Bakom kulisserna med U2

Irländske journalisten Brendan O'Connor har fått ingående intervjuer med U2 inför deras kommande turné.

Larry: Preludium

(klicka för högre upplösning) Förra måndagen bjöd på en solig eftermiddag i Howth. Blott det faktum att Larry Mullen strosar in på restaurangen The House utan att ha vare sig livvakt eller PR-rådgivare i sällskap skulle verka konstigt för varje annan känd person av hans kaliber. Men han är Larry Mullen och det här är Howth. Larry känner sig säker här.

Han känner sig säker så långt som till Malahide, dit han ibland åker för en stilla pint. Men "stan", säger han, "kan bli stökig." Larry är den medlem av U2 som bäst lyckats hålla sitt privatliv skiljt från sin liv som rockstjärna. Till exempel så har de övriga bandmedlemmarna flyttat till Frankrike med sina familjer inför den första delen av U2 360°-turnén, men Larry har valt att stanna hemma i Howth.

"Det är mer stressfyllt ur jobb-synpunkt, men mindre krävande ur familje-synpunkt," förklarar han. "Det blir inte lika mycket press på barnen, vilket ju är det viktigaste att ta hänsyn till."

Larry har aldrig uppmuntrat sina barn att bli en del av den värld där U2 rör sig. "Det är svårt nog att vara från Artane och se mina barn växa upp i Howth - de lever ett privilegierat liv som det är," säger han. "Blotta tanken att de skulle bli en del av det som händer kring bandet - jag tror inte att det skulle vara bra för dem. Jag vill hålla det ifrån dem. Jag är intresserad av musik, jag gillar att göra musik. Men jag vill också kunna leva ett relativt normalt liv, inte för mig själv, men för mina barn. Jag själv är inte normal, självklart inte. Jag lever i en sorts bubbla, men jag har accepterat det för mig själv. Jag accepterar tanken att jag måste bli fotograferad och omskriven. Men barn behöver inte det, de behöver skyddas från det."

Även om Larry inte känner att han fått betala samma pris som han tror Bono har, när det gäller svårigheterna att föra ett normalt liv, så känner han fortfarande olust när hans barn ibland kommer hem från skolan och berättar att de fått höra kommentarer - vanligen inte från andra barn, utan från föräldrar. Larry säger att själv håller han en låg profil när han går ut med sina vänner.

Barcelona, Spanien

Nästa dag på Camp Nou i Barcelona tillbakavisar Bono bestämt föreställningen att han skulle ha offrat sitt privatliv och säger att han känner att han har "stulit" ett anmärkningsvärt normalt liv till sig själv. Bono säger också, på ett sätt som antyder att Larry kanske inte känner likadant, att han känner sig fri att gå vart han vill, "att sova på en strand i Frankrike eller i en takvåning."

Idag tycks Larry själv vara en något motvillig medlem av världens största band. "Jag är så trött på all business och stress som hänger ihop med att vara i det här bandet. Det är så tråkigt och jag hatar det," säger han. Men sedan tar han upp det som alla fyra bandmedlemmar kommer att tala om med mest entusiasm under de kommande dagarna: "Det enda som håller mig kvar är de där ögonblicken när vi spelar tillsammans som ett band. En av de saker som gör mig frustrerad är att vi skrattar mycket mindre nu för tiden. Det är bara vid de tillfällena som man verkligen förstår varför man gör det här."

Larry säger också att för hans del är musiken numera den huvudsakliga komponenten i förhållandet mellan de fyra bandmedlemmarna. "Jag menar, man får barn och folk flyttar och vi bor inte här hela tiden nu eftersom vi kommer vara på turné. Edge är gift med en amerikanska så han tillbringar en del tid i Amerika med hennes familj, så vi är inte samma gäng som vi brukade."

Bono tillbakavisar även detta bestämt och säger att Larry projicerar för att han aldrig går ut, och Adam Clayton påpekar att när de alla var samma gäng som åkte omkring i samma skåpbil, så var det inte särskilt roligt det heller. Bono påpekar också att alla fyra bandmedlemmar har hus intill varandra i södra Frankrike och ofta åker på semester ihop.

