Krönika: Sinnenas horisont

Marie har skrivit en betraktelse kring utgivningen av No Line On The Horizon.

Ny singel. Ny video. Nytt album. Nya läckor.

De flesta människor på jorden bryr sig antagligen inte ett skvatt om att No Line On The Horizon har läckt. Och av dem som verkligen bryr sig så har de flesta redan hört det nya albumet, framför allt som det nu streamas på bandets officiella sida U2.com.

Visst har vi alla tjatat i fyra år om att vi vill ha ett nytt U2-album och visst har vi många gånger gnällt duktigt över alla förseningar. Men nog känns det ändå lite konstigt att så här plötsligt få det liksom nedslängt i knät tio dagar före tidsschemat. Ungefär som om jultomten skulle komma neddimpande genom skorstenen redan till Lucia.

I ett slag blev alla planer på låt-för-låt-beskrivningar och analyser inför albumsläppet överflödiga. Ska man vara krass så kan man säga att det bortsett från den traditionsenliga recensionen egentligen är fullkomligt egalt om vi här på u2.se publicerar ännu en artikel om hur No Line On The Horizon låter; det tåget har vid det här laget både anlänt, lastat på nya passagerare och avgått mot fjärran destinationer.

Vad som kanske är allra märkligast är det ögonblick då jag insåg att den nya känsla som genomsyrade mig var – lättnad.

För diskussionerna går redan höga på fan-sidor och forum världen över. Alla har något att säga, alla har en åsikt, en analys, en djupsinning utläggning om riff, takter, bryggor och sångtexter. För att inte tala om själva sången och inte minst sångaren. Allt dissikeras, tolkas och teoretiseras in i minsta detalj.

Och det är just det som är så befriande. För alla andra gör det, så jag slipper.

Slipper rådbråka hjärnan för att hitta träffande och rättvisande beskrivningar. Slipper jämföra med U2:s tidigare låtar, med andra artister – levande eller döda – slipper nagelfara låtarna för att hitta influenser från folkmusik, hip hop och R&B.

Slipper fundera över vad Bono egentligen menar med just den där textraden, hur Adam kom på just den där basgången, varför Edge bestämt sig för just det där solot och om Larry verkligen är nöjd med just den där trumsekvensen.

Istället unnar jag mig lyxen att luta mig tillbaka och låta musiken flöda över mig. Att stänga av intellektet och låta sinnena ta vid, att uppleva musiken med mitt hjärta och min själ snarare än med min hjärna. Att inte försöka förklara, utan bara uppleva. Och med U2 räcker det mycket, mycket långt.

Så frågar du mig vad jag tycker om No Line On The Horizon måste jag svara att jag inte vet säkert. För det här är inget lättillgängligt album; det är en komplex historia med många lager över många bottnar. Som u2.ses webmaster påpekade kommer troligen en riktig genomlyssning av den fysiska skivan på en bra stereoanläggning att tillföra ännu mer.

Under tiden skulle man kunna beskriva det som att No Line On The Horizon och jag dejtar just nu, men att det än så länge är för tidigt för oss att vara intima. För att ta relationen ett steg längre så behöver vi lära känna varandra bättre.

Allt pekar dock mot att detta skulle kunna vara början på en lång och vacker kärlekshistoria.

Marie, 2009-02-20
marie@u2.se

2009-02-20 19:32
Uppdaterad: 2009-02-24 21:34

Forumdiskussioner

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us