till Elevation Tour till turnésidan

lördag 2001-08-25

Vid Elevationturnéns planläggande var det tänkt att U2 skulle avsluta den europeiska delen med en spelning på hemmaplan, närmare bestämt den 25 augusti vid Slane Castle, ca 4 mil norr om Dublin. När de 80,000 biljetterna släpptes den 11 mars tog det bara 40 minuter innan de var slutsålda. Eftersom suget efter biljetter var så enormt beslutade U2 att söka dispens för att få göra ännu en spelning vid slottet veckan efter. Ärendet gick ända upp till den irländska regeringen och självaste premiärministern uttalade sitt stöd för att de skulle få genomföra en andra konsert.

Biljettsläppet till den andra konserten anonnserades aldrig ut via media, men trots detta lyckades man ändå sälja slut dessa biljetter på 90 minuter. Förväntningarna på konserterna var enorma hos både fans och massmedia. Allt man pratade om var hur otroligt spännade det skulle bli att se U2 spela i Slane igen, för första gången på 20 år. Sist bandet hade uppträtt på denna klassiska mark var 1981 som förband till Phil Lynotts Thin Lizzy.

Den 21 augusti, fem dagar innan konserten, kom beskedet att Bonos pappa hade gått bort. Vilda spekulationer tog genast fart om hurvida konserten skulle genomföras eller inte. Bono och U2 lät snabbt förklara att man inte hade några planer på att ställa in någonting till följd av det tragiska som inträffat. Faktum är att man till och med samma kväll genomförde sin planerade spelning vid Earl's Court i London. Dagen innan det var dags för den första spelningen vid Slane jordfästes Bonos far, Bob Hewson, i Dublin.

Att uppleva en konsert med ett så engagerat band som U2, på hemmaplan tillsammans med 79 999 andra fans, är en känsla och en upplevelse som är väldigt svår att förklara med ord. Det hela blev en mycket stark och gripande hyllning till den man som uppfostrat och präglat en av vår tids största textförfattare och artister.

Olovs Artikel i Västerbottens Folkblad 6/9-01
Stora känslor när U2 kom hem till Irland
'Oh don't sorrow
No don't weep
For tonight, at last
I am coming home
I am coming home'

('A sort of Homecoming', U2, 1984)

ÖGONBLICKET ÄR fyllt av magi. Där uppe på scenen har Bono just sjungit ”Kite” till sin avlidne far, som begravts dagen före konserten. Det är inte bara sångaren som har tårar i ögonen, runt omkring mig ser jag mängder av irländare som har svårt att hålla tillbaka gråten. Då ger sig bandet för första gången på fjorton år i kast med ”A Sort of Homecoming” och den varma augustikvällen lyser upp tack vare tusentals tändare och mängder av papper och tidningar som sätts i brand.

Det är en mäktig syn, känslorna svallar och intrycket av att det här är U2:s riktigt stora och efterlängtade hemkomst sedan det inhemska genombrottet för 20 år sedan förstärks ytterligare.

Vi befinner oss i byn Slane, några mil norr om Dublin. Vi är över 80 000 fans som trängt ihop oss på någonting som ser ut som en slalombacke, men som är en plats fylld av historik och nationell stolthet. Här ligger vackra Slane Castle, ägt av en rik och inflytelserik engelsk lord, omgärdat av sådan där praktfull irländsk fauna som vi vanligtvis bara ser på vykort. Vid samma tidpunkt varje år, i samband med att studenterna får sina betyg, arrangeras en stor endagsfestival här. Bruce Springsteen, Robbie Williams och Guns'n'Roses är några av dem som genom åren har uppträtt. Invånarna i byn gillar dock inte arrangemanget, men så länge som lorden får bestämma kommer det att fortsätta anordnas musikaliska övningar i sluttningen bredvid slottet.