Men Larry fortsätter i U2 för "gapskratten, känslan av kamratskap och generositet" han får under repetitionerna. Och för flykten. Lypton Village, säger han, var ingen verklighetsflykt för honom - flykten var att spela musik och så kommer det alltid att vara. Även detta är ett återkommande tema vid samtalen med alla bandmedlemmarna under de här dagarna.

Precis som de andra är Larry nervös inför den nya turnén. 360°-turnén innehåller ett revolutionerande scenkoncept som aldrig förr har använts i en stadion. I stort innebär det att U2 kommer att spela på en rund scen, i mitten av stadion, med fans runt omkring. Det är, som Bono säger mer än en gång, "riskabelt". Eller, som Larry uttrycker det: "Första kvällen kan bli fantastisk, men det kan också bli ett fiasko... det är så det fungerar."

När vi talas vid på måndagen finns vissa idéer om vilka låtar som kommer att ingå i showen - Larry talar om ett utökat akustiskt set i mitten, om att återuppta gamla låtar från Achtung Baby och ännu inte spelade pärlor från U2:s tidiga karriär - men det är i verkligheten under den kommande veckan, när bandet får spela tillsammans på scenen som restes för första gången på tisdagen i Barcelona, som de kommer att märka vad som fungerar. På måndagen, innan han sett scenen, kommenterar Larry syrligt, "Vi vill inte ha ett nytt PopMart."

Politiken inom och utanför U2

Bandets manager Paul McGuinnes kallar Larry för U2:s "gnisslande hjul". Ta till exempel hans offentliga kritik av Bono för dennes anknytning till personer som George W Bush. Larry medger villigt att så är fallet. "Jag är inte någon särskilt skicklig musiker," säger han, "men jag är en bra bandmedlem." Kärnan av detta tycks vara att Larry Mullen ofta ställer en enkel fråga till sina bandkompisar och kanske då särskilt till Bono: "Varför? Varför är det en bra idé? Förklara för mig varför det är en bra idé för jag vill veta, jag är intresserad och jag är inte upptagen av att skriva låtar, jag är upptagen med andra saker, så jag har mer tid att fundera över det."

Ett bekymmer, säger han, är att Bonos anknytning till all världens Bush och Blair kan lägga U2 öppet för förlöjligande. Men för Larry finns också en moralisk aspekt. Han oroar sig över "när man ses som domare över vad som är acceptabelt och vad som inte är acceptabelt och en död i Afrika är inte annorlunda en en död i Irak. Hur kan man sätta sig till doms över det?"

Larry är själv politiskt intresserad, men på ett mer lokalt plan än Bono. Han serverar en ingånde tolkning av de lokala valresultaten och sin egen syn på regeringen: "Med full respekt för miljö- och finansministrarna så förstår jag inte hur man kan bli finansminister om man inte har någon ekonomisk utbildning, och även om man själv inte har någon sådan, varför man inte ser till att omge sig av folk som har ekonomisk utbildning... inte statstjänstemän... utan riktiga experter."

En annan av Larrys politiska frågor är den syn på rika människor som han anser uppstått i Irland på senare tid. Det är något som alla bandmedlemmarna refererar till: "Det är ingen tvekan om det," säger han, "och det säger jag inte bara för att jag själv är rik, men faktum är - oavsett vad man tycker om dem - att alla dessa rika fruar, alla dessa rika män som organiserar välgörenhetsarrangemang, alla dessa kvinnor man ser organisera ditt och datt, utan dem skulle vi ha ett helt annat samhälle än det vi har idag. Många människor som har det bra ställt i det här landet gör bidrar med otroligt mycket och jag talar då inte om skatten, jag talar om deras tid och deras pengar. Jag menar att det är frågan om otroliga insatser."

Han blir lätt irriterad när han återberättar ett specifikt exempel på denna nya antipati mot de rika, vilket var när [den irländske entreprenören - övers.anm.] Dermot Desmond och hans familj överöstes med spydiga kommentarer när de anlände sent en kväll till Dublins flygplats.

