'Mycket bra' är inte bra nog

USA Today har publicerat en artikel om U2:s nya album, vilken också innehåller en längre intervju med bandet: "Den irländska kvartetten är inte bara planetens största rockband, utan enligt många också det bästa, då de har lyckats behålla sin relevans många år efter det att flera av deras samtida har förbleknat eller förpassats till dåtiden."

När U2 nu går in i sitt 25:e år är de fortfarande artistiskt och kommersiellt drivande. Bandet törstar fortfarande efter trovärdighet som rockband och hitlistedominans - i den ordningen.

"Just nu tycker vi det är spännande att vara ett komplett rock'n'rollband igen - att spela i stora lokaler och tävla om Årets Bästa Album och ha en låt på radions topp 40", säger Edge, vars gitarr är 'Bombens' urankärna. "Men vi ser inte det som den enda vägen till framgång. Vad vi framför allt vill bevara är bandets kreativitet. Vårt sätt att ta itu med den kommersiella sidan är att vara riktigt bra och originella och att inte oroa oss."

Han och Adam Clayton har tagit en paus på nedervåningen i U2s diskreta Hanover Quay-studio vid floden Liffey, som delar staden i en nord- och en sydsida. HQ har under två år varit den frenetiska konstruktionsplatsen för Atomic Bomb.

Adam säger "Det finns något rent och fundamentalt i att alltid kunna fortsätta med det man gör. Jag kan förstå varför Bob Dylan väljer att göra så. Man börjar på det sättet och slutar på det sättet. Att fortsätta spela mindre konserter vore fullkomligt passande. Man håller låtarna vid liv."

Atomic Bomb har den visdom, det djup och den komplexitet som man kan kan förvänta sig av den slitstarka kvartetten, men den har också något av kraften hos Boy från 1980 och den hoppfulla optimismen är fortfarande är fullt synlig. De sista timmarna av inspelningen var "maniska, otroliga, spännande", minns Bono. "Folk drack kaffe och gick in i väggar".

Under inspelningen, som ägde rum i Dublin och i Frankrike, genomgick albumet ett antal mutationer under U2s försök att överträffa sig själva. "Den förra turnén var en startsträcka", säger Adam. "Vi trodde att vi kunde göra vad som helst. Planerna på en rockskiva hade legat och grott ett bra tag och Edge hade massor av möjliga startpunkter."

"Från Achtung Baby och framåt har jag mest tänkt i keyboard-termer och jag var tvungen att återupptäcka gitarren", säger Edge. "Sedan kändes elgitarren spännande igen och jag har jobbat med grundfärgerna."

Bandet anlitade producenten Chris Thomas och inspelningen körde igång för att sedan stanna av. "Det började bli ett rock'n'rollalbum, helt enkelt", säger Bono. "Vi var begeistrade över att Edge inte satt vid pianot eller lekte med tekniken, för han är en av de stora gitarristerna. Halvvägs blev vi uttråkade, eftersom det visade sig att man bara kan komma till en viss punkt med hjälp av riff. Vi ville ha fler dimensioner."

Genom en ömsesidig överenskommelse slutade Thomas och Steve Lillywhite klev ombord tillsammans med Nellee Hooper, Flood och Jacknife Lee, som Bono beskriver som en "ljudterrorist". "Chris var fantastisk på saker som vi var ganska bra på", förklarar Larry Mullen. "Vi blev inte osams, men vi kom till en återvändsgränd."

Inom en vecka hade U2 gjort om fem av låtarna, även om arbetet aldrig var lätt. "Edge är som en terrier", säger Larry. "Vi hade en trumsekvens som jag kom på av en händelse när vi gjorde en demo för tre år sedan i Frankrike. Den dök upp i samband med en gitarrslinga och Edge sade 'Det är inte samma trummor'. Jag sade 'Jo, det är det'. Han sade 'Nej, lyssna på det här' och tog fram demon."