Årets upplaga är speciell av många anledningar. För det första för att U2 lyckats med det ingen annan lyckats med tidigare, nämligen att övertala lorden om att få spela två gånger samma vecka på Slane. För det andra föratt den gode lorden slutligen har renoverat slottet efter den häftiga brand som härjade här för några år sedan. För det tredje var det här som U2 spelade in ett av sina mest populära album, ”The Unforgettable Fire”, 1984. För det fjärde, och sista, var det 20 år sedan som U2 spelade här senast, då som förband till det legendariska rockbandet Thin Lizzy. Det var alltså exakt 20 år sedan som gruppen fick sitt genombrott på Irland. Det kommer därför inte som någon överraskning att Thin Lizzys ”The Boys Are Back In Town” spelas över högtalarsystemet strax innan U2 kliver upp på scenen. Att U2 i folkmun kallas för ”the boys” gör inte direkt Phil Lynotts låt mindre passande. Irländarna har i och för sig väntat länge, men sedan biljetterna släpptes i våras har förväntningarna inför bandets båda spelningar på hemmaplan växt till enorma proportioner. Veckan före den första av de två konserterna tävlar tidningarna om att ha de största U2-rubrikerna, de flesta U2-intervjuerna och de bästa U2-bilagorna. Alla, gamla som unga, pratar om konserten med stort K. Men ingen hade kunnat föreställa sig vilket enormt mottagande bandet till slut skulle få.

EFTER ATT de fem förbanden, däribland Red Hot Chili Peppers och Coldplay, gjort sitt dundrar så till slut ”Elevation” ut över Slanes nejder och den väldiga folkmassan får fnatt. Upp på scen kliver Adam Clayton, Larry Mullen, The Edge och Bono – och det räcker med att bara titta på bandmedlemmarnas ansiktsuttryck för att se hur laddade de är inför uppgiften. Den här kvällen kramar de om varandra så fort de får tillfälle och under ”Until The End of The World” pussar Bono sin ständige vapendragare, gitarristen The Edge. Mellansnacken är långa och varma. Bono pratar om sin döde far och tackar Gud för att han förbarmat sig över pappan. Sångaren propagerar för att Dublin ska resa en staty över Phil Lynott. Han berättar vidare att han tror på fred i Nordirland, han ber om ursäkt för att det tagit bandet så lång tid att komma hem och han tackar alla innerligt för att ha tagit sig ut till Slane. Allt huller om buller och spontant. Skratten och glädjen finns lika nära till hands som sorgen och gråten.

Inte minst manifesteras det i ”Sunday Bloody Sunday”, låten om den blodiga söndagen i den nordirländska staden Derry, där fjorton människor miste livet under en marsch för mänskliga rättigheter. I ett av låtens mellanpartier börjar Bono sjunga strofer ur Bob Marleys ”Get Up, Stand Up”och publiken svarar om och om igen ”Stand up for your rights!”. Känslorna fortsätter att svalla och när konserten går mot sitt slut levererar bandet en glödande version av ”Where The Streets Have No Name” som får slalombacken att explodera, Bono att tappa fattningen av eufori och den engelske lorden att gå i däck (jodå, direkt efter konsertens slut känner han sig tvingad att ta ett bad för att få adrenalinet att sluta pumpa). ”One” blir ännu en i raden av hyllningar till Bonos avlidne pappa och med de avslutande raderna av ”Walk On” och ”Hallelujah” är bandets segertåg fullbordat.

– Unto the almighty! Unto the almighty! skanderar Bono innan bandet slutligen lämnar scenen. Kvällen avslutas med ett fyrverkeri av kolossalformat, ackompanjerat av studioversionen av ”The Unforgettable Fire”. Bakom scenen speglar sig månen i floden Boyne, vid sidan av den lyser slottet upp med strålkastare. På den mörka himlen exploderar kaskader av fyrverkeripjäser. Det är andlöst vackert.

När allt är över lämnar 80 000 människor slalombacken. Fyra timmar efter spelningens slut, och ett trafikkaos av Guds nåde, kommer vi utmattade tillbaka till Dublin. Dagen efter tävlar tidningarna med varandra igen. The Sun slår inte bara fast att det var en minnesvärd kväll, nej tidningen utnämner spelningen till ”den bästa konserten i världen… någonsin”. Jag nöjer mig med att konstatera att det var den hemkomst vi alla hade drömt om.

OLOV BAUDIN
Västerbottens Folkblad 2001-09-06

Här kommer ett antal av de brev som mailades in till U2 Sverige-mailinglistan dagarna efteråt från de svenskar som bevittnade spektaklet.

