15 år senare

Det är i dag 15 år sedan den bejublade "Björn & Benny spelningen" ägde rum i Globen på U2:s ZooTV-turné.

För dig som inte var där och undrat vad som egentligen hände, eller du som vill minnas hur det var, berättar vi om hur en av de saliga i publiken upplevde den kvällen.

Förra sommaren satt jag och pratade med min då 14-åriga systerdotter. Hon hade gjort ett grupparbete med en skolkompis som handlade om Irlands frihetskamp gentemot britterna och allt som hör där till. Kompisen hade sina rötter på Irland och således hade de kommit att lyssna lite på Sunday Bloody Sunday och lite andra U2-låtar.
Hon frågade om jag inte hade nåt att göra med någon svensk hemsida om U2.
Vi började prata lite om U2 och hon sa att hon tyckte dom var bra, och att det var något särskilt med dem.


Vi fortsatte diskutera lite om konserter och musik i allmänhet, och kom in på Abba, mm. Jag nämnde att jag hade varit på en U2-konsert i Globen där halva Abba hade varit med och spelat Dancing Queen tillsammans med U2, och hon tyckte att det lät jättehäftigt.
Vi pratade vidare lite och jag berättade om hur otroligt häftigt det var, med allt som hände, med satellitsändning direkt hem till en killes vardagsrum osv. och att jag aldrig skulle glömma bort just den konserten.
-När var det? frågade hon.
-11 juni 1992, svarade jag.
Min systerdotter såg minst sagt förvånad ut.
-Vadå? Skojar du? Det var ju den dagen jag föddes!

Gissa vems tur det var att bli förvånad nu.
Jag vet när min systerdotter fyller år, vilket år hon är född, och kommer även ihåg när jag var och hälsade på min syster och träffade min nyfödda systerdotter första gången.

Men hur jag än letar i minnet så kan jag inte få till en koppling mellan dessa två händelser, ZooTV i Globen och min systerdotters födelse. Det som gör att det hela känns ännu märkligare är att jag inte ens då i somras fick någon antydelse till flashback, eller deja vu om att jag någonsin skulle ha haft en sån koppling.

Att berätta om mina minnen av min systerdotters första tid är inget jag tänker göra här, men däremot tänkte jag delge er lite minnen från andra kvällen på ZooTV i Globen.

Någon gång under våren 1992, började det köras en reklamslinga på MTV, om att man kunde vinna en tävling och få U2 hem i sitt eget vardagsrum via satellit. Eftersom jag inte hade MTV själv så deltog jag aldrig i tävlingen, och än mindre hade jag förstått vilken konsert det gällde. Egentligen brydde jag mig inte så mycket. Vad var oddsen på att vinna? Dessutom skulle jag ju ändå gå på konserten när de kom hit.
När det började bli dags för biljettsläpp insåg jag att det skulle bli två konserter i Stockholm, men dum som jag var tänkte jag att det fick räcka med att gå på en av dem. Jag och mina vänner bestämde oss för att vi skulle gå på den första konserten. När de som köade till biljetterna kom fram till luckan hade de att välja på att få dåliga sittplatser på första kvällen eller superplatser framme vid scenen till andra kvällen. Tack och lov valde de det senare.

Samma dag som den första konserten skulle hållas hade jag ett ärende bort till Strandvägen på eftermiddagen. Jag hoppade av bussen vid Kungsträdgårdsgatan för att gå över Blasieholmen bort till Nybroplan. Innan jag sprang upp mellan husen såg jag en stor folksamling utanför entrén till Grand Hotell och blev självklart tvungen att gå bort och få min nyfikenhet stillad. Mycket riktigt, det var en viss irländsk sångare som stod där och skrev autografer. Fans höll fram allt möjligt som han fick skriva på, busstidtabeller, reklamblad, servetter och någon enstaka CD-skiva. Vad skulle jag räcka fram för något? Fasen också att man inte hade något bra papper. Började rota igenom fickorna utan resultat. Rätt vad det var kom jag på det, kände hur det isade till längs ryggraden.
Biljetten! Jag hade ju biljetten i plånboken. Med darrande händer fiskade jag upp den och sträckte fram den till Bono. Han tittade på min biljett, och sen på mig.
-Ah! You’re gonna be there tomorrow!?!
-Yes!
-It’ll be something really extra.
-Ok! Thanks!
Ridån gick ner och tunghäftan slog till. Jag fick inte fram ett enda ord till. Jag som alltid brukar prata för mycket, vad hade jag lyckats få fram nu? Tre ord, patetiskt! Inte ens ställt en ynka liten fråga.

Så var det då äntligen dags, tog T-banan från Skanstull till Globen.
-Scarves and T-shirts, scarves and T-shirts! Best price, only hundred and fifty krona!
Njae, väntar nog till att köpa en officiell där inne. När vi kom in i Globen kände jag känslan, det darrade i luften, och jag visste nu att mitt liv inte skulle vara sig likt efter denna kväll.

