Croke Park, Dublin 2005-06-24/25

Nu har redaktionen samlat sina intryck fran de tva forsta Dublinkonserterna. Kim och Karl Otto har formulerat i ord hur de upplevde U2s hemkomst till Dublin.

Bilder fran Croke Park 24/6

Bilder fran Croke Park 25/6

Här följer Kims recension fran premiären i Dublin:

Sa var det antligen dags att se U2 live. For mig var det den allra forsta konserten. Har kommer ett litet forsok att skriva en recension sett ur ogonen fran en forstagangsbesokare. Sitter nu pa ett internetcafè mitt i centrala Dublin och ska forsoka skriva en recention om det som hande for tva dagar sedan.

Vad mer kan man saga? U2 pa hemmaplan ar alltid magiskt har jag hort, och ryktet stammer. Nar grabbarna kom in pa scenen sa var det en overklig kansla. Dar var de verkligen. Hade hur bra platser som helst. Stod ratt sa langt fram lite till hoger i "The Golden Circle". Nar Adam, Bono och Larry gick ut pa catwalken till B-scenen sa var de fem meter ifran mig. Det var som sagt magiskt trots att det regnade, men det kandes anda som att de kunde ge mer. Det var lite stelt och en del missar. Dessutom hade Bono varit ute kvallen innan sa han hade lite problem med rosten. Sa mitt totala intryck var att de fick fyra av fem i betyg.

Koandet den forsta dagen var lite av en oorganiserad upplevelse. Vi kom pa plats och hade cirka 200 fore oss i kon. Och det regnade. Men nar vi kom dit sa hade vi tur och hamnade under jarnvagsbron. Men efter 15 minuter sa kom vakterna och sa at oss att resa pa oss och ga framat. Hamnade i fallan som var narmast gatan. Dar hamnade alla som var dar forst. De som kom efter oss hamnade i den innanfor. Fragade vakterna flera ganger nar inslappet skulle ske. Fick flera olika svar och inget stamde. Vi fick hora "In fifteen minutes." Nar en timme hade gatt sa var det nagon som fragade igen och fick svaret "Any minute now." och sa holl det pa ett bra tag. Men efter att ha suttit i kon fram till lunchtid sa var det antligen dags att fosa in oss sa att vi inte storde de som bodde dar. Och da gor vakterna forsta missen. De slapper pa den inre kon forst. Men det gor egentligen inte sa mycket da vi anda hamnar i nya fallor. Dar sitter vi i ytterligare fyra timmar. Eller vi sitter ju inte hela tiden. Emellanat kommer vakterna fram och skriker att vi ska resa pa oss. Vi vet fortfarande inte varfor, men vi gor som vi blir tillsagda. Nar klockan blir 15:30 sa ar det dags att fa komma in pa arenan. Och det ar vide det har inslappet som vakterna gor den storsta missen. Det borjar bra. Lugnt och organiserat. Men just den fallan vi star i strular och tar tid sa att fallorna omkring oss blir tomma fore sa att de slapper pa de andra som har kommit lite senare. So far so good. Men det blir valdigt mycket harda ord, bunungar och vissel nar de helt plotsligt slapper in de nyss tillkomna innan oss andra som har koat i fem timmar, eller i vissa fall, hela natten.

Nar visitationen ar klar och biljetten riven sa ar det antligen dags. Vi blir tillsagda ungefar var femte meter att inte springa, sa det blir en gangmarch i varldsrekordtempo. Men efter tva minutrar sa ar vi inne i det allra heligaste - The Golden Circle" och resten ar historia. U2 ar verkligen bast nar det galler.

Kim

Här är Karl Ottos recension fran den andra konserten i Dublin:

Det är en upplevelse att se U2 i Dublin, jag lovar! Efter gårdagens konsert hade man förväntningar på någonting liknande och förhoppningsvis bättre. Med kameror på plats hade vi nog alla känslan att det var någonting extra som var på gång. Den nervositeten som syntes i inledningen av fredagens konsert var borta, eller den syntes inte iaf. Bono hade lärt sig att räkna på gaeliska och Vertigo fungerade, som vanligt, utmärkt som inledningslåt. Sen kom den, låten som jag personligen hade längtat efter att få höra, Out of Control. Finns det något bättre ställe än Dublin att höra den på? Tror inte det. Versionen från Slane-DVDn var magisk, denna var i samma division.

Det var nog tur att jag inte gick efter de två första låtarna (jo jag hade faktiskt den känslan, nu har jag ju hört den…) för resten av konserten gick på högvarv. De kommande låtarna var ur den “vanliga” repertoaren, som vid det har laget sitter i ryggmärgen, både hos oss fans och grabbarna själva. Det jag saknade var Bonos känslosamma slut pa New Years Day, som han utelämnade. Istället satt Blackbird riktigt bra som avslutning på Beautiful Day.

Irländska tidningar hade under fredagen bilder på Bono, Guggi och Gavin Friday, som var ute och festade, dagen innan konserten. Det märktes i fredags och lördagen var inte helt tiptop heller for rösten. Men vem bryr sig när världens bästa allsångsledare står pa ena b-scenen och njuter av publikens avslut på I Still Haven’t Found What I’m Looking For.

Om det är någon som 81 999 person var avundsjuka på så var det Matt fran Kanada, som fick lira gitarr på Party Girl. Han var i sjunde himlen när han steg ner i publiken igen.

Det var en magisk konsert, med stunder jag aldrig glömmer. Förhoppningsvis får fler ta del av dem, eftersom Dreamchaser spelade in.

Karl Otto

2005-06-26 16:19
Uppdaterad: 2005-06-28 00:20

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us