From: 'Anders Sandman'
Date: Sun Aug 26, 2001 1:12 pm
Subject: Slane 25/8

Morsning allihop!

Sitter nu pa ett internet cafe i Dublin. Aningen seg i kroppen efter att ha bevistat min baesta U2-konsert hittills. 80,000 personer pa omradet, och jag tror ta mig fasen att ALLA hoppade och sjong med. Mycket maktigt.

Nar dom spelade intro musiken hordes Thin Lizzys 'The Boys are Back in Town', da borjade det liksom och sen fortsatte det...

Hyffsat nojd med platsen vi fick vid toppen av hjartat, men lite besviken pa att setlisten var ganska standard. Det fanns dock med en del udda latar, 'A Sort of Homecomming' (sa klart), 'Staring at The Sun', en cover av 'Dancing in The Moonlight'. Bonos snack under Bullet var utokad version av det vanliga 'Pull the trigger...' Det inleddes med att han pratade om hur John och Yoko kom fram till sin dorr..., och pa slutet lade han till en del om att IRA, ULA, Brittish army, Irish Army, mfl. skulle lagga ner sina vapen.

'Bad' var den basta versionen jag hort sen Eriksberg-87. 'WOWOY' med Shine like Stars..., (Du skulle varit har Andreas!!)

Dagen innan konserten begravdes Bonos pappa. Det absolut starkaste jag varit med om i konsert-vag nagonsin, var nar Bono pratade om sin pappa, dels under 'Kite', men sarskilt under 'One'. Innan de startade 'One' visades en bild pa Bob, och sen nar de spelade laten klippte de in material fran One-videon fran Berlin dar Bob medverkade, en del av materialet tror jag inte hade visats tidigare. Det var valdigt gripande, och jag tror inte jag var den enda som kande en klump i halsen.

Mycket mer skulle kunna sagas, och det tror jag att det kommer goras av de andra som var pa denna konsert.

ADAM STILL RULES!!

/Sandman

@@@@@@

From: 'Mårten Johannesson'
Date: Sun Aug 26, 2001 1:31 pm
Subject: stuck in a garbage bag you can't get out of (Slane!!!!)

Halloj fran Dublin!

Ber om ursakt for saknaden av svenska tecken. :)

Vad skall man saga... Slane 1 var... var... helt javla enormt. Visserligen tycker jag publiken var mer rojig i Stockholm men att vanda sig om (vi stod i falla tva vilket betydde att nar snubbarna var ute pa B-scenen var de cirka en armlangd fran oss... vi stod precis langst ut pa hjartat... pa utsidan... jag tror ni forstar... och se 80000 pers uppfor en hel skidbacke (ja, det sag ut sa i alla fall... jag vet inte om nan aker skidor pa Irland) full med folk sta och hoppa... sa otroligt.

Konserten som sadan var nog den basta hittills fast det ar ju svart att smalta sa har direkt sa omdomme kommer senare.

Relish var bra... cool sangare som dedikerade typ alla latar till Bono, Bonos pappa eller U2. :)

JJ72 rockade igen. De ar sa forbannat bra. Sangaren lyckades smacka sonder sin gitarr i tva delar vid slutet av konserten vilket sakert han tyckte var kul men hans gitarrtekniker sag ratt fortvivlad ut.

Kelis sog sa klart. Perfekt att handla mat till :)

Coldplay var bra mycket battre an vad jag hort dem forrut live och Yellow ar en fantastikt bra lat.

Red Hot var jag tveksam till men de visade sig vara fantastiskt bra. Under en lat (Higher Love?) bad de alla ta sig t-shirtarna och veva dem i luften.... och att se 80000 pers langst ett omrade lika stort som halva Gardet veva t-shirts over huvet.... at ratt haftigt! =)

Ok, U2 da. Man varmde upp publiken med Boys Are Back In Town (Thin Lizzy)... sen kom de 'vanliga' uppvarmningslatarna som de kort pa de andra konserterna innan de kommer ut och drar ivag Elevation. Sen minns jag allt och ingenting typ. De korde A Sort Of Homecoming som de dedikerade till 'slottet till vanster om oss' och en cover som visst heter 'Dancing in the moonlight' som jag inte kanner igen. Bono och Edge korde ensamma In A Little While och Staring At The Sun precis mitt framfor oss (jag ar 100% pa att jag fick ogonkontakt med Edge dar).

