Bakom kulisserna på U23D

Regissören Catherine Owens berättar om succén U23D och den närmaste framtiden med U2.

Förutom att vara en av drivkrafterna bakom U23D så är Catherine Owens sedan länge en nära vän till bandet och hon har arbetat med U2 som ansvarig för de visuella inslag vi har sett på samtliga turnéer sedan Zoo TV. I en lång intervju med irländska RTÉ berättar hon mer om arbetet bakom U23D och vilka nya projekt hon ska arbeta på tillsammans med U2 den närmaste tiden.

RTÉ: U23D är den första filmen i sitt slag. Var det en tuff uppgift att ta tag i?
Catherine Owens: Jag hade regisserat en video för U2 år 2006, Original of the Species, men i jämförelse med det var det här ett enormt arbete, ärligt talat. Jag är inte säker på att någon av oss förstod vad vi gav oss in på, men eftersom vi brukar få plötsliga infall så kan man säga att idén var av typisk U2 karaktär. I vilket fall kändes det som en god idé, vilket oftast är det som spelar störst roll när vi ger oss in i ett nytt projekt. Om det känns bra satsar vi på konceptet och vice versa förstås.

RTÉ: U2 är tydligen väldigt öppna för dina förslag?
Catherine Owens: Åh ja, helt och hållet. Konceptet U23D föddes när ett amerikanskt företag presenterade idén för oss. De höll på att ta fram en teknik för att kunna filma i tre dimensioner som de ville använda i sportsammanhang. De frågade oss om vi var intresserade av att prova på tekniken, helt enkelt. Vid den tidpunkt då frågan kom arbetade jag med boken som följde med den begränsade utgåvan av How to Dismantle an Atomic Bomb. Bono och jag diskuterade saken och jag tänkte ”Låt oss ge den här idén en chans” och han svarade ”Om du tror att det kommer att fungera så ställer vi upp. Det värsta som kan hända är att det inte blir som vi har förväntat oss och då visar vi den inte för någon heller.” Den attityden känns väldigt uppfriskande och ofta måste liknande projekt utvärderas för att se vilka aspekter av den som kan fungera eller inte. Hade det varit fallet med U23D så skulle den idén inte ha blivit av. Det är som jag sa tidigare ett typiskt exempel på hur U2 arbetar, de går på sin egen magkänsla.

RTÉ: Med andra ord så kan U2 satsa stenhårt på ett projekt om det känns rätt?
Catherine Owens: Ja, och jag tror att om man granskar sättet på vilket filmen skapades utifrån ett logiskt perspektiv så skulle man inte ha kunnat genomföra den. Trots att viljan fanns av att utforska ett nytt medium och konstform så fanns det alldeles för många “känsliga” personer med. Vi skulle aldrig ha fått det gjort om vi tänkte på det viset.

RTÉ: Vad menar du med att se på det “utifrån ett logiskt perspektiv”? Kan du förklara lite mer?
Catherine Owens: Tja, någon kunde ha sagt att “Catherine har aldrig regisserat, ingen har någonsin filmat en konsert i 3D, kameramännen har inte haft fler än två kameror i bruk samtidigt, sponsorerna har aldrig förr lagt pengarna på ett filmprojekt som detta.” Det finns så många saker på pappret som får en att tänka ”Aldrig i livet, låt oss inte ta risken.” U2 å andra sedan tänker: ”Ok, ingenting står rätt till, så vi försöker. Om någon ska få det här att fungera så är det vi.” Det är den mentaliteten som är så uppfriskande och om du frågar mig så är det en av anledningarna till varför filmen är så annorlunda. Den följer inga regler alls. Vi gjorde bara som vi kände för.

U23D, den officiella filmaffischen RTÉ: Till skillnad från tidigare konsertfilmer består inte U23D av en enstaka kväll, eller hur?
Catherine Owens: Nej, vi filmade sju spelningar i Sydamerika och plockade ut några delar från varje kväll. Det enda som utmärker de olika framförandena är att varje låt filmades en specifik kväll. Med andra ord, om Bono säger ”Hallå, Mexico!” så är hela det framförandet från inspelningen i Mexico, publiken är mexikansk och så vidare. Vi har försökt att ge varje sång en egen identitet, om du förstår vad jag menar.