Larry verkar särskilt förbluffad över varför fastighetsbolag blir särskilt utsatta: "Folk säger, 'Det är rätt åt dem - de hade det för bra'. Vad de inte förstår är att under de goda tiderna så producerade de tusentals och åter tusentals jobb. Jag vill inte tillbaka till åttiotalet. Jag växte upp under åttiotalet och det var eländigt."

En intressant fotnot i sammanhanget är att Larry i sin ungdom var medlem av Artane Boys Band. Har han tänkt tillbaka på det nyligen? Larry påpekar att han var med i bandet efter det att den numera ökända Artane Industrial School blev en dagskola. "Men vad som var rätt chockerande var att bandet blev ett slags poster för hur bra alla hade det - de såg alla välfödda och välartade ut."

Vad som fick Larry att misstänka att något var konstigt med skolans elever var något mer påtagligt: "Min familj brukade ta emot ett sommarbarn från Artane," berättar han. "Vi gjorde det tre eller fyra år i rad. Ett barn kom för några nätter på sommaren och jag minns en unge som brukade vara hos oss och som var äldre än jag. Jag var omkring sju eller åtta och han var tolv. Han var klädd i kostym och såg ut och uppförde sig som om han var från en annan planet. Han engagerade sig inte alls, talade knappt. Nu vet vi varför, men då brukade vi säga, 'De där grabbarna från Artane är konstiga'."

Bono: Arpeggio

(klicka för högre upplösning) Det är tisdag eftermiddag i Barcelona och känslan påminner mycket om, som Bono uttrycker det, "första dagen av terminen." Bono, Edge, Paul McGuinness och U2:s gamle vän och kreative konsult Gavin Friday synar för första gången vad Bono kallar "den gigantiska kaktusen." Den enorma konstruktionen som står i mitten av stadion kommer utan tvekan att bli en välbekant syn under de kommande åren, en del av kulturen. Men inget kan egentligen förbereda en för första anblicken av den. Den är något extra. Senare, i mörkret, kommer jag att se den göra saker som jag inte ens får berätta för er. Men kontentan är också att genom att placera en rund scen, utan backdrop, mot mitten av stadion, kommer att skapa en större intimitet. Det är lätt att se hur den här blandningen av rymdålder och intimitet kommer att fungera som bakgrund till U2:s nya låtar, som det nya albumets titelspår No Line On The Horizon eller Fez - Being Born.

No Line On The Horizon har hyllats som ett av U2:s bästa album och det har redan sålts i fem miljoner exemplar. Det är en återgång till det slags europeiska experimentella känsla som bandet så framgångsrikt utforskade med Achtung Baby och Zooropa. Det är också antagligen bandets mest uttalat religiösa album sedan October. Magnificent är Bonanza möter Bibeln, Moment Of Surrender handlar om religiös uppenbarelse (temat underkastelse genomsyrar albumet och i högsta grad den nya scenshowen) och även den hårdföre journalistens sång i Cedars Of Lebanon verkar kulminera i en fråga till Gud. Detta är något överraskande, med tanke på hur U2 har tonat ner sin religion under senare år, kanske för att undvika att bli stämplade som ett kristet rockband.

Men religionen finns alltid med U2, också i deras arbete. Fråga Bono varför de fortfarande gör det här, varför män som sedan länge passerat 40 rycker upp sina familjer med rötterna för vad som kan bli så länge som två år, och han kommer att hänvisa till liknelsen om talangerna. Han hotar nästan att bli evangelisk.

There is a sense genuinely that something special exists between us and that we make a certain kind of music that is not your regular pop fare or rock fare, and that we owe it to that chemistry to try and protect it." -- Bono

Jag berättar för Bono att Larry sade till mig att han inte tycker att det här är ett religiöst album. Men att Larry också sagt att han, med all respekt för Bono, inte lyssnar särskilt noga på texterna.

"Eller förstår dem," skrattar Bono. "Till nästa album ska jag rita bilder istället." När det gäller det religiösa säger Bono, "Jag tror att du antagligen har rätt i, att när U2 är som bäst, så har vi alltid gjort extatisk musik. Glädje är det svåraste för en musiker att närma sig. Melankoli och ångest och ilska, de är relativt enkla känslor att gestalta, men glädje... The Beatles hade glädje, Mozart hade glädje, The Who, Oasis. Det är väldigt svårt att hitta. Och i vissa ögonblick så har vi det."

