Another time, another place - i väntan på Bono

En krönika av Marie

Augustimåndag i Dublin. Grafton Street strax efter lunchtid. En liten man i ett par spektakulära solglasögon skymtar förbi. Jag hajar till för bråkdelen av en sekund. Han ser min snabba sidoblick och ger mig ett brett leende. Hjärtat sjunker ner från halsgropen igen. De röda glasögonen må stämma, men inte resten: Inte de skrynkliga byxorna, inte den lustiga hatten som mest påminner om ett stort kaffefilter och definitivt inte ansiktet under den. Det här ansiktet har ingen likhet med det som blickar ner från väggarna i Temple Bars små skivbutiker, på MoJo och Rhythm Records där skivomslag och promo-bilder trängs i en salig blandning. Even better than the real thing. Men om man nu är ute efter den äkta varan, vad gör man då? Kommer att tänka på Ellen i Sightings of Bono - hon som såg honom överallt men som aldrig var säker på om det verkligen var han. Mitt problem är det motsatta - jag ser honom ingenstans.

Så med en kväll i Dublin till fritt förfogande beslutar jag mig för att syna Ödets hand. Tvekande går jag mot hållplatsen vid D'Olier Street och bussen som går till Ringsend. Lika tvekande ställer jag mig i kön, sliten mellan förnuft och känsla. Det är bara en vecka sedan kamraten upptäckte två dyra Mercedes utanför studion, av samma modell som Bono och Edge kör. I säkerheten hos gruppen kändes det lugnt att tillbringa en timme vid Hanover Quay, även när mörkret fallit över de slitna hamnkvarteren. Men nu är klockan redan efter nio och jag har dyrt och heligt lovat att inte sitta ensam vid Hanover Quay på kvällen. Om jag bara hade mer tid. Men i morgon är sista dagen i Dublin och vem vet när jag kommer tillbaka. Innan bussen hinner anlända segrar dock någon rest av förnuft över känslorna: Jag vänder på klacken och börjar gå mot Tara Street Station. Dags för plan B som i. ja, ni vet vem.

Köper en enkel biljett och sitter snart på DART-tåget söderut. Undrar för ett ögonblick om jag är utsatt för den stundtals bisarra Dublin-humorn. Enligt tjejen jag pratade med på Windmill Lane Studios ska puben dit jag är på väg vara ett av Bonos stamställen, men hur många klubbar och barer i Dublin har inte det ryktet. Funderar över vad jag egentligen håller på med, men beslutar att inte analysera saken närmare. "You miss too much these days if you stop to think", som han själv har sjungit för mig så många gånger. Tåget rullar ut från city. Den säkerligen bedårande vackra utsikten över havet är höljd i kvällsmörker. Jag ser bara stationsnamnen fara förbi: Grand Canal Dock, Lansdowne Road, Blackrock, Dun Laoghaire...
Så är jag framme. Lite pirr i magen har jag nog och dessutom försöker jag hela tiden undertrycka det förväntansfulla flin som hotar att bryta fram. Tänk om. Känner mig som en busunge på äventyr, även om somliga kanske skulle tycka att mentalpatient på rymmen vore en lämpligare beskrivning.

Med en känsla mycket liknande andakt skjuter jag upp dörrarna till puben. Kliver in med nonchalansen hos den ensamme ryttaren i vilken västernfilm som helst - Clint Eastwood hade varit grön av avund. Det är nästan så att ledmotivet till För en handfull dollar borde spelas i bakgrunden. Inombords pickar dock hjärtat fram en snabbare puls än vanligt. Ser mig om i den ljusa lokalen och möter blickarna från nyfikna locals. På ytan cool som en Black Velvet strosar jag ett varv runt lokalen, till synes letande efter var jag vill sitta men i verkligheten förvissande mig om att inte Han sitter och trycker i ett hörn någonstans. Föremålet för mitt sökande lyser dock med sin frånvaro, i alla fall än så länge. Men man vet ju aldrig. Beställer ett glas vitt vin och sätter mig vid ett bord. Tar lugnt en klunk och lutar mig tillbaka. Ortsbornas intresse avtog inte nämnvärt när de hörde att jag var utlänning och när jag nu tar fram min skrivbok och de inser att jag tänker sitta kvar har nyfikenheten inga gränser. Om jag snabbt tittar upp hinner jag fånga någons blick innan denne skuldmedvetet ser bort. Så här uttittad har jag inte känt mig sedan jag - en kvinna - beställde whiskey utan is på en kvarterspub i Galway och dessutom drack upp den. Efterhand mister dock min närvaro nyhetens behag och sportprogrammet på TV återfår sin välförtjänta uppmärksamhet.

