Tre grader av galenskap

En krönika av Anders

U2-fans, eller fans överhuvudtaget för den delen, kan indelas i tre olika huvudkategorier, diggare, dyrkare och samlare.

För er som ännu inte kommit så långt i er besatthet tänkte jag här försöka ge er en inblick i vad det är ni har att vänta er om ni inte tar er i akt. Helt enkelt försöka förklara hur vi U2-fans fungerar, eller inte fungerar.

DIGGARE:
Den första kategorin är diggare. Det utmärkande för diggarna är att deras främsta passion ligger i att lyssna på musiken. Diggarna nöjer sig ofta med att köpa albumen och de vanliga singlarna och spelar dem sedan tills de nästan gått sönder. De ser ofta till att komma iväg på så många konserter de bara kan, för där får man ju verkligen sitt lystmäte tillgodosett. Skulle det vara så att det ges fler än en konsert på orten där man bor, så ser diggaren till att besöka samtliga. Ett annat kännetecken för en diggare är att så snart det spelas en U2-låt på radion så höjer man volymen ordentligt. Oavsett om kollegan eller någon familjemedlem protesterar vilt. Det spelar självklart ingen roll om det inte är en av favoritlåtarna. Är det U2, så är det U2. En dröm för en diggare är att någon gång besöka Dublin och Irland för att se alla de platser som man hört talas om genom U2s musik eller via någon webbsida med intressanta artiklar. Diggarna har också en viss förmåga att alltid jämföra andra artister med U2 och använda dem som någon forma av referens. Springsteen är lite gubbigare än U2, medan Madonna är lite trendigare.

DYRKARE:
Dyrkarna är egentligen en muterad version av diggarna, eller ska man säga en diggare med ett missbruksbeteende. Har man varit tillräckligt länge i diggarstadiet kommer man oundvikligen förr eller senare att bli en dyrkare om man inte ser upp. Det finns några beprövade metoder att undvika att gå ner sig längre i U2-träsket. En av de mer framgångsrika metoderna är att skaffa sig en pojk/flick-vän som inte är intresserad av U2. Ett tydligt bevis för att denna tes stämmer är att ca 95 % av alla dyrkare antingen är ensamstående eller har ett förhållande med en som är åtminstone diggare. Resterande 5 % lever med största sannolikhet dubbelliv.

Hur blir man då en dyrkare från att ha varit en diggare? Man har diggat och diggat men känner att man måste ha mer. I sin jakt på information om U2 börjar man bete sig irrationellt. Man lusläser alla tidningars nätupplagor, struntar i socialt umgänge på lunchrasten och skummar igenom U2-sidor på webben istället. Självklart har man skaffat sig en särskild e-postadress för all e-post man får från de e-postlistor och forum man är medlem i. Att e-postlådan är överfull varje kväll gör inget, den ska bara plöjas igenom, till varje pris. Man börjar köpa utländska tidningar med artiklar om U2. Man läser allt man kan komma över om U2. En dyrkare har självklart en hel uppsättning med böcker om U2, fast inte i bokhyllan. Dyrkaren förvarar sina U2-böcker på sängbordet så att de alltid skall finnas inom räckhåll om man vaknar upp mitt i natten med en U2-fråga i huvudet.

En dyrkare nöjer sig självklart inte med att se bara en eller två konserter på en turné. Att se de konserter som ges i de närmsta grannländerna är en självklarhet, och allra helst bör man även bevista några konserter riktigt långt bort också. Som dyrkare vet man självklart när bandmedlemmarna fyller år, när de gifte sig samt vad deras barn heter. En dyrkare reser till Dublin minst vartannat år. Skulle det hända att man inte lyckas se någon av bandmedlemmarna under sin Dublinvistelse trots flera timmar i ösregn utanför studion så ger dyrkaren inte upp. Det resulterar bara i att nästa resa till Dublin tidigareläggs.

Dyrkaren har haft konstiga drömmar om U2, där man varit kompis med dem eller där de har blivit hembjudna på kaffe till släktingar. Trots att Bonos texter är välkända för att ha fler olika betydelser så är somliga dyrkare övertygade om att vissa låtar är tillägnade dem personligen. Tur att Helter Skelter bara är en cover U2 gjorde på Rattle And Hum och inget de har skrivit själva.

SÄRSKILJNING:
Vid en första kontakt kan det vara svårt att särskilja en diggare från en dyrkare. Här ska du få ett tips på ett enkelt sätt att diagnostisera om det är en diggare eller en dyrkare du har framför dig. Låtsas som att du inte direkt känner till U2 och släng ur dig en kommentar i stil med:
- Den där senaste singeln tycker jag inte är så mycket om, fast albumet är himla bra.

Är det en diggare (hungrig unggädda) så kastar den sig fram och sväljer betet omedelbart. Du kommer att få höra att du har fel och hur bra den senaste singeln visst är. Alternativt kommer du få en genomgång av minst fyra av de senaste albumen inom loppet av två minuter. Du vet då att det är en diggare du har att göra med och kan känna dig relativt lugn.

Är det däremot en dyrkare (gammelgädda) du står inför kommer responsen att vara helt annorlunda. Till att börja med kommer dyrkaren att syna dig från topp till tå, för att därefter fråga något för att fastställa om du överhuvudtaget är ett riktigt U2-fan. Klarar du det första testet så berättar dyrkaren, med stor skepsis mot dig, om sin egen syn på den kommenterade låten. Redan efter det kan du räkna med en försiktig följdfråga om hur länge du diggat på U2 eller vilken din första platta med dem var. Gillar du att studera kufiska personer så drar du till med något av albumen före Under A Blood Red Sky. Har du redan nu blivit avskräckt och vill lämna diskussionen bör du svara PoP eller ATYCLB.