Tror du att det är en gudagåva? "Nej. Ja. Men jag tror att det har tagit mig år att förstå vad det var. Och jag är inte säker på att jag förstår det till fullo."

Försöker man att pressa Bono angående hans egen religion just nu, så märker man snabbt att han är motvillig att definiera den. Han avvisar etiketten "Born-Again Christian" som en "bildekal" och säger, "Jag tycker att man borde födas på nytt varje dag." Dagen innan tillbakavisade även Larry den etiketten med hänvisning till att den är uteslutande, medan hans Gud är inneslutande. Larry säger att han har varit med i den klubben men inte nu längre och nu är han i stort sett "ā la carte", och verkar mest föredra Church of Irelands gudstjänster hemma i Howth. Hans barn är också uppfostrade inom Church of Ireland, eftersom det är deras mors religion.

Bono hävdar att all musik är andäktig och tillbedjande - "Det beror bara på vad det är du tillber." Han utbreder sig vältaligt om hur att skapa musik är en tros-handling, eller åtminstone innefattar ett språng i tro. När han talar om Moment Of Surrender så erkänner han att, "Jag är mycket intresserad av idén att röras av anden. Man måste vara sårbar för det och ibland krävs det att man når en återvändsgränd i sitt liv, liksom upp emot väggen, oavsett om det gäller finansiellt eller alkohol eller vad det nu är, och får slut på ångan. Karaktären i Moment Of Surrender har gjort det och det är mycket kraftfullt."

När det gäller att kalla sig själv kristen säger Bono, "Inte någon särskilt bra sådan. Min grej är bara en kamp för att närma mig det ordet. Jag känner mig inte värdig att använda ordet kristen, för jag känner mig själv alldeles för bra. Jag är snarare en sådan som bara sticker ut handen och grabbar tag i dräktens nederkant. Sådan är jag. För jag känner mig som att jag har gått sönder och inträtt i himlen. Jag klättrade uppför avloppsledningen och smet in genom fönstret. Jag kan bära korset men jag kan inte bära medaljen."

Jag frågar om anledningen att han denna gång skrev så många av låtarna i tredje person är för att Bono den rika rockstjärnan inte längre måste kämpa eller genomlida själens mörka nätter.

"Varför säger du så?" frågar han och låter genuint förbryllad. Men han medger att motsägelserna mellan framgång och strävan är något som har kommit upp förut, att såväl Adam Clayton som hans fru har tagit upp det. "Vissa människor sjunger för sin överlevnad och andra sjunger för sitt liv," svarar han. "Och jag kan tala om för dig att den plats där jag känner mig mest tillfreds är när vi skriver och när vi gör musik tillsammans. Jag har upptäckt att när jag inte gör det så skapar jag en sorts turbulens och en sorts djup otillfredsställelse i mitt liv... och det har inte blivit bättre med åren."

Vad gäller själens mörka nätter, så är han en morgonmänniska men han låg vaken några nätter i förra veckan, klockan fyra eller fem, och oroade sig över att, som han säger, "rymma med cirkusen en gång till."

Det stulna livet

Tänkte han på priset han får betala i sitt privatliv? Jag nämner att Larry sagt att Bono betalar ett högre sådant pris än någon av de andra bandmedlemmarna. Liksom i så många andra frågor där jag citerar Larry, håller Bono inte med. "Jag tycker inte att jag gör det," säger han, "för jag ser på min familj och jag har två tonårsdöttrar som är de mest glädjefyllda varelser man kan ha i sin närhet och två pojkar som åter igen går igenom ett stadium när de ser ut att ha ett fantastiskt liv och Ali... "

Och han tycker han är där för sin familj?

"Jag är där mer än de flesta föräldrar", säger han. "Folk som skriver kan stanna hemma. Andra människor som du växte upp med, de är uppe vid sju på morgonen och de är borta till nio på kvällen. Och när jag är hemma är jag åtminstone verkligen hemma och nu vi har råd låta dem också rymma med cirkusen."