RTÉ: Du använde alltså varje spelning för att filma olika perspektiv?
Catherine Owens: Exakt. Vi började med två kameror i Mexico City för att få närbilder på lagom avstånd. I Chile filmade vi Larry och i Brasilien filmade vi från mitten av stadion. Bandet gav oss sedan ytterligare material i form utav något som vi kallade för ”fantomfilmning” dagen innan spelningarna i Argentina och det skedde bakom låsta dörrar så att säga. Där plockade vi ut tio av de tjugosex låtar vi hade filmat och tog alla närbilder vi behövde. Anledningen till det var att bandet inte gillar att ha kameror på scenen när de uppträder inför en publik, de upplever att deras fans får en orättvis upplevelse.

RTÉ: Kände du dig pressad för att du regisserade på riktigt och att du använde denna nya teknologi för första gången?
Catherine Owens: Nåja, det mesta var ganska tydligt och specifikt redan från början. Jag hade turen att få arbeta med den fantastiske Tom Krueger som såg till att alla kameror befann sig på exakt rätt plats. Senare bjöd vi in Mark Pellington för att hjälpa mig med mitt arbete som regissör, och han utgjorde verkligen ett stort stöd. Att filma i 3D skiljer sig inte så mycket från att göra traditionell film i två dimensioner. Varje uppställning består visserligen av två kameror, en för det högra ögat och ett för det vänstra, men man talar fortfarande om som regissör vem av kameramännen som ska filma vad. Den verkliga skillnaden märker man när det är dags för klippningen som sker i tre dimensioner. Då var mitt fantastiska arbetslag ett otroligt stöd för mig.

RTÉ: Hur kändes det när du väl satt där och skulle regissera?
Catherine Owens: Det kändes bra. Tack vare att jag känner bandet sedan långt tillbaka så har jag även lärt känna deras medarbetare, vilket resulterade i att det blev ett arbete från insidan. U2:s ljusansvarige gjorde i ordning belysningen som vi ville ha den och så vidare. Det underlättade såklart arbetet.

RTÉ: Skulle du ha gjort något annorlunda?
Catherine Owens: Ja, jag skulle ha tagit mig fler friheter med bandet, tänja på gränserna dock utan att överdriva för att få ut det bästa ur dem. De är väldigt samarbetsvilliga även om skillnaden mellan att få dem att arbeta för en och att man hamnar i vägen för dem är hårfin.

RTÉ: Hur involverade var U2 i efterredigeringen av filmen?
Catherine Owens: De var i allra högsta grad inblandade i den delen av arbetet. Hela bandet var med från början och The Edge och Bono kom med sina synpunkter allteftersom. Framförallt ville de se till att framförandena verkade trovärdiga. Faktum är att flera låtar gick förlorade i den här filmen p.g.a. just det. Bono kunde säga ”Edge verkar inte speciellt trovärdig i den där sekvensen” eller ”Jag tror inte på vårt samspel där.” Han kunde för all del säga ”Jag tror inte på mitt framförande själv, så varför skulle publiken göra det? Varför ska vi inkludera den här låten i filmen?” Det var intressant.

RTÉ: Irriterade det där dig om du tyckte att en sång såg bra ut, speciellt visuellt?
Catherine Owens: Nej, det kan jag egentligen inte påstå, de hade ofta rätt. Det fanns förstås låtar som Mysterious Ways som vi tvingades lämna utanför filmen och som jag verkligen gillade, men Bono var av en annan åsikt. Vi var faktiskt överens ett tag tills vi skulle sätta ihop låtlistan. Vi hittade inte den rätta platsen för låten och Bono var inte nöjd med framförandet så därför lät vi bli att inkludera den i filmen.