SAMLARE:
Sen har vi då samlaren. Samlaren är den mest komplexa typen av U2-fan. Till att börja med så uppvisar samlaren i stort sett alla tecken som diggaren har. Vid en jämförelse med dyrkaren skiljer sig samlaren dock något. Samlarens största passion är att samla på U2-relaterade saker. Det kan vara allt ifrån skivor, gamla konsertbiljetter, tidningsklipp till autografer. Under Elevation turnén såldes till och med en vattenflaska innehållande Bonos andedräkt på auktionssidan e-bay. Hur mycket slutbudet landade på vet jag inte. Samlaren har inte U2-böcker liggandes på sängbordet, där ligger istället CD-skivor. Det ligger absolut inga vinylskivor där, dom är alldeles för ömtåliga och står i en bokhylla eller ett specialbyggt skåp. Faktum är att vinylskivorna är så ömtåliga så de inte ens spelas, dom bara står där. Samlaren har oftast dålig koll på bandmedlemmarnas födelsedagar men kan där emot rabbla olika skivors katalognummer utantill i sömnen.
- Island ISX 202, aha! Den blå specialutgåvan av Pride på 12” vinyl.

Samlaren åker också gärna till Dublin då och då, men inte för att sitta utanför studion. Här handlar det istället om att flänga runt i alla skivbutiker och fråga efter alla saker som finns bakom disken.
- Do you have any raritys or promo’s with U2?

Butiksinnehavarna i Dublin har fått den frågan åtskilliga gånger, tro mig! Frågan brukar resultera i att backarna med dyrgriparna plockas fram. Ingen av skivorna i dessa backar är prismärkta. Butiksinnehavaren ställer sig nu istället och tittar på hur mycket samlaren dräglar och sätter priset där efter. Ju mer drägel, desto högre pris. Ett annat typiskt drag för samlaren är att alltid ha en önskelista. Önskelistan består av fem till tio objekt som är väldigt svåra att få tag på, och följaktligen väldigt dyra. Så fort ett av objekten på önskelistan hamnat i samlarens ägo ersätts det av ett nytt objekt på listan. På så vis ser samlaren till att aldrig vara nöjd med det han har, utan låter jakten fortsätta in i det oändliga.

Samlaren har vissa typiska bokmärken inlagda i sin webbläsare:
www.ebay.com - Auktionssida med massa U2-saker till salu.
www.eil.com - Skivbutiken Esprit med enormt utbud, tyvärr också priser därefter.
www.atu2.com/collectors/guide - Den mest omfattande prisguiden för U2-skivor.
www.u2-discography.com - Väldigt omfattande diskografi.
Förutom dessa sidor surfar samlaren runt på alla olika tänkbara sidor där man kan springa på U2-skivor.

En sak som skiljer samlaren ytterligare från de två andra kategorierna av U2-fans är att samlare ibland dyker upp i flock. Jag talar naturligtvis om skivmässor. Av någon anledning brukar skivmässor nästan alltid infalla närmsta helg efter den 25:e i månaden. Samlarna brukar stå i kö minst en timme innan det är öppningsdags. När portarna slås upp inträffar ett lustigt skådespel. Alla springer in som galningar och börjar rycka och slita i närmsta skivfack där det står U2, samtidigt som de skriker i munnen på varann och frågar efter promos eller rariteter. Problemet för U2-samlarna här är att de inte bara ska slåss om utrymmet med varandra utan även med samlare av andra artister så som Springsteen, Dylan, Red Hot Chili Peppers, Beatles, Madonna osv. När samlaren har bränt alla sina pengar lugnar denne ner sig och går runt med en stor säck med skivor och är så nöjd att han till och med lyckas intala sig själv att det ska bli gott att bara ha råd att äta nudlar den närmaste månaden.

Det finns en variant av samlare som har ett något mer balanserat beteende. Det är de som samlar på bootlegs eller liveinspelningar. Även om det i grund och botten är samma drivkraft hos dessa samlare-light så tar deras beteende sig lite annorlunda uttrycksformer. De springer inte runt på skivmässor eller i skivbutiker och ruinerar sig. De byter istället skivor och kopierar av varandra. Oftast har det ett väldigt stort kontaktnät över Internet där de kan utväxla skivor med varandra. Det är viktigt att skilja på samlare och samlare-light. Samlarna anser att samlare-light inte alls har samma status som vanliga samlare. Medan samlare-light anser sig själva mycket friskare än vanliga samlare.

HUR KÄNNER MAN IGEN EN SAMLARE?
Som jag sa tidigare så är samlaren en komplex natur. Han är van att behöva smussla med sin passion, och därför väldigt listig och försiktig med att visa några blottor. Att en oinvigd ska kunna avslöja en samlare är inte särskilt sannolikt. Det enda knepet jag kan komma på är att bli en samlare själv.

FJÄRDE GRADENS GALENSKAP:
Vissa riktigt djupt nedgångna fans verkar vara någon form av korsbefruktning av de tre huvudkategorierna. Det är sådana som man kan se dyka upp på någon bild från en konsert på andra sidan jordklotet. Hållandes sin alldeles nysignerade skiva som det bara finns 20 exemplar av i hela världen. Ofta ser dessa personer lyckliga ut på bilden, men har ändå något tom och intetsägande i blicken. Tack och lov verkar dessa vara väldigt sällsynta.
Men dom finns där ute!
Jag vet det, har nämligen stött på sånna själv!

Anders, Solna september 2003
anders@u2.se

2003-09-10 16:55
Uppdaterad: 2003-09-10 23:55

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us