Detta är en hänvisning till det faktum att Bonos barn kommer att resa med honom och Ali till Frankrike under sommaren för första delen av turnén, som passar in med skolloven. "De två pojkarna har inte slutat skolan ännu," säger han, "Eve har precis tagit sin examen och Jordan är på college i New York. "

Vad som egentligen har hållit honom vaken på sistone, är rädslan för det okända, för hur turnélivet kan röra till det i skallen. Han oroar sig för att bli som en del av sina berömda vänner som han ibland träffar och som har en glimt i ögonen som säger Bono att, "de har varit hemifrån för länge."

Inte för att den här turnén kommer att bli ett non-stop party. Bono hävdar att han aldrig kunnat festa när han är på turné. "Men," flinar han, "jag tar igen det när jag är hemma." Jag läste någonstans nyligen att Bono inte dricker särskilt mycket längre, att han går upp varje morgon klockan sex för att skriva. Men uppenbarligen är ryktena om hans sociala livs frånfälle starkt överdrivna.

"När jag går ut så går jag ut," säger han. "Tyvärr inte tillräckligt ofta. Jag brukade älska det där. Jag älskar att vara ute med mina vänner som jag växte upp med och jag har träffat dig ute, så du vet att det är sant. Jag älskar att jag kan göra det i staden där jag växte upp och jag älskar att jag kan göra det utan säkerhetsvakter och jag älskar att jag kan gå vart jag vill. Kanske tar jag bilen, kanske inte; om inte så ser taxichauffören till att jag kommer hem."

Bono är verkligen stolt över att han har, som han uttrycker det, "stulit ett liv" och han tror att irländarna har kostat på honom det livet. Han har sett alldeles för många av sina vänner i branschen misslyckas med att behålla kontakten med verkligheten för att inte värdesätta det.

Senare, när vi pratar om foton av hans tonåriga dotter i bikini på sin semester, muttrar han om tidningar som han inte vill namnge, "tidningar som inte har något intresse av irländare utom att ta deras pengar."

Därefter försvinner han för att lösa något problem med scenen. Han är orolig för att några rader sittplatser längst bak kanske kommer att få skymd sikt och han verkar genuint bekymrad över det. Jag har hört att Bono tenderar att detaljstyra saker i U2 organisation men han verkar ha tagit särskilt ansvar för den nya showen. Detta, säger han, eftersom han var den som övertalade alla andra till det här, och om det inte fungerar så är det inte bara ett mycket dyrt misstag, det är hans dyra misstag.

Edge: Allegretto

(klicka för högre upplösning) The Edge verkar inte ha några sådana bekymmer som han går mig runt scenen. Av dem alla verkar han gladast över att vara här och mest entusiastisk över att få ut att spela de nya låtarna och damma av några nummer som folk inte hört dem framföra tidigare. Han nämner några, men tar sedan kontakt efteråt för att be mig att inte förstöra överraskningen. Kärleksfullt visar han mig, mitt bland all rymdteknologi, sin misshandlade gamla Vox-förstärkare som varit med honom från början, och sedan den stora samlingen av c:a 20 gitarrer under scenen, alla med sin egen nisch. Som den han skrev Vertigo på och som har flugit över kontinenter eftersom han inte kunde återskapa Vertigo-riffet på någon annan gitarr när de skulle spela in det.

Han verkar särskilt exalterad över att spela den nya musiken, eftersom han anser att den gjordes för de fyra medlemmarna i bandet, och eftersom det finns nya känslor och ny motivation i den, saker som är mycket personliga för dem alla. De nämner alla detta, hur de beslutade sig för att denna gång inte göra ett album, utan att bara att göra musik på kul. "Eftersom vi har lärt oss att spela framför en publik har vi alltid en tendens att vara publikdrivna, men den här gången var vi inte det i samma utsträckning," säger han. Faktum är att Bono säger att när de gjorde musiken, så varje gång det dök upp ett förslag att göra ett album, så förkastade Larry eller Adam det och vädjade till de andra att bara fortsätta spela tillsammans.