Trabanterna, dom var på riktigt. Så konstigt men så coolt.
Vi slog oss ner på våra platser och genomled The Fatima Mansions, som förbandet hette. Rätt som det var hördes David Bowies tyska version av Heroes, eller Helden som den heter på soundtracken till filmen Christiane F. Filmens svenska titel, Vi Barn från Bahnhof Zoo, gav en klar indikation om att snart var det dags.
Och mycket riktigt nästa låt ur PA-anläggningen var Television, The Drug of a Nation. Låten tonas ner och det skräniga distade introt till Zoo Station tonar upp sig.

-Weeii mmm weei, I could have lost you! sjunger Bono ensam på scen. De övriga i bandet gör entre och sen dunkar låten igång, Zoo Station nöter på, manar och pressar sig in i huvudet så att trumhinnorna slår emot varandra nånstans där inne. Det måste vara nåt sånt som händer, för min hjärna slutar iallafall att fungera normalt. Jag är inuti ZooTV, helt uppslukad. Det är TV-skärmar överallt och när nästa låt The Fly drar igång så kommer det upp massa olika texter och uttryck i ett rasande tempo. Det är ett enormt tryck, det är massa nya uttryck som gör stora intryck. Jag tappar kontakten med verkligheten, vet inte riktigt var jag är. Försöker hinna med och läsa vad som står på skärmarna men tappar bort mig igen.

Efter The Fly tar Bono upp sin gigantiska fjärrkontroll och börjar zappa runt. Vips dyker Ray Cokes från MTV upp i rutan och vi befinner oss i någons vardagsrum. Det är den lyckliga vinnaren av MTV-tävlingen, John Harris som gör oss sällskap. Bono och John pratar lite med varandra om underkläder och hur mycket pengar rockstjärnor tjänar. Tyvärr har John sin flickvän med sig vid mikrofonen. Jag har nog aldrig hört någon vråla med en så hemskt skärande röst. Om det var några styckare som jobbade i det intilligande Enskede Slakthusområde just då, så kunde de nog lägga sina knivar på hyllan.

Konserten rullar på, eller ska jag kanske säga, dundrar vidare. Börjar äntligen slappna av lite när de går ut på b-scenen och kör Angel of Harlem, i slutet av låten säger Bono plötsligt,
-Ok Edge, sing the magic tune!
När det går upp för oss i publiken vad det handlar om brakar det lös i en allsång som skulle få vilken allsångsledare som helst på Skansen att säga upp sig.

Sen händer det. Strålkastarna på huvudscen slås på och där står Dom, med stort D.
-Bjorn, Benny!
När vi fattar vad som händer, övergår den mäktiga allsången i ett öronbedövande vrål. Björn och Benny ser nästan lite chockade ut, men lyckas hålla masken och kör sin grej. I slutet av låten är Bono tillbaka på huvudscenen och kramar om dem båda två.
-We're not worthy! Säger Bono och vänder sig i underkastelse mot B1 och B2.

Konserten stannar av lite grand, och publiken klämmer istället i och "nynnar" melodin till Dancing Queen medan bandet gör sig i ordning. Just då kändes det som att Globen skulle lossna och rulla ut på Nynäsvägen.
- This is defnitly one of the most surreal night's in my life, säger Bono.
Om det är det för honom, vad är det inte då för alla oss i publiken? Först knockade av allt brus som ZooTV innebär, sen en sattelitsändning hem till en kille i England och sen halva ABBA på scen, i Globen, med U2! Mer behövs inte för att inse att bättre än så här kan det knappast bli, och då återstår ändå nästan halv konserten.

Resten av konserten är ett enda stort töcken i mitt minne. Allt bara rullar på och det känns verkligen som att tiden stannat, och att världen utanför inte finns längre. Men även en kväll som denna har ett slut och när Ultra Violet drar igång och jag vet att slutet är nära blir jag inte besviken. På TV-skärmarna teckentolkas den av en kvinna vars blick äter sig in i mig och naglar fast ett oförglömligt minne på min näthinna. Love is Blindness spelas som sista låt, och jag vill höra mer. Men samtidigt är jag glad att det är över för jag orkar faktiskt inte mer. När jag svävar ut från Globen är jag övertygad att, något sånt här har aldrig gjorts förut, ingen har någonsin kommit på idén att blanda så många olika former av media och konst rakt ner i en och samma kittel. I trängseln på T-banan tillbak till Skanstull slår det mig, jag skulle ju köpa en T-shirt, en officiell.

Det har sagts mycket om just denna konsert, det är många som anser att det är den bästa på hela Zoo-turnén. En av dem är Willie Williams, U2's egen ljusdesigner, som i sin dagbok uttryckt sig så här. "Stockholm: Well, tonight was the one. It was the night when I stopped during the gig and thought to myself, "This is the high point of my career." The entire gig from the Globe in Stockholm was broadcast live to just one person's house - that of Mr John Harris of Nottingham, England."... ..."So later on, Benny and Bjorn - the guys from ABBA - appear. We have U2 and ABBA performing Dancing Queen beneath the mirrorball Trabant, being broadcast live from a giant spherical building in Sweden to one terraced house in Nottingham. I rest my case.

Anders 2007-06-11
anders@u2.se

2007-06-11 13:20
Uppdaterad: 2007-06-16 07:42

Relaterade nyheter

Meta

  • Se RSS-feed
  • Dela på Facebook
  • Dela på del.icio.us