Sålunda lämnad med mina tankar börjar unset av ett tvivel att smyga sig på mig. Är jag verkligen riktigt klok som tar tåget ut till förorten bara för att få dricka på samma bar som Ol' Red Eyes? Denna fundering ersätts dock snart av ett mer angeläget dilemma: Vad i hela friden ska jag ta mig till om dörrarna slås upp och The Divine Mr B verkligen står där? Glo som ett fån, antagligen, men sedan då? Egentligen är jag av princip emot att hoppa på celebriteter och störa dem när de är ute som privatpersoner. Å andra sidan är det här kanske den enda chans jag någonsin får att träffa Honom. I väskan ligger en CD, en video och en DVD, tillsammans med en tuschpenna. Utifall att. När normala människor tar med sig något på krogen "utifall att" brukar det röra sig om kondomer, men inte jag, inte den här gången. Det hela ligger liksom inte på den nivån, utan på ett annat - jag vill gärna tycka högre - plan. All I want is you. All I want is U2, skulle man kunna säga.

Är min stillsamma besatthet då så märkvärdig? Vad är det som får oinvigda - familj som vänner - att sucka och himla med ögonen eller (i bästa fall) le överseende så fort U2 kommer på tal? De är ju ändå "the biggest band in the world". Jag brukar säga att jag brinner för många saker, men att mina passioner - förutom livet i allmänhet - består av solglasögon och U2. Och som vi alla vet: Love is blindness. Det där med solglasögonen är ett kapitel för sig. Det var en sorgens dag då mina lilatonade wrap-around-brillor slutligen gick sönder, även om de bara kostat mig åttionio spänn på Åhléns. Vilket knappast går att jämföra med de tusentals kronor som man får punga ut med om man vill ha ett par äkta Armani Bulgari. Men ändå. när jag hade dem på mig kände jag mig lite närmare Honom. Dessutom såg jag cool ut. Drömmen är givetvis att någon gång få tag i ett par av hans egna. I vintras kunde man köpa ett par signerade med fodral på en välgörenhetsauktion på nätet. Pris: cirka 5 000 kronor. I konkurrensen med en resa till Irland vann faktiskt den senare. Kanske är jag inte helt bortom all hjälp ändå. Framför allt skulle jag ju föredra att han själv gav sina glasögon till mig.

Många är de gånger jag har hävdat min mentala hälsa inför andra människor. Lika många gånger har jag sagt att jag aldrig i livet skulle campa utanför bandmedlemmarnas hem (Larrys hus vet jag inte var ens var det ligger, men det hör inte hit). Ändå sitter jag nu här medan natten faller över county Dublin och klockan närmar sig stängningsdags. Så fort någon går förbi mitt bord tittar jag diskret upp. En mörkhårig ung man har klätt sig i svarta jeans, svarta boots och en svart tröja. Borde vara förbjudet här inne, jag ådrar mig nästan pisksnärtskador varje gång han passerar. Till sist får jag ändå ge upp. Puben ska stänga och sista tåget mot stan går strax. Tar en ny vända runt lokalen, denna gång officiellt för att leta efter damtoaletten. Utanför på gatan blir jag stående och tittar upp mot den mörka himlen. Allt är tyst och stilla, typisk måndagsnatt i en mindre förort. Plötsligt far en Mercedes förbi i vårdslöst hög hastighet och jag vaknar ögonblickligen ur mina funderingar. Tyvärr hinner jag aldrig se hur föraren ser ut innan de röda baklyktorna försvinner runt nästa krök.

Står på stationen och väntar på att mitt tåg ska komma och föra mig bort härifrån, när tåget i motsatt riktning rullar in till perrongen. Läser på displayen och inser att jag om jag kliver på nu hamnar på det ställe där Hans hus ligger. Är för ett ögonblick frestad, men förkastar sedan infallet. Någon måtta får det ändå vara. Väljer istället den väg som leder tillbaka till min vanliga, normala tillvaro. När vi passerar Grand Canal Dock hör jag på avstånd vrålet från en Harley Davidson. Undrar förstrött om det kan vara Larry som tar sig en tur efter en lång arbetsdag i studion, men släpper sedan den tanken. Dublin City glittrar mot mig när jag kliver av tåget. Även om mitt sökande inte har krönts med framgång den här kvällen så är jag ändå här - i Dublin, på Irland. Vem vet, jag kanske har bättre tur i morgon. Den lätta känslan av besvikelse tonar bort när jag sakta vandrar hemåt, liksom omfamnad av den ljusglimmande staden.

Marie, Dublin augusti 2003
marie@u2.se

2003-09-09 19:37
Uppdaterad: 2003-09-10 02:37

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us