Vad som i slutändan kommer ut av den resan, kommer troligen att bli tre album. Edge är benhård att det arbete som gjordes med Rick Rubin (den legendariska Metal-, Beastie Boys- och senare Johnny Cash-producenten) innan bandet gick tillbaka för att göra ett album med sina gamla samarbetspartners och faktiskt femte och sjätte bandmedlemmar Brian Eno och Daniel Lanois, inte lades på hyllan, utan att det är något de kommer att gå tillbaka till. Det visade sig bara att det arbete de gör med sina gamla vänner Brian och Daniel, var det album man ville göra just nu.

När jag antyder att Window In The Skies, som är en produkt av dessa sessioner med Rick Rubin, är en av de bästa låtar U2 gjort på åratal, instämmer Edge att Rubin är fantastisk på låtar och han säger att Window In The Skies bara är toppen på det isberget. Men under tiden kommer det troligen att bli ytterligare ett album från No Line On The Horizon-sessionerna.

Även om en ny utgivning till våren har nämnts, verkar Bono nu dämpa de förväntningarna, och säger att även om de har nio musikstycken som de tycker är väldigt speciella, så kommer albumet bara att ges ut om och när det är lika bra eller bättre än No Line On The Horizon. Och det kommer absolut inte, som rapporterats i vissa media, att ges ut i år. Bono är skamlöst tydlig med att han vill att No Line On The Horizon blir den U2-produkt som köps till jul.

Adam: Nocturne

(klicka för högre upplösning) Det är nu midnatt i en vacker tvårumssvit på Hotel Arts med en fantastisk utsikt över Barcelona. Adam Clayton utstrålar lugn och belåtenhet. "Egentligen gillar jag att vara här. I den här världen igen. Att spela konserter och vara på hotell igen. Du kan vara hemma och leta efter dig själv och vara normal och tänka att du inte vill det här, men sedan är det dags igen och du tänker att, "kanske, du vet". " Det är skönt att veta att Adam uppskattar sitt liv. Och det gör han.

En gång kanske den mest problemtyngde medlem i bandet, och kanske den som minst uppskattat deras framgång, verkar Adam ha hittat en speciell stillhet och frid när med åren. Egentligen är det lugnande att vara i samma rum som han, vaggad av hans utsökt välmodulerade röst.

Adam uppskattar rytmen hos livet på vägarna: dagar som spenderas med att försöka reda ut tankarna innan spelningen, gym, dusch, åka till spelningen, spela konserten och sedan komma tillbaka till sitt rum för att kanske titta på Sopranos eller Curb Your Enthusiasm (det var under den förra turnén, den här gången är det troligt att det blir Mistresses, som Adam börjar att komma in i. Han är också en stor beundrare av Shameless). Adam tycker inte att det faktum att han inte dricker är något problem när han är på turné. Men han säger också att han efter 11 år är "mycket bekväm" med sin nykterhet. Han undviker dock sena nätter och fylleslag: "done that."

Liksom de andra verkar Adam ha hittat ett nytt liv för att göra No Line On The Horizon. "Det är lustigt med den här skivan och där vi är som band just nu," säger han. "Jag tror att den anda som vi gjorde skivan i var en anda av 'vi bara gör det för att vi vill'. Någonstans i det måste vi finna något som vi tror på. Och i samband med det fann vi våra sanningar, vi hittade några värden som inte finns i vanliga livet. Det faktum att fyra killar har varit tillsammans i 30 år och de drömde fram det och de jagade efter det. Det finns en punkt där jag är stolt över det och jag är stolt över integriteten bakom det vi gör. Om du har skapat en katalog med material så har du rätt att gå ut och spela upp den om folk vill höra den. Det finns människor som vill höra den: vi är relevanta. Och ändå går vi vidare och vi slåss inte. Det finns så många dåliga saker som händer med musiker och företag som har hållit på så här länge. Så mycket stridigheter, men vi har inte det. Du vet, det är fantastiskt."