Streets... ja, aterigen, alla lampor pa och 160000 armar i luften. =)

Mycket bra version av Bad. Edges gitarr tyngre an vanligt och hans riff dunkade verkligen i kroppen.

Osv osv osv osv. Bullet The Blue Sky och Sunday Bloody Sunday rockade sa klart. Bono holl 'tal' under bada dessa latar och bad folk lagga ner sin vapen osv osv. Charlton Heston-videon gick val inte riktigt hem. Den kandes valdigt malplacerad tyckte jag (det har den val gjort hela Europa-turnen iofs).

With Or Without You... MED 'shine like stars in the winter night'. ANTLIGEN! =) Det kandes som om det var nara att man korde 'Love Will Tear Us Apart' direkt efter men det skippade man tyvarr.

One med en video med Bonos pappa. Efter One korde Bono ensam When Will I See You Again (osaker pa namnet) och hans rost sprack ratt ordentligt dar. Men efterfoljande Walk On blev extremt kraftfull aven om det haftiga fran inomhuskonserterna da man korde texterna over publiken tyvarr inte gick att genomfora.

Sen tog det slut med 'The Unforgettable Fire' i hogtalarna och ett fyrverkeri som kanske var i klass med ett halft vattenfestival fyrverkeri. ;)

Konserten var slut halv 11 typ... sen borjade kaoset... saga vad man vill om Irland men organisation och transporter ar inte vidare varst bra (typ tokdaligt...). Cirka 1 var vi framme vid bussarna (tva och en halv timmes promenad)... sen en tva timmars bussresa fran helvetet innan vi var i sang halv fyra.

Elevation
Beautiful Day
Until the End of the World
New Year's Day
Kite
A Sort of Homecoming
I Will Follow
Sunday Bloody Sunday
Wake Up Dead Man
Stuck in a Moment
In A Little While (b-scen)
Dancing in the Moonlight (b-scen)
Desire (b-scen)
Staring at the Sun (b-scen)
Bad / Yellow / 40
Where the Streets Have No Name
Mysterious Ways
Pride

Bullet the Blue Sky
With or Without You
One
When Will I See You Again (?)
Walk On / Hallelujah
Unforgettable Fire (albumversionen i hogtalarna med fyrverkerier uppskjutet fran bakom scenen)

Ok, tre dagar att fordriva i Dublin nu... skall nog ga bra =)

Nar slapps USA-turnè-biljetterna? ;) Nej, arligt talat kanner jag inget sug just nu efter ytterligare konsert. Sommarens koande och vantande har till slut tagit ut sin ratt. Men en schysst sittplats i Providence kanske skulle fa en att andra asikt....

Marten

@@@@@@

From: 'Martin Welen'
Date: Sun Aug 26, 2001 2:19 pm
Subject: Dublin - Slane Castle

Hej allihopa!

Tycker synd om alla er som inte hade den stora aran att infinna er vid Slane Castle igar kvall.

Efter den har dagen vet jag inte om jag vill ga pa fler U2-spelningar. Allt annat kommer vara samre. 80000 personer sjungandes och hoppandes ar en maktig kansla. Jag var placerad en bit upp pa kullen just till vanster om mixerbordet. Inte samma narkontakt som i London dar jag var vid spetsen av hjartat under tva dagar, men en helhetsbild som var underbar.

En eloge till RHCP som lyckades dra med sig publiken, och nar alla viftar med trojor over huvudet sa forstar man att publiken var laddad.

Ett stort tack till Sandman, Marten, Sara och Annsofie(ej pa listan) for mycket trevligt sallskap har i Dublin.

Kaoset vid hemgangen kan man leva med...
For jag kan saga:
JAG VAR DAR!!!

Mvh
Martin

@@@@@@

From: 'Sara Einarsson'
Date: Tue Aug 28, 2001 11:59 am
Subject: Slane

Hej allihop,

Hemma igen efter 11 dagar som har innehållit de mest fantastiska ö gonblicken i mitt liv samt de värsta, se mitt tidigare mail.

Ni har fått rapporter från övriga som var i Slane och här är lite från mig.

