U2 Go Home-recension

Fotot är inte fulländat. Extramaterialet kunde ha varit mastigare. Låtlistan kunde ha varit mer fantasifull.

Det är mina enda invändningar.

För som helhet betraktat är U2:s Slane-dvd en enastående musikupplevelse och en av de bästa konsertupptagningar som har getts ut i det här formatet. Framför allt beror det på de närmast övertända medlemmarna, som spelar och sjunger som om det vore deras sista konsert.

I varenda låt och i vartenda andetag finns det en laddning, en passion om ni så vill, som är mycket sällsynt. Det hänger självklart ihop med att Bonos pappa begravdes dagarna innan spelningen. Och det beror naturligtvis på att Irland kvalificerade sig till fotbolls-VM samma dag som konserten förevigades.

Bono brister nästan ut i gråt i ”Kite”. I ”New Years Day” sveper han den irländska flaggan runt kroppen och ber publiken blunda och projicera bilden av Jason McAteer (som avgjorde VM-kvalmatchen med sitt förlösande 1-0-mål). I ”Out Of Control” iklär sig Edge, Bono, Larry och Adam rollen som debuterande band och förklarar för de 80 000 åskådarna att de just fått skivkontrakt. ”Walk o­n” tillägnas Bonos pappa - Bob Hewson. ”Sunday Bloody Sunday” växer ut till en enorm gospel. Och i ”All I Want is You”, som övergår i en makalös ”Where the Streets Have No Name”, ser det ut som om bandmedlemmarna tänker ”nej, det blir inte bättre än så här”.

Det är således glädje och sorg omvartannat, stora känslor som får sitt utlopp via fantastisk instrumentering och – för en gångs skull – klockren sång.

Se, lyssna och njut!

Och den som lyckas hålla tillbaka tårarna när Bono sjunger ”One”, med orden riktade mot den becksvarta himlen, kan inte ha kontakt med sitt känsloliv.

Musikens kraft kan knappast bli starkare än så.

Betyg:
Ljud och bild ****
Konsertkänsla *****
Låtval ****
Extramaterial ***
Helhet *****

2003-11-24 12:24
Uppdaterad: 2003-11-24 19:24

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us