Bono nämnde för mig att det är en fröjd att vara i Adam Claytons närhet nu för tiden. Det verkar som om Adam med det nya albumet till slut har lyckats skrinlägga sina problem med U2:s framgång.

"Jag har kämpat mycket med U2", säger Adam, "och jag brottades med vår framgång och vad jag trodde att den innebar och vad jag trodde att den hade gjort. Och i slutändan var en hel del av det rena dumheterna. Det räcker med att säga att jag trodde att det här med att hantera och möta svårigheterna med att vara framgångsrik kom i vägen för skapandet. Och i verkligheten insåg jag att det är vad du gör det till. Du väljer. Det tvingar dig inte att göra något."

Adams desillusionering började inte överraskande när den otroliga framgången med The Joshua Tree vände upp och ned på livet för alla inblandade.

"Jag tror att det tog musten ur oss alla," säger han, "Jag tror det tog alla 10 år att anpassa sig till det och ändra sig. Det var typ efter 10 år som jag hade gått lite för långt i min strävan att förkasta det och av att känna mig handlingsförlamad och känna att jag inte kunde gå längs gatan och jag kunde inte gå till spelningar och känslan av att jag inte kunde göra de saker som jag hade gjort och jag kunde inte gå till en klubb för att höra lite musik utan att någon kom fram till mig. Bono klarade att anpassa sig till det mycket snabbt. Han kan ta de bra sakerna och ignorera s***en som kommer med det. Det tog mig lite längre tid. Kanske jag var mer arrogant. Och nu är jag beredd att ta det bra med det dåliga."

Adam tror också att det faktum att han inte har en familj att komma hem till, som de andra, kanske också fick honom ur balans. Hemkommen från en turné upptäckte han att han inte kunde komma ihåg vad han hade gjort i Dublin förr om åren, vilka han hade umgåtts med eller vart han hade gått. Han var också mycket osäker gällande sin egen förmåga och sin plats i bandet - "Det är svårt att hitta sin plats bland tre starka karaktärer."

Men på det här albumet har han verkligen lärt sig, säger han, att gå ur vägen för sig själv, "och när någon försöker hjälpa dig så tacka dem, säg inte 'nej jag kan göra det här, lämna mig ifred.'"

Adam tar popmusik på allvar. Fråga honom om att vara nästan 50 och ensamstående och han kommer att säga att även om detta inte är hur han trodde att det skulle bli, att han trodde att hans liv skulle bli mer som de andras, och medan han fortfarande inte vill utesluta möjligheten att slå sig ner och skaffa barn, så innebär det att han rår sig själv och att han får tid att utöva sina intressen - främst popmusik tillsammans med konst, en växande passion i hans liv.

Men så är också Adam skyldig popmusiken en hel del. Han har sagt att musiken räddade honom när han var en orolig tonåring. "Jag tror att det som hände," säger han om sin barndom, "var att vi reste en hel del." Adam föddes i England, flyttade som barn till Kenya och sedan till Irland (hans far var pilot). Kort efter ankomsten Irland skickades han till en internatskola, vilket inte passade honom. Han är angelägen att betona att han inte vill "göra en Sinéad O'Connor" utan att hans föräldrar trodde att de gjorde det rätta. Ointresserad av sport, inte tävlingsinriktad, knubbig och med glasögon, säger Adam att han inte var mobbad, men att om någon skulle bli mobbad så skulle det ha varit han. Och sedan kom det en cool lärare, som ibland kan rädda någons liv, och spelade Jesus Christ Superstar och Godspell för Adam på en gammal bandspelare och där började förhållandet som slutligen skulle föra Adam till den lyckliga plats där han är idag.

Så kanske har djävulen inte de bästa låtarna. Kanske Adam Clayton och hans bandkompisar är ett bevis på att du inte behöver behålla dina demoner för att bli ett stort band. Kanske är det i själva verket inte demonerna som ger dig låtarna, utan änglarna.

U2 spelar på Croke Park i Dublin den 24, 25 och 27 juli.

Källa: "U2: Access All Areas" (Irish Independent 2009-06-21)

2009-06-22 23:06
Uppdaterad: 2009-06-23 12:52

Forumdiskussioner

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us