till Vertigo Tour till turnésidan

måndag 2005-06-27

Förband: The Braveryoch Ash.

De seglivade ryktena om en tredje Dublin-konsert bekräftades till sist, se nyheten Tredje konsert på Croke Park (2005-04-22).

Biljetter började säljas kl 10:00 (svensk tid) den 7 maj på Ticketmaster.ie efter att ha annonserats någon timme i förväg på U2.com. Konserten sålde slut på ett par timmar vilket var betydligt länge tid än till de två tidigare konserterna. Detta berodde på att majoriteten av biljetterna såldes genom ombud runt om Irland och det såldes max två biljetter per person.

Efter en större ombyggnad för under de senaste åren tar Croke Park numera så många som 80 000 åskådare vid konserter, vilket gör den till den tredje största arenan i Europa. Croke Park ligger strax norr om Dublin City och många bussar stannar i närheten av den (klicka på kartbilden för att se den i större format).

Bildalbum från konserten

Dublin 3

Ingen trodde att U2 skulle kunna toppa lördagens extatiska konsert. Dessutom hade vi sittplatser - bra sittplatser, men i alla fall. Vi fick fel. Visst tycktes U2 lite långt borta i början, men efter några låtar hade de på något sätt lyckats knyta an även till de som satt allra längst bort och högst upp.

Det började tyärr med försening på grund av trafikkaos i Dublins norra del, vilket fick till följd att en stor del av publiken fortfarande inte fanns på plats klockan 21 när konserten var tänkt att börja. Men besked kom att om vi bara hade lite tålamod så skulle det bli värt det:
"Friday was... wet. Saturday rocked! And tonight we're going to kick ass!!" Och det löftet höll U2 med råge.

Redan när öppningens Vertigo övergick i All Because Of You insåg vi att det fanns hopp om att bandet tänkt till och stuvat om i låtlistan. Första toppen kom direkt efteråt med den länge efterlängtade Gloria. Elevation drog knappast ner stämningen och hardcorefansen fick sitt med An Cat Dubh och Into The Heart.

Något som för mig kändes lite förvånande var att I Still Haven't Found What I'm Looking For blev så mäktig live. Men kanske inte ändå - när 80 000 människor följer Bonos uppmaning att "make this into a church" och sjunger allsång så är effekten påtaglig. Original Of The Species funkade tyvärr inte så bra i en så stor arena och många i publiken verkade inte heller känna igen den.

Men SEDAN kom den! Den låt vi väntat på ända sedan vi landade på Irland. Den som U2 ALLTID spelar i Dublin, men som de hittills hållit i bakfickan. När introt till Bad tonade in vände sig Mårten och jag mot varann och gjorde en high five. Sedan blev det magiskt för första men inte sista gången den kvällen.

Fördelen med det avstånd vi hade till scenen var ändå att scenen och skärmarna syntes på ett helt annat sätt. De flimrande ljusen till City Of Blinding Lights drog ner ett jubel från sittplatserna och Sometimes var just så hjärtskärande som bara Bono kan leverera den på en av Europas största stadions.

Men om vi nådde en topp med Gloria och nästa med Bad så var det ingenting mot när U2 körde igång Sunday Bloody Sunday. De få på sittplast som inte hade rest sig innan for på fötter, folk klappade takten, dansade och hoppade som tokiga. Hela arenan kokade och när Bono kom till "How long must we sing this song?!" vrålade hela publiken ut orden. Mellan verserna talade Bono om "The first Bloody Sunday - here in Croke Park. Thanks to this our children will grow up in a different Ireland. The times are changing - thank God! Enough of these Bloody Sundays!"

Bullet The Blue Sky höll tempot uppe och Running To Stand Still blev även denna kväll en hyllning till Aung San Suu Kyi. Pride var en annan höjdpunkt och när Streets sedan drog igång så gick Gud verkligen genom rummet - igen. En annan ballad än One skulle aldrig ha funkat efter det, men U2:s starka framförande - MED Unchained Melody! - blev en underbar avslutning på första set.

Under Zoo Station och The Fly upptäckte vi helt plötsligt att skärmarna visade mycket häftig grafik och bilder på bandet. De tidigare konserterna hade de flesta av oss stått med ryggen mot scenen och ansiktet mot Bono ute på B-scenen. Hade vi fått som vi velat hade U2 bytt ut The Fly mot Until The End Of The World, men With Or Without You och inblandningen av Stories For Boys i Vertigo II gav kompensation för det.

Sedan trodde vi faktiskt att det var slut. Klockan var 23:20, U2 hade redan dragit över den tillåtna sluttiden och "The End" lyste på skärmen. Sedan släcktes den plötsligt igen och något hände där framme.