Jag fick min dröm uppfylld, att få vara inne i hjärtat på Slane-konserten. Jag har nog aldrig varit så lycklig för att ha kommit in i hjärtat som då. Jag kunde valt första rad men då scenen var väldigt hög valde jag istället utmed kanten av hjärtat, mitt emellan spetsen och huvudscenen på Adams sida. Perfekt blick över scenen, bildskärmarna samtidigt som man såg vad som hände vid spetsen.

Det är svårt att beskriva vad jag upplevt men som Martin skrev, att det känns nästan som att jag inte behöver se dem fler gånger för det här var det ultimata. Kanske inte rent musikaliskt sett, det var ju inte fler låtar än vanligt och och inget speciellt i setlisten sånär som på A sort of homecoming, som var helt fabulös. Här har ni en som grät friskt, stora delar av konserten. Det som gjorde det var mer hela stämningen och att vara på en så speciell plats. Att se 80000 tändare under Kite och Wake up dead man, det är obeskrivligt. Visst har man varit på stadiumkonserter, sett Live från Mexico men det här.... likadant under I will follow, Streets, marken gungade fullkomligt när ALLA hoppade i takt. Min U2-fanatism var stor förut men det känns som att den har tagits till ytterligare en nivå. Att fyra snubbar som spelar musik så totalt kan paralysera 80000 pers och trots avstånd på närmare en halvkilometer skapa kontakt med varje individ.... Ja, jag har inte ord för det som hände i Slane lördagen den 25:e augusti...

Sara.... I'm NOT coming down..... :o)

@@@@@@

From: John Stark
Date: Tue Aug 28, 2001 12:10 pm
Subject: Slane-upplevelser

Tjena alla

Som Sara just skrev - och det här snackade vi om i bussen på väg till Dublins flygfält - jag är inte alls heller säker när jag vill se U2 på nytt, Slane var från en annan värld. Det är ju en jävla macho-kliché att män inte gråter. Jag kan lugnt säga att jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna och klumpen i halsen under hälften av konserten. Bilderna av Bon Hewson på de stora skärmarna, Bonos rörda och hesa stämma under vissa sånger - som t.ex. 'When Will I See You Again', som han sjöng och spelade gitarr till ensam. I ett skede vände Bono ryggen till publiken i en god stund, det är utan tvekan klart att det då var på gränsen till för mycket för honom också. Jag stod längst fram i mitten - efter ett dygns köande - och Bono hade själv tårar och harklade sig ofta för att hålla tillbaka det mesta. Det var helt enkelt så laddat - jag tyckte att de första sångerna var business as usual - men när Kite började så bröt många nästan ihop. Och den följdes av de magiska tonerna av A Sort of Homecoming - då upplevde jag känslor jag aldrig haft tidigare, bara varit nära samma eufori i t.ex. PopMart i Helsingfors 9.8.1997. Och som Sara nämnde, alla tändare i luften under en hjärtskärande version av Wake Up Dead Man, Stuck, In A Little While, och en helt otroligt fenomenal Bad som smälte in i alla introns moder, Where The Streets Have No Name. Och i slutet One och Walk On med de otroliga 'Halleluja'-ropen... Man kommer inte närmare himlen levande. Utan att skämta. Jag tog totalt ca 70 foton under konserten, som jag först får om ca en vecka. Jag sätter upp dem på nätet genast, och meddelar listan då. Hoppas att de lyckats bara. Men om inte, så bryr jag mig inte mera. Upplevelsen finns i hjärtat. Då menar jag både i min kropp och i hjärtat framför scenen.

Hälsningar,

John

@@@@@@

From: Olov Baudin
Date: Fri Aug 31, 2001 9:45 am
Subject: Re: [u2-sverige] Slane-upplevelser

Amen. Kunde inte ha beskrivit det bättre själv. Slane var himmelriket på jorden och jag vet att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande igen. Ingenting har varit eller kommer att bli bättre än så. 'Where the streets' var så enorm, så mäktig att jag bara gapade... och grät. Bono läste aldrig upp predikan under introt - istället skrek han av eufori. Det var som om han inte visste vad han skulle göra av alla sina känslor. Tack alla ni som var där och förgyllde den speciella kvällen!
/Olov Baudin

@@@@@@