till Övriga konserter till turnésidan

Dagen är lördagen den 13 juli 1985. Platsen är Wembley Stadium i nordvästra London. Paul Young och Alison Moyet har lämnat scenen ett par minuter tidigare och U2 går upp på scenen för att spela in pengar åt Etiopiens svältdrabbade folk. Deras artistkollega Bob Geldof har dragit ihop hela artisteliten i västvärlden för att under en dag på två scener, en i London och en i Philadelphia, spela ett par låtar var och få folk att skänka pengar. Det hela direktsändes under en hel dag i TV i de flesta länder i västvärlden.

Klockan är tjugo minuter över fem när Jack Nicholson introducerar "ett band som aldrig haft några problem att säga vad de känner - U2!" Bandet intar sina platser på scenen och Bono säger, istället för den vanligtvis långa introduktionen, bara ”Sunday Bloody Sunday - go!". Larrys trummor dundrar ut genom Wembleys enorma ljudanläggning in i vardagsrum världen runt.

Sunday Bloody Sunday spelas med mer energi, ja på gränsen till raseri, än vad den kanske någonsin gjorts tidigare. Bono vrålar ut no more! Sing: no more! Wipe your tears away…” från scenkanten iklädd sin skepparkavaj, läderbyxor och höga boots. Bono nådde fram till massorna. Det märktes att U2:s fyra år turnerande i USA givit resultat. U2, och framför allt Bono, hade både Wembleypubliken och TV-tittarna i sin hand.

Efter Sunday Bloody Sunday tog Bono till orda och meddelande ”we’re an Irish band, we come from Dublin City, Ireland. Like all cities it has its goods and it has its bads. This is a song called Bad”. Bono nynnar “pom pom, satellite of love, pom pom” under sequencerns intro, en kort fras från Lou Reeds Satellite Of Love.

I låtens mittparti bestämmer sig Bono för att han, precis som på en vanlig U2-konsert, ska dansa med någon i publiken. Problemet var dock att avståndet mellan scenen och publiken var stort och dessutom svårpasserat. Dessutom hade artisterna stränga order att inte plocka upp folk på scenen eller bege sig ut i publiken. Det struntade Bono i. Han försökte få kontakt med vakterna och få dem att släppa någon över staketet för honom att dansa med.

Det slutade efter ett långt improviserat gitarrsolo med att tre tjejer fick dansa med honom innan han åter tog tag i mikrofonen och startar en medley med bitar från tre andra låtar, Lou Reed – Walk On The Wild Side (”Holly came from Miami, FLA, hitchhiked all the way across the USA, she could hear the satellite coming down, pretty soon she was in London town, Wembley Stadium, and all the people went do-dodo-do”) och två Rolling Stones-låtar, Ruby Tuesday och Sympathy For The Devil.

Bono lämnar till slut scenen, besviken eftersom han kände att hans dansakt förstört framträdandet, medan resten av bandet avslutar låten. Det sägs allmänt att U2 skulle ha spelat ytterligare en låt men att den utdragna versionen av Bad gjort att de inte hade tid i det tighta tidsschemat. Uppgifterna går isär när det gäller vilken låt det handlade om. I Eamonn Dunphys bok Unforgettable Fire menar författaren på att det var New Year's Day medan U2 Live av Pimm Jal De La Parra tror att det var Pride (In The Name Of Love). Det senare alternativet är troligast då inget piano, som ju används i New Year’s Day, går att se på scenen.

Efter Live Aid var expertisen överens: U2 var galans största överraskning. Man diskuterade huruvida Bonos äventyr vid sidan av scenen, letandes efter en danspartner var rätt eller fel. Bono själv ansåg att han med sitt agerande dragit uppmärksamheten från sakfrågan, det vill säga svältkatastrofen i Etiopien, och var bedrövad över sitt agerande.

Det sägs att Bono var så deprimerad att han begav sig ut med bil på den irländska landsbygden under ett par dagar, utan att prata med någon. Han behövde fundera på om rock och showbiz var något att syssla med medan folk dog i Etiopien av svält. En frågeställning som bara några år tidigare nästan fått U2 att splittras då de istället lämnade sekten Shalom.

Mitt ute på landet, i Newross, träffade han på en konstnär som var mitt uppe i en skulptur kallad ”The Leap”, inspirerad av Bonos hopp ner från scenen. Konstnären övertygade Bono att det han gjort var att knyta ihop det som hände på scenen med publiken på Wembley och dess gemensamma insats för Live Aids syfte.

Bono köpte kanske inte resonemanget helt, men när han återvände till Dublin kunde han inte förneka att han och bandet nått fram. U2 var på allas läppar: de hade gjort det framträdande folk pratade om och de symboliserade på något sätt det Live Aid stod för.

Röster om Band Aid och Live Aid

"Jag kom dit och trodde att bandet skulle bestå av George Michael, Sting, Bob Geldof, Midge Ure och så jag på trummor. Istället var det denna samlade Vem är Vem. Jag hade träffat Sting förut, och hade alltid tyckt att han var hip och att jag inte var det, men den dagen inleddes vår vänskap. Jag minns också att jag hade hört talas om Bono, men han och Paul Weller och alla de där killarna verkade inte vara som jag, de verkade lite svåra att komma inpå livet. Vid slutet av skivan blev det så att jag stod bredvid Bono och han var fantastisk. Jag har träffat honom några gånger efter det och vi återkommer alltid till Band Aid." Phil Collins

"U2 var relativt okända vid den tiden och jag minns att jag såg dem den dagen och tänkte: 'Wow! De är några man bör hålla ögonen på'. " Brian May, Queen

Om du vill läsa mer om Live Aid-dagen så finns Melanie Dymond Harpers hemsida.

Några av bilderna är förminskade - klicka på dem för att se dem i större format.