Så hördes Bonos röst som meddelade att eftersom konserten blivit försenad så hade polisen gett dem tillstånd att fortsätta till kl 23:30. Den akustiska Yahweh är en väl så stark avslutningslåt som Walk On under förra turnén och ljusspelet är verkligen vackert. Sedan gick U2 av igen... MEN LARRY SATT KVAR! Vi vände oss mot varann och skrek rakt ut när vi insåg att de skulle avsluta med 40. Traditionen skulle upprätthållas. När Bono, Adam och Edge gått av fortsatte vi sjunga "How long to sing this song" en lång stund innan Larry bestämde sig för att komma in igen med trummorna. Sedan var det faktiskt slut. På riktigt, den här gången.

Efter två och en halv timme av den bästa konsert jag har sett i hela mitt liv så gick jag inte ut från arenan - jag svävade. Överallt syntes leende ansikten och folk som gick och sjöng för sig själva: "How long to sing this song... ".

Marie
Dublin 2005-06-28

Heaven on earth

Det finns konserter, det finns bra konserter och så finns det konserter man inte trodde fanns. En sådan ägde rum på Croke Park, Dublin, Irland, den 27 juni. Jag har nu, snart två dygn senare fortfarande inte landat. Såg U2 spela vid Slane för fyra år sedan och har hållt den konserten som höjdpunkten. Den är fortfarande i topp rent emotionellt sett, på grund av de känsloladdade omständigheterna, men i måndags då var det bara fyra män och deras musik som tog ner himmeln på jorden under 2 tim och 40 min.

När Bonos gitarrtekniker Rocco stegar ut på catwalken framför mig var det nästan så jag började ana oråd. Han lät dock bara meddela att de skulle invänta fler fans som blivit fast i trafiken. Jag andades ut. Trots sen ankomst till arenan fick jag en fantastisk plats på andra rad vid b-scenen på Edges sida. Det var gott om plats och inget knôende. Redan här steg humöret.

Inför den tredje konserten hade jag önskat att de skulle göra något speciellt och det började redan på andra låten där de nu tog All Because Of You som annars under turnén spelats först mot slutet. De fortsätter med Gloria, en låt jag aldrig trott att jag skulle få höra live. Redan här ramlar mycket känslor ut genom ögonen i form av tårar. Ibland griper det en bara och man inser vilket fantastiskt band U2 är, på flera sätt. Det är svårt att få ut i ord på papper, utan det är något som finns inuti. Den här kvällen blev det dock för stort och kom ut.

För första gången någonsin (för mig åtminstone) får vi höra Bono presentera sig själv som Paul. Detta inför en 8-9-årig tjej som han tagit upp på scenen. Han frågar vad hon heter och hon svarar ”Ciara”. Han säger då: ”My name is Paul. Most people call me Bono though”. Häftigt!

Konserten fortsatte sedan med överraskning på överraskning. Äen om det var låtar de spelat tidigare på turnén så var nog kombinationen och mängden ”udda” låtar den främsta. Sedan - mitt i känslosamma Bad - börjar Bono sjunga Dirty Old Town och ja, då kunde jag inte annat än att skratta. Original Of The Species - så vacker, vet att alla inte håller med, men en höjdare. Som jag skrev i artikeln om Grace gillar jag deras udda låtar som många andra finner mindre intressanta och här är ytterligare en.

Jag skulle kunna fortsätta att gå igenom varenda låt, för alla var de en del i att göra kvällen den 27 juni 2005 till mitt livs kväll. Utan en enda av dem skulle den inte vara komplett.

När U2 sedan går av scenen efter andra varvet av Vertigo och slutet känns lite tvärt (det som skulle kunna ha blivit kvällens enda minus) ser jag att riktigt slut är det inte. De ställer fram synthen Larry spelar på till Yahweh, en låt som de har klätt av och lyft fram till en underbart vacker avslutning med fantastiska konstverk på skärmen. De som under konserten stått framför mig och min kompis gjorde som flera andra: drog sig tillbaka så att vi alla nu stod med armarna om varandra vid staketet och skrålade till ”vår” låt, Yahweh. Hade kvällen slutat efter den hade den varit fulländad, men U2 ville inte ge sig ännu.

Adam traskar över till Edges sida och som en blixt genom huvudet inser jag att nu kommer den - låten de flesta konserter slutar med, men då sjungen av publiken. Nu blir den på riktigt… 40! Om himlen nu fanns på jorden var jag ovanför den och tänkte inte komma ner. När det så bara är Larry kvar på trummor med publiken som kör, då var det inte bara en rysning som gick genom kroppen eller en tår som föll ner för kinden. Det här var det mäktigaste, det mest känslostormande som drabbat mig.

När det så var över, på riktigt den här gången, så var huvudet tomt. Nu då? Jag dröjde mig kvar på arenan medan den tömdes, jag behövde samla mig. När jag väl lyckades med den bedriften ledde kvällen mig och mina två vänner till The Clarence och loungen där, där vi satt inpå småtimmarna med en drink i handen och funderade på vad vi just upplevt. Var det verklighet eller var det en dröm? Hade himlen kommit ner eller vi upp? Jag funderar fortfarande. Kanske en kombination av de båda och det känns helt fantastiskt!

Sara



klicka på bilden för att se den i större format

klicka på bilden för att se kartan i större format