At The Sun
  6. Last Night On Earth
  7. Gone
  8. Miami
  9. The Playboy Mansion
  10. If You Wear That Velvet Dress
  11. Please
  12. Wake Up Dead Man

Enligt planerna skulle Pop ha släppts i november 1996, men det var inte förrän i mars 1997 som den var färdig för sin världsomfattande utgivning. Det var då nästan fyra år sedan något egentligt U2-album hade getts ut, då de flesta är eniga om att sidoprojektet Passengers Original Soundtracks No 1 inte riktigt passar in under den rubriken. Förväntningarna var skyhöga från fans, kritiker och inte minst från musikbranschen i övrigt. Som Bono noterat ansågs musikindustrin vid tillfället vara i kris, vilket enligt honom helt enkelt berodde på att skivorna var tråkiga. Man får anta att Polygram, som ägde Island Records, inte var överlyckliga över förseningen, då de i och med denna missade en utgivning i tid för den vinstgivande julhandeln. Adam har konstaterat att det skulle passat alla andra mycket bättre om de kunnat få ut albumet i tid. Det enda alla andra glömde bort var att U2 var tvungna att göra klart skivan.

Producent för Pop var Flood, som jobbat med U2 på deras senaste tre album, och assisterande producenter var Howie B och Steve Osborne. Hela albumet markerade ytterligare en förändring i U2s musikaliska inriktning, med tyngdpunkt på produktion och användning av loops, programmering och sampling. Redan innan den kom ut kategoriserades Pop som ett elektroniskt album av musikindustrin. The Edge har dock sagt att U2 faktiskt kasserade vissa arrangemang, just för att de kände att de var för nära den genren och inte ville uppslukas av den. Som Bono påpekat var faktiskt Achtung Baby mer elektroniskt bearbetad än Pop.

Albumets titel sågs av en del som ironisk, men många tolkade den som ett försök från U2 att bli mer lättsamma. The Edge har erkänt att titeln inte ger någon ledtråd till musiken, då de flesta ser popmusik och popkonst som något ytligt. Han påstår att U2 försökte göra en renodlad popskiva, men att de helt enkelt inte fick till det. Både Larry och de övriga i bandet hävdar att Pop i själva verket är en produkt av att U2 under en lång period lyssnade till extremt många olika typer av musik, vilket påverkade dem inför inspelningen av albumet.

Det första smakprovet av Pop var singeln Discothèque, som släpptes en månad innan albumet. Discothèque var det närmaste U2 kommit ett klubbsound när det gällde en originallåt, något som senare tagits ännu ett steg längre med de många remixar som gjorts av låten. Adam anser att U2 alltid skriver en eller två sånger till varje skiva som egentligen är det gamla U2 draget ett steg längre: "Discothèque har allt som U2 alltid har haft, men den har något mer - den har en sorts rolig slit-och-släng-prägel. Och den har vitalitet, något som alltid har attraherat oss." Trots förändringen i soundet var albumet i stort inte alls discoorienterat. Akustiska spår som Staring At The Sun och Wake Up Dead Man visade att U2 även utforskade andra inriktningar. En av de låtar som växt med tiden, framför allt i samband med liveframföranden, är Mofo. Bono: "För mig är den låten anledningen att gå ut och spela. Den är ett vilddjur."

Tar man sig tid att lyssna till eller läsa låttexterna från Pop får man en helt annan bild av albumet än den som det första intrycket ger. Det här är definitivt inte någon lättsam skiva. Bono sade om Achtung Baby att den var en bluff - deras mest seriösa skiva med den minst seriösa titeln. Detsamma kan i högsta grad sägas om Pop, även om musiken förbluffande väl kompletterar texten. Som en musikjournalist konstaterat är all den smaklösa kitschen bara en rökridå för ett band som helt enkelt inte kan släppa taget om de stora frågorna. U2 skriver fortfarande Sunday Bloody Sunday, men nu kallar de den för Please. Enligt The Edge är just Please en av de mest intrikata låtar som U2 någonsin har skrivit.

Omslaget till Pop blev både analyserat och diskuterat bland kritiker och fans. Färgerna anses anspela på de irländska och brittiska flaggorna och omslaget till singeln Please är en variant på albumets. Istället för U2 visas dock här ledande nordirländska politiker i bjärt färgade tryck.

Pop erhöll många positiva recensioner, men försäljningen var inte så hög som för en del av U2s tidigare album. Albumet gick in på listorna i Storbritannien, USA och många andra länder som nummer ett, även om dess tid på listorna i en del länder var begränsad. U2 erhöll också några utmärkelser i samband med Pop, bland annat tilldelades Larry det irländska Rory Gallagher Rock Musician Award. De flesta priserna fick U2 dock som bästa band och bästa liveband i samband med den spektakulära PopMart-turnén.

Så tycker recensenten

I grunden är ”Pop” en rak rockplatta som vilar mot en grund av enkel harmonik och okomplicerade arrangemang. Men under överseende av hiphop-producenten Howie B bygger U2 ut sitt ljudlandskap med trumloopar, frustande discogitarrer och breakbeats. Så samtidigt som U2 tar ett steg tillbaka från de flummerier som präglade ”Zooropa” tar gruppen två steg framåt med hjälp av modern teknologi. Därför låter resultatet inte som någonting bandet tidigare åstadkommit. Bortser man från albumets två parenteser, ”Miami” och ”The Playboy Mansion”, är skivan överraskande stark. Bono och company har därmed visat att de kan vara moderna, utan att för den skull behöva ge avkall på vad gruppen en gång bildades kring - den där speciella gnistan som bara kan uppstå när The Edge, Larry, Adam och Bono spelar tillsammans.

Standout tracks: “Mofo”, “Staring at the sun”, "Gone"


Kuriosa

Liksom Zooropa döljer Pop-omslaget en hemlighet. Det går att urskillja två Playboy-kaniner, den ena i form av Larrys vänstra öga och den andra, som är svår att se, bildas av Edges ansikte och skuggan på Bonos högra kind. Huruvida det är en slump eller ej är svårt att säga. De lär ha gjort allt för att komma igenom grindarna till 'The Mansion'.

Varje bandmedlem är på omslaget en färg. Bono valde själv att vara orange efter att designerna först valt mörkblått.

Pop hade en väldigt massa arbetsnamn. Namn som var uppe för diskussion var bland annat Discola, Miami, Staring At The Sun, 12 New Songs From U2, Novelty Act, Super City Mania, Godzilla och Discothèque.

I bookleten till Pop står Gavin Friday omnämnd i funktionen "Consultant Poptician".

Tillhörande singlar

Discotheque
Staring At The Sun
Last Night On Earth
Please
If God Will Send His Angels
Mofo

Tillhörande videos

PopMart - Live From Mexico City