till PopMart till turnésidan

lördag 1997-08-02

Äntligen skulle vi få se U2 på Ullevi. Tio år tidigare blev vi snuvade på det ett par månader innan (det stod t o m Ullevi på våra biljetter då) och fick masa oss iväg till ett sunkigt varv där planen lutade nästan uppåt!

Gick dit med en polare som var ett begränsat U2-fan. Den där typen som tyckte de var suveräna mellan 83-88 (”de var ju kult då!”) men sedan ledsnade av någon anledning. Går man med en sådan kompis hamnar man garanterat inte längst fram. Nä, då ska det drickas bira tills det är 3 minuter kvar till start. Slutar med att man står 30 meter bakom mixerbordet och får höra ”fan vad jag tycker den där Mysterious Ways är sönderspelad”! Även om han är en av mina bästa polare kommer han aldrig få följa med på U2-konsert mer.

U2 drar igenom setet utan anmärkning. De har kommit så pass långt in på turnéen att allting sitter. Publiken är hyfsad (det är svårt att uppskatta längre bak). Det är säkert en helt annan grej längst fram. Bildskärmen är helt sanslös, setlistan har blivit väldigt intressant, låtarna från Pop är otroligt bra. Hold Me Thrill Me Kiss Me Kill Me, som inte finns med på något album, är fantastisk, speciellt när Bono tar av sig brillorna och sätter dem på kameran. Helt enkelt en av höjdpunkterna i showen.

Övriga låtar som sticker ut lite extra är Mofo, Staring At The Sun, Please och One. I Discothèque dyker Ace of Baces ”All that she wants” upp. Edges karaokeinsats i form av ”Daydream Believer” känns inte igen av alla i publiken, vilket gör att dess sånginsats blir därefter.

Lite kuriosa kring U2:s besök: Kvällen innan konserten besökte U2 och deras management krogen Sjömagasinet. Krögaren Leif Mannerström intervjuades efteråt av Jakob Hansson, Expressen. På frågan om det var trevligt att dricka öl med Bono svarade Mannerström: ”Mycket trevligt. Han är ju väldigt båtintresserad. Jag visade honom de gamla båtarna och han sa att det var precis som i gamla hamnen i Dublin. Och så berättade han att han har en krog i Dublin”.