Bono minns hur de arbetade länge med en tidig version av Vertigo, innan den gjordes i två olika mixar och fick U2s enhälliga utlåtande "mycket bra", vilket innebär att den inte var tillräckligt bra. "Mycket bra", säger Bono", är fiende till fantastiskt. Man tror att fantastiskt bara är ett steg bort. Det är det inte. Det är i ett helt annat land." Vertigo fick ett nytt arrangemang, ny melodi och nya rytmer.

Bandet har även upptäckt tidigare outnyttjade reserver av idéer och uthållighet. Bono har också återupptäckt sin röst. "Det finns en styrka i min röst som jag inte har haft på 10 år", säger han, och tillägger med ett skratt: "Jag hoppas att jag inte kommer att använda den för att klubba ner folk, vilket jag har gjort förr - skroderat istället för att sjunga".

Bonos aktivism har hållit honom sysselsatt medan Larry, Adam och Edge putsade på låtarna, men i sin roll som textförfattare har han lämnat brandtalen på podiet. "Vi har alltid varit politiska på ett organiskt sätt", säger Edge. "Jag trodde faktiskt att det här skulle bli ett mer politiskt album och det tror jag att Bono också trodde. Jag är förvånad över hur personligt det blev. Det är inget manifest. Det handlar om viktiga saker. Det är en ärlig bild av var vi befinner oss just nu."

Albumets titel, som kommer från låten Fast Cars, antyder ett antikrigstema. Trots detta härstammar mycket av Atomic Bombs smärta och intimitet ur sorgen efter Bonos far som dog 2001. "Det finns inget som smärtsamma förluster för att hålla hjärtat tillgängligt", säger Bono. "Det är hjärtats hårdhet som får en att sluta skriva."

Larry säger att han inte kan minnas någon annan U2-skiva som utstrålar lika mycket självförtroende, en biprodukt av ständiga snedsteg. "Vi gör hela tiden misstag", säger han. "Vi lär oss långsamt, men vi lär oss. Det enda sätt som vi kunde närma oss den här skivan på var genom att gå den vägen. Några misstag har visat sig bli vår räddning."

Tillkomsten av varje U2-album går genom en malström av upptäckande, uppbyggande, dekonstruktion, blodvite, debatt och gruppterapi för att utforska identitetskriser och konstnärlig ängslan. "De flesta band har en musikalisk grund - blues, hiphop eller rock", säger Larry. "Vi letar fortfarande efter vår. Vi har aldrig sökt ett musikaliskt fullbordande. Vi har aldrig studerat hantverket eller lärt oss att göra saker på rätt sätt. Vi tycker det är intressantare att experimentera. Vi blir uppspelta som små barn och använder vår dysfunktion och vår oförmåga till vår fördel. På turné kan folk säga till oss 'Ni är så seriösa och sammanbitna'. Nå, om du inte kunde spela och hade 50 000 människor som tittade på dig, så skulle du också vara sammanbiten."

Nyckeln är en sublim alkemi och en kollektiv oförmåga att vara nöjda. "Det är en kollektiv kraftansträngning", säger Edge. "Det pågår en hel del famlande i mörkret, för man kan inte bara plocka fram de nödvändiga visionerna. Alla strävar åt samma håll. Det är därför som bandet strålar betydligt starkare än vad vi skulle kunna göra som individer. Vi har för länge sedan slutat oroa oss för personliga revir eller belöningar, när det gäller våra ambitioner och vår strävan. Vi ser det som ett grupp-ego. Vi behöver inte vara diplomatiska eller subtila."

De stora, vackra toner som svävar ut från U2s studio vid floden kräver sitt pris av det band som slåss där inne. "Vi är kliniskt brutala", säger Bono. "Ögat är nästan grymt i sitt sökande efter skönhet. Ingen lägger märke till blåsor eller ser blåmärken. Allt vi bryr oss om är var skönheten finns."

Läs hela artikeln på USA Todays hemsida.

Källa: u2.com.

2004-11-21 15:36
Uppdaterad: 2004-11-22 06:22

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us