till The Unforgettable Fire Tour till turnésidan

Kliver av bussen vid Norra Bantorget. Den iskalla, råa, Stockholmska vinterkylan biter i kinderna. Vi är några som tagit oss 40 mil till huvudstaden för att äntligen se U2. Vi har ju de senaste två åren hört så mycket om dem, hur speciella de ska vara på scenen. Alla fastnade vi för War, såg dem på maratonrocken på SVT (20/8 –83) och lät det videoband som någon lyckligtvis spelade in gå laget runt tills det nästan var utslitet. Alla familjer hade inte video på den tiden, själv var jag tvungen att springa ner på BP och hyra en s k ”moviebox” när det var min tur att få låna bandet.

Hur som helst, en kompis hade ju varit i Stockholm tidigare. Han visste hur man åkte tunnelbana och hittade till Johanneshov. Utanför står försäljare och skriker ”T-shirts, only 40 kronor”. Naiv som man var köpte man första bästa. Insåg en stund senare att de äkta, officiella prylarna såldes inne på arenan. Där stod man dock med sin Unforgettable Fire-tour-t-shirt och kände hur trycket redan började flagna på tyget.

Våra platser var rätt högt uppe till höger om scenen. Vi var rätt nöjda (vi hade ju ändå lagt upp 110 bagis för biljetten, plus 5:- i förköpsavgift).

Vid 8 kliver bandet upp och inleder med ”11 O’Clock Tick Tock”. Vi ser hur publiken på golvet börjar hiva bakåt de tusentals stolar (som nån idiot, som kanske trodde det var Elton som skulle spela, hade placerat ut). Här skulle tydligen dansas. Någon i publiken drar iväg något slags raket, ni vet de där rören som skjuter upp glödande bollar i en strid ström, rakt upp i taket!!

Det här var annat än Boppers i Vemdalen -82, var nog ungefär vad jag tänkte. Faktum är att mitt intryck av konserten var så fruktansvärt starkt att det är svårt att minnas mer än att jag var hög i en och en halv timme. Därför vill jag citera Måns Ivarson från Expressen den 26/1-85: ”Fansen hade tändare, tomtebloss, flaggor och en enorm entusiasm. Och U2:s skicklighet att smeka och hetsa en rockpublik ligger inte Bruce Springsteen långt efter”. Ivarsson skriver vidare ”Bono och U2 låter oss inte för ett ögonblick glömma att de själva representerar de goda killarna inom rocken. Visst är de sympatiska, även om det kan bli väl gulligt. Men musiken är knappast gullig. Den är hård, hypnotisk rock med The Edge, den enastående gitarristen, som den främste. Jag begriper inte hur han gör, men hans toner är som ett oändligt vackert stjärnfall, innerligt glimmande mot en mörk och kall botten”.

Sent den fredagkvällen ekade ”How long to sing this song” länge i Gullmarsplans tunnelbanestation.