Krönika: I baksätet som Larry Mullen Jr.

De av er som känner mig väl vet att jag har ett närmast ohälsosamt förhållande till U2.

En snabb resumé ger vid handen att jag sett bandet elva gånger live, varav sex gånger utomlands. Jag har, till exempel, rest till USA och Irland för att se gruppen. Jag har sovit på en parkbänk i Oslo, bara för att jag efter en konsert på Vallehovin nödvändigtvis var tvungen att bränna mina sista slantar på en turnétröja. Jag har träffat Bono och The Edge, vandrat i medlemmarnas fotspår i Dublin och tatuerat in en av deras låttitlar på min högra axel. Därtill förser jag då och då den svenska U2-sajten U2.se med mer eller mindre patetiska texter. Kort sagt: Jag är en dåre.

Och i tider som dessa, när U2 kommer tillbaka med ett nytt album efter fem tysta år, intensifieras dårskapen. För hur albumet än låter vet jag att låtarna inte bara sätter tonen för det här året, utan för tre till fyra år framåt. Tur då att No Line On The Horizon, som skivan heter, är stabil och fullt lyssningsbar (till skillnad från de snedsteg gruppen tillåter sig att göra med jämna mellanrum). Jag menar, ”Magnificent” och ”Moment of surrender” är verkligen förstklassiga låtar med lång hållbarhet.

Den här monumentala (jo, så betraktas varje nytt album som är okej) framgången firade vi U2-nördar rejält i Stockholm förra veckan. Det var släppfest på Münchenbryggeriet och alla var där, ja nästan i alla fall. Jag hade nämligen fastnat i ett försenat flyg och damp inte ned i huvudstaden förrän festen var ordentligt igång. Tur då att de ljuvliga nördarna hade den stora vänligheten att skicka en taxi för att möta mig på Arlanda. Ännu större var min lycka när jag såg skylten som taxichauffören förstrött höll upp: ”Larry Mullen Jr”. Jag begär inte att du ska förstå, men där och då upplevde jag en lindrigare form av Ravelli-eufori.

Jag känner visserligen starkt för U2, men ännu mer för kvartettens stenhårda och tidlöst snygge trummis; Larry Mullen Jr. Och nu, för första gången i mitt arma liv, fick jag vara Larry, det vill säga den där Elvis-dyrkande, fyrkantiga, fåordiga och Harley Davidson-vurmande mannen som älskar ”straight lines” och som tycker att Bonos politikerfasoner är ”bollocks”. Om jag får säga det själv tycker jag att jag under den 20 minuter korta taxiresan gick upp i rollen på ett högst föredömligt sätt (jag satt och höll käft i baksätet, samtidigt som jag lyssnade på det intensiva hi-hat-arbetet i ”New Years Day”).

Jag säger inte att det klockar in som ett av mitt livs största stunder, men i svåra tider och när uppförsbackarna är tunga är det befriande att förlora sig i flyktiga ögonblick, hur dåraktiga de än är.

Olov, 2009-03-06
olov@u2.se


Krönikan publicerades den 6 mars 2009 i Västerbottens Folkblad och publiceras här med vänligt tillstånd från dem och författaren.

2009-03-06 17:14

Forumdiskussioner

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us