RTÉ: Ljudet är verkligen fantastiskt, har bandet spelat in några av livespåren i efterhand?
Catherine Owens: Nej inte alls! Det är helt och hållet U2, men så är också ljudproducenten Carl Glanville en mästare i sitt yrke. Även min medarbetare under redigeringen Olivier Wicki är ett geni. Ljudredigeringen följer den visuella klippningen ganska bra. Om vi exempelvis hade film från Brasilien som skulle övergå till något från Argentina så kunde Carl bokstavligt talat ta ljudet från Brasilien och Argentina och förena dem med varandra.

RTÉ: Då måste uppenbarligen kontinuitet ha varit en viktig fråga?
Catherine Owens: Ja, det var enormt viktigt för oss. Vi ville försäkra oss om att varje detalj var rätt ned till vilka kläder bandmedlemmarna bar under de sju kvällarna. Det finns ett par ställen där vi inte riktigt har lyckats men överlag har vi lagt krutet på själva framförandet så det spelar ingen större roll i slutändan.

U2 avslutar den fösta kvällen på Croke Park, Dublin 2005-06-24 RTÉ: Varför beslutade ni er för att filma i Sydamerika?
Catherine Owens: Det berodde på ett val bandet gjorde av flera anledningar. Bono kände att energin från den sydamerikanska publiken skulle ge filmen en speciell känsla, vilket den helt klart gör. Det finns ett ögonblick där 80,000 kroppar hoppar upp och ned, det finns inte många länder där man känner sig så bekväma med varandra. De var bokstavligen som glada sardiner i en ask. Irland och Croke Park var nog den enda plats i världen förutom Sydamerika som vi skulle kunna få den energin, men vi var inte redo att filma i 3D just då.

RTÉ: Skulle du uppskatta att få jobba med 3D film igen?
Catherine Owens: Jag har definitivt blivit biten av 3D-flugan. Det är ett väldigt vackert medium, som att teckna på ett fint papper och veta vad det innebär för slutresultatet. Det beror nog också på om idén är banbrytande eller inte.

RTÉ: Efter det här kanske andra band vill prova på 3D. Skulle du kunna arbeta med ett annat band?
Catherine Owens: Jag vet inte, jag kan inte säga säkert hur det blir. Relationen mellan mig och U2 har utvecklats över tjugo års tid och jag är inte riktigt säker på hur många andra band jag skulle kunna, eller vilja ha en liknande relation med. Jag ser U2 som konstnärer, inte en rockgrupp. Jag skulle kunna tänka mig att göra något mer i 3D men jag kan inte se vad det skulle kunna vara just nu.

RTÉ: Har du lyssnat något på U2:s nya album?
Catherine Owens: De arbetar fortfarande med det men jag tror att de låter mig höra några spår senare den här veckan när vi ska börja diskutera nästa turné. Jag har hört många lovande saker om albumet från Adam så jag kan knappt bärga mig. Det kommer nog att bli intressant med tanke på hur politiken ser ut i världen idag. Självklart kommer det att bli intressant att arbeta med den nya turnén också. Vi kommer fortfarande att behöva prata om det men nu har vi nya erfarenheter från arbetet med filmen så det ska bli spännande att se hur turnén utformas. Vi har en tendens att föra över influenser från den ena processen till nästa.

RTÉ: De visuella inslagen kommer antagligen att influeras mycket av U2:s musik?
Catherine Owens: Ja verkligen, det baseras alltid helt och hållet på musiken så därför är jag lika spänd som alla andra på att få höra vad U2 har skrivit så jag kan komma med mina åsikter och få en aning om vilken riktning jag ska ta. Det är alltid lika spännande!

Intervjun i sin helhet går att läsa på engelska via RTÉ.ie, dock innehåller den avslöjande detaljer om konsertfilmen så "känsliga" läsare avråds från att klicka vidare.

Läs u2.ses egen recension om U2 3D i artikeln U2 3D - en storslagen intimitet. De senaste uppgifterna om U2:s arbete med den kommande turnén finns på sidan Nästa studioalbum: fakta, rykten och spekulationer.

Källa: rte.ie

2008-02-29 22:28
Uppdaterad: 2008-02-29 23:21

Relaterade nyheter

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us