Bono minns Boy

Rolling Stone har publicerat en recension av den remastrade nyutgåvan av Boy. Artikeln fick snart en kommentar på tidningens hemsida - från Bono.

Musiktidningen skriver själva att det här kan vara den bästa kommentaren någonsin på rollingstone.com. Bono läste David Frickes recension av nyutgåvan av Boy och inspirerades att svara. Tyvärr överskred han maxgränsen för en kommentar, så tidningen beslutade att publicera hela hans text. De säger sig inte vilja sammanfatta den, förutom att säga att Bono nämner att bandet för närvarande försöker avsluta deras mest ”kompletta och radikala album hittills.”

Bono, London 2008 (klicka på bilden för att se den i större format) BONO: Inträder i blogosfären, med en recension av Boy från sångaren som var där när den spelades in… Vi medlemmar av sagda post-punk combo är mycket smickrade över David Frickes 4,5 stjärnors-recension av vår debut, ett album vi alltid trott på. Jag drar mig till minnes Jon Pareles generösa recension i Village Voice 1980, vilken innehöll en fras i stil med ”det här är Peter Pan, jag hoppas de splittras innan de växer upp.” Hur som helst, när mina bandkompisar och jag försöker avsluta vårt mest kompletta och radikala album någonsin, här är mina tankar om varför och vad jag tycker är rätt och fel med Boy efter att ha lyssnat till det för första gången på över tjugo år. Om man börjar med den pseudo-brittiska brytningen och det sällan nämnda faktum att sångaren låter som en flicka så verkar det inte alltför lovande… den irriterande genen märks i självmedvetenheten och självuppoffrandet… man vill ge sångaren en örfil av flera skäl men låt oss starta med anspråksfullheten… sångaren har uppenbarligen lyssnat på Souxie and the Banshees, Joy Division och några andra vars kombinerade illmarighet och slughet helt enkelt var för mycket för den fräknige tonåringen från norra Dublin… vare sig protestant eller katolik till fullo, hade Irland lämnat pojken med ett ansikte som en vit böna i tomatsås och sökande efter icke-regional identitet… ett tema som fortsatt till idag.

Vad gäller icke-texterna som underbarnet Steve Lilywhite [sic.] till ingen nytta hade tiggt honom att skriva… nå… ursäkten är att på samma sätt som en annan popidol, Iggy, skrevs de huvudsakligen live framför mikrofonen… detta var beundransvärt som ett sökande efter äkthet men en mycket bristfällig idé som nästan mäter ut ögonen på albumets öppna ansikte men tyvärr, styrkan väger upp svagheten… kanske för att det var ett album om sårbarhet… Boy avhåller sig från rock and rollens vanliga brådska att vanställa sin egen oskyldighet genom kunskap, sex, droger etc. till förmån för en vägran att växa upp… tänk Gunther Grass Blecktrumman och Volker Shlondorfs filmatisering av den romanen som kom ut samma år som Boy.

Om nittionio procent av rock and roll är om sex så är denna en procent om oskuld och att inte vilja förlora den… manligheten är mer flyktig här och jag kan nu se varför albumet förknippades med gay-kulturen med låtar som Twilight och Stories For Boys.

Sedan är det den irriterande djärvheten att skriva en sång om kristlig kärlek vid arton års ålder… bara det förtjänar några guldstjärnor liksom en del pajkastning… I Will Follow är fortfarande en storm och en markör för nyskapande (slagverket i nedgången var en snurrande cykel, vänd med hjulen uppåt och spelade som en harpa med en gaffel… )

Adam Claytons bas är en uppenbarelse för mig vid den här genomlyssningen, på samma nivå som John Entwisle och Peter Hook när det gäller uppfinningsrikedom… Larry Mullen hoppar också genom ringar för att skapa en cirkus av pukpartier och spöklik gengångare som virvlar… hoppla och över staketet med god marginal varje gång… jag håller med David Fricke att de inte ännu är en rytmsektion i ordets traditionella betydelse men kanske något mer intressant… U2:s ’vikt’… Steve Lilywhites produktion förtjänar massor av beröm för dess ljudmässiga bravur, stor musik i små händer…

