till Vertigo Tour till turnésidan

onsdag 2005-07-27

Förband: Razorlight och Paddy Casey.

Recension:

Oslo – ett hopplöst jobb

På en arena som knappt borde få kallas arena, snarare någons bakgård, med en konsertstart tidigare än någon annanstans och för min egen del, första konserten efter den smått otroliga tredje Dublinkonserten så hade U2 det nästintill hopplösa jobbet att tillfredsställa åtminstone mig.

Jag vill börja med att verkligen lyfta fram det trevligaste, mest välorganiserade (egentligen inte organiserat alls) kösystemet jag skådat. Jag satt på exakt samma plats från det att jag kom strax efter 8 på morgonen till 16.55, fem minuter innan insläpp. Inte en vakt syntes till på hela dagen, staket var uppsatta sen tidigare i långa korridorer. Insläppet skedde lugnt och stillsamt med fullständig kroppsvisitation av ALLA. Ingen panik, ingen trängsel och mycket personal. (till skillnad från ett visst... hmm, Ullevi…). Att norrmän sedan på plan gillade trängsel och närkontakt är en annan femma, där kan man ta det.

Med en tidig konsertstart försvann tyvärr mycket av ljuseffekterna. Det hade knappt börjat skymma när City Of Blinding Lights började och det var trist då skärmarna med dess konstverk verkligen är värda att beskådas. Trots att Vallehovin inte är någon fantastisk arena så ger den ändå just någon slags bakgårdskänsla, intimitet, men med 40000 personer. 40000 galna norrmän som vet hur man hyllar världens bästa band. Liksom världens bästa band vet hur man hyllar ett land som ligger i topp gällande bistånd. Allt vi behöver är 10000 Norge så vore världen perfekt kommenterar Bono och tar en norsk flagga ur publiken, håller upp den för att sedan fästa den på mikrofonstativet innan han börjar sjunga One.

Med en tjej från Dublin strax bredvid mig med ett önskemål om Mysterious Ways hade jag förhoppningar om en liten twist i setlisten men den uteblev. Setlisten som de använder sig av nu funkar dock fantastiskt bra för alla typer av fans och det märktes, publiken var det som lyfte denna annars medelmåttiga konsert i den ljusa Oslokvällen. Med Vallehovins låga trästaket som enda barriär kunde man gratis beskåda konserten utanför minst lika bra som innanför staketet, efter lite trädklättring det vill säga, något som flera Oslobor gjort. Träden runt arenan var minst lika ”utsålda” som arenan.

Trots ett bra framförande av U2, som vanligt och bra publik infann sig aldrig det där extra som gör att en konsert fastnar i minnet. Det skulle möjligtvis vara att få höra Miss Sarajveo live för första gången då. När jag tidigare hört att de bytt ut Running To Stand Still kände jag väl en viss tveksamhet men att det skulle vara kul att höra Miss Sarajevo. När så Bono tar sig an Pavarottis vers då reser sig nackhåren, ja allt hår. Att den lilla mannen kan få ur sig sådana mäktiga toner, det trodde jag aldrig, inte efter snart 30 års ”missbruk” av sin röst genom intensivt turnérande med sjungande av rockmusik samt rökande. Vilka applåder sen, hade det funnits läktare hade de rasat. Mäktigt, stort och modigt!

Vidare gällande minnen av konserten skulle väl vara att de återigen fick tekniska problem, precis som under Popmart då citronen inte öppnade sig. Nu var det den ena storbildsskärmen som gick blank under stora delar av The Fly. Frågan är om det var en medveten ”kupp” för att relatera till citronen eller om det var ofrivilligt, den kom dock igång i senare delen av låten. Så runt elvasnåret var konserten slut och det var fortfarande knappt mörkt och ett kaos och lång väntan på att kunna, med bil, ta sig från området började, för att till sist sluta vid sexsnåret, hemma i min egen säng igen med uppladdning inför nästa konsert, på hemmaplan.

Sara 2005-08-09