till Vertigo Tour till turnésidan

söndag 2005-07-31

Förband: The Soundtrack of Our Lives och Razorlight.

Recension

Efter den extatiska Göteborgs-konserten kändes det nästan avslaget att åka till Köpenhamn också, särskilt då jag hade sittplats för första gången sedan 1997 i Göteborg. Men nu ska man inte verka bortskämd, naturligtvis är det alltid fantastiskt att se U2, även den här gången.

Det märks direkt att Köpenhamn är en storstad jämfört med Göteborg. Stämningen var inte alls lika hög i och runt centrum, även om det vimlade en del U2-t-shirts. Det var nästan först när man gick på bussen som skulle ta oss ut till Parken som stämningen började infinna sig. Vädret hade under dagen varit ömsom sol, ömsom regn och blåst och skulle till sist landa i regn - ösregn! Jag valde rätt konsert att ha sittplats, under tak…

Varför skulle lite regn hindra U2? De levererar det de ska med energi och entusiasm efter ett par dagars umgänge med nära vänner. Publiken då? Jag vet inte om det var för att jag var avundsjuk på att jag inte hade ståplats som gjorde att jag tyckte att de gjorde ett svagt intryck. Bono fick flera gånger dra igång dem på ståplats och det nådde sällan mer än några meter ut i publikhavet. Upp till läktaren där jag stod nådde det inte. Många runt mig satt ner HELA konserten och klappade möjligtvis i takt till de mest publikfriande låtarna som Sunday Bloody Sunday och Pride. Visst fanns det öar i publiken som var med på noterna - även långt bak - så jag ska inte dra alla över en kam.

Jag gav dock inte upp utan tänkte att till Streets måste det ju ändå hända något. Det var packat på innerplan, hela vägen bak och jag var laddad med kameran för att filma en snutt på havet som skulle hoppa, men oj vad det kom av sig. Var inte ens i närheten av de rysningar jag får när jag till exempel tittar på DVDn från Boston. Det tycker jag var synd för U2 gjorde en kanonkonsert med många snippets, framför allt med regnanknytning. Bono bytte en hel vers i Beautiful Day speciellt riktad till Danmark och sjöng en bit ur Neneh Cherrys Seven Seconds och dedicerade den till henne då hon stod i publiken. Han upptäckte samtidigt hur väl den passade ihop med ackorden till Yahweh, vilket han skrattade åt. Zoo Station framfördes av Bono under ett Vertigo-paraply och under All I want Is You tar han på sig den gröna regncape som tjejen han dansat med ger honom.

Så som sagt, mycket publikfrieri som upplevdes som om det togs emot lite ljummet, åtminstone från min sittplats på motsatt sida scenen. Som tur var hade jag några danskar bredvid mig som riktigt var i farten, vilket inte gjorde mig till ett totalt freak där jag annars ensam med diverse sittandes människor runt mig rev loss som om jag stod på innerplan. För så bra var U2 i alla fall, att de trots hällande regn under hela konserten (vilket kanske får ses som en del i segheten hos en stor del av publiken) gav mig rysningar och tårar i ögonen även 200 meter från scenen.

Sara, 2005-08-01