Men föreställningens stjärna är The Edge och en del gitarr-beröm måste delas med banden som hjälpte till att forma oss, folk som Pink Floyd, Pil och Television… gitarrister som Stuart Adamson, Vinnie Reilly etc. men det händer något här som är riktigt speciellt… Edges genuina geni utvecklas på det blank och blekta fotopappret… undvikande alla de uppenbara blues-skalor som förblindar varje annan gitarrist som har hört Led Zeppelin… The Edge hittar några nya färger för rockens spektrum. Färger som han nu äger… wow, att äga en färg… tänk att äga färgen gul som Van Gogh… Edge äger, nå jag är inte riktigt säker vilka färger det är… indigo eller violett eller karmosinrött?... men man anar en känslomässig färgtemperatur som är unik för honom… det är hans palett som vi målar ifrån. Han följer jazzmusikernas maxim att ”äg din egen ton och du kommer att smitta” och som ett resultat av detta kan man höra honom dyka upp i många rum där han inte är, eller hur?

The Edge, 2007 (klicka på bilden för att se den i större format) Säkert är detta den mest inflytelserika gitarristen sedan de stora kompositörerna Jimmy Page, Pete Townsend, Neil Young men kom ihåg att han inte har bluesens historia som sänklod, detta är outforskade vatten… var det för den engelska psykedeliska renässansen som vi också inspirerades av och plundrade… The Teardrop Explodes och Echo and the Bunnymen… de var utan tvivel bättre än vi… med Echos Chrocodiles som en på alla nivåer bättre debut… den och deras nästa album Heaven Up Here hade samma effekt på deras ögonblick som Radioheads Bends och OK Computer. Allt fanns där… låtskrivande, spelande och den där coolheten av att stå framför spegeln men självklart är strävan efter coolhet och strävan efter konst inte samma sak. Detta var uppenbart även för många av våra samtida MEN kanske inte tillräckligt… jag menar inte Teardrops eller Bunnyrabbits eller Wah Heat! Men för många av våra likar var det viktigaste livsstilen och modebiten, vilken vi uppenbarligen inte var särskilt bra på. Och det är mycket mycket viktigt… En nästan nödvändig följeslagare till storhet… Från Elvis till The Beatles, The Who till The Rolling Stones, The Clash, till Prince, STIL har varit en del av rockens revolution och evolution… vårt enda tillägg är ett komiskt misslyckande att passa in i revoltens grå eller färgglada kläder och brottet att anse att ingen fernissa var det utpräglat radikala sättet att se ut och låta… och sedan det där andra, livsstilen… självklart är att leva som en artist mer övertygande än att vara en artist. Att leva i en vindskupa med en kniv i handen och ett blödande öra är mer romantiskt än den bräcklighet som lämnar såret öppet… Bohemia är mer tilltalande än förorten men kanske du inte bor där, kanske du bor på gatan som är likadan som alla andra gator där operan som pågår bakom de fråndragna gardinerna är mer än nog… För U2 var det snabbt över.

Man kan ha allt, låtarna, produktionen, ansiktet, attityden men fortfarande sakna ’DET’… U2 hade verkligen ingenting, ingenting utom ’DET’… För oss var musiken ett sakrament… ett till och med mer krävande och ibland mer krävande än musik är KONST, vi ville göra musik som tog dig in och ut ur din kropp, ut ur din trygghetszon, ut ur dig själv, likväl som ditt sovrum, en musik som får dig att titta under din säng efter Gud att beskydda din oskuld…

…jag är stolt över denna lilla ögonblicksbild ur livet som jag inte helt kan erinra mig. Likväl som förmågan att göra pinsamma misstag, kan kravet för en storartad debut vara nya idéer, ny målning och ibland för dess duk, ett nytt ansikte.

Jag saknar mina pojkår.

Bono, 3 augusti

Källla: Rolling Stone

2008-08-05 14:27
Uppdaterad: 2008-08-06 18:42

Relaterade nyheter

Forumdiskussioner

Forumdiskussioner

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us