Startsidan » Biografin » Bono

Bono

Bono i Stockholm 2015
(Foto: u2.se / Simon)
Fullständigt namn: Paul David Hewson
Född: 1960-05-10 på Rotunda Hospital, Dublin, Irland
Familj: Hustrun Alison och fyra barn; döttrarna Jordan och Eve samt sönerna Elijah och John. Familjen bor idag i Dublin, Irland.

När Paul föddes blev han Bob (Robert) och Iris Hewsons (flicknamn: Rankin) andra barn. Han växte upp på 10 Cedarwood Road i Glasnevin, som ligger granne med Ballymun i utkanten av Dublin, tillsammans med sina föräldrar och sin sju år äldre bror Norman Hewson.

Bobs och Iris äktenskap kategoriserades som ett blandäktenskap: Bob var nämligen katolik och Iris protestant, vilket var ovanligt på den tiden och sågs med oblida ögon av många, Bobs föräldrar kom inte ens på sonens bröllop.

Norman och Paul är uppfostrade i den protestantiska läran, då Bob ansåg att det var moderns roll att uppfostra barnen. Något år innan Iris och Bob gifte sig var de på semester i Sligo på västra Irland i en vecka. Där gick Iris till en sierska, som sade att: “Ni kommer att få två barn. En av dem kommer att få ett namn som börjar på P och han kommer att bli framgångsrik med vad han än företar sig.”

Bob Hewson har beskrivit Paul som “ett väldigt retsamt barn” och han fick tidigt rykte om sig att vara både tankspridd och diskussionslysten, två karaktärsdrag som gav honom smeknamnet “The Anti-Christ” bland familj, vänner och bekanta. Samtidigt var han blåögd och retsamt nyfiken – den typen av barn som beskådar världen genom rosafärgat glas samtidigt som han ifrågasätter allt han ser.

Bob har berättat om ett speciellt tillfälle, som varken han eller Iris någonsin glömde så länge de levde. Paul var tre år gammal och tultade omkring i trädgården. Rätt som det var såg paret i skräckblandad fascination hur han plockade upp ett bi från en blomma, lät det sitta på sitt finger samtidigt som han pratade med det och sedan satte tillbaka det på blomman. Detta upprepades flera gånger utan han blev stucken.

“Härmed döper jag dig Paul till…”

1972 var Paul med och bildade ett gäng tillsammans med sina två bästa vänner Fionan Martin Hanvey (Gavin Friday) och Derek Karl Rowen (Guggi) som kallade sig för Lypton Village. De trodde inte att det namn man har döpts till återspeglar den man egentligen är, utan döpte om varandra.

Det första smeknamnet Paul Hewson fick var Steinhegvanhuysenolegbangbangbangbang, men det blev snabbt ändrat till Bono Vox O’Connell Street av Guggi. Även det smeknamnet kändes för långt och omvandlades först till Bono Vox och sedan blev det kort och gott Bono.

Namnet kom från en affär för hörselhjälpmedel som heter Bonavox Hearing Aid Store och som ligger på Earl Street North, en tvärgata till O’Connell Street. Från början gillade Paul inte alls sitt nya namn, men när han fick höra att Bono Vox är latin som betyder “bra röst”, så ändrade han uppfattning.

Det var dock inte för att han hade en speciellt bra röst som Bono fick sitt smeknamn, utan för att han inte kunde hålla tyst. En annan som var med i gänget var Dave Evans, som Bono döpte om till The Edge.

I september 1972 började Bono i Mount Temple Comprehensive School, efter att ha blivit mer eller mindre utkastad från Saint Patrick’s Secondary School, där han hade kastat hundbajs på sin spanskalärare.

I skolan var Bono populär, klassens clown och halvhyfsad som student. Hans bästa ämnen var historia, schack och bild och han ansågs vara duktig på att teckna. Bonos stora nöje vid denna tid var att uppträda med skolans teaterensemble och han sågs ofta stå på en scen och sjunga. Han tog även en plats i skolans rugbylag och även om han, enligt gymnastik- och matematikläraren Ernie Hipwell, inte var någon stjärna så var han rätt duktig.

Den 10 september 1974 drabbades Bono av sitt livs förmodligen svåraste förlust: Hans mor Iris drabbades av en hjärnblödning fyra dagar efter sin egen fars (Bonos morfars) begravning och avled. Detta hade en förödande effekt på Bono och det fick honom att bli mer rebellisk, samtidigt som han sökte den andliga meningen med livet.

Bono hade många flickvänner som avgudade hans romantiska sätt och mjuka, poetiska ord. Första gången han träffade Alison Stewart så tyckte han genast om henne. Ali, å sin sida, kände inget speciellt för honom, utan såg honom mest som en god vän.

När mamma Iris dog ett par år senare så var det Ali som såg till att han åt, sov, tvättade sig och gick till skolan. Då såg hon också för första gången personen bakom masken och hon tilltalades av vad hon såg.

Strax efter att deras första album “Boy” hade släppts gick Bono, Larry och The Edge med i en religiös grupp som hette Shalom Charismatic Christian Group. Denna grupp sade att rockmusik var ett Djävulens påfund och att de genast måste sluta med det.

Det var väldigt nära att “October” blev U2:s sista album. Men en efter en ändrade de sig och U2 gav sedan ut albumet “War”. I dag har Bono en mer personlig syn på sin tro: han säger själv att han tror på Gud, men inte på religion.

Bono är speciell typ av rockstjärna i musikvärlden. Inte enbart för att han är socialt medveten och försöker påverka sin publik med sina texter och olika uttalanden från scenen under konserterna, utan även för att han söker fysisk kontakt med dem under uppträdandena.

Det bästa och mest kända exemplet på detta är Live Aid-konserten på Wembley Stadium i London 1985 när han, trots stränga förhållningsorder att stanna på scenen – mitt under framförandet av “Bad” – hoppar ner från scenen, över säkerhetsavspärrningen, ner på golvet till arenan och mer eller mindre drar en tjej ur publiken till sig och dansar med henne. Efteråt så tror Bono att det hela är misslyckat, men efter ett tag så märker han att det var just det som många kommer ihåg från hela Live Aid-galan.

Några månader efter den konserten reste Bono med Ali till Etiopien och där stannade de i en månad för att jobba på ett barnhem samt hos en hjälporganisation som delade ut livsmedel till de svältande.

Sista dagen kom det fram en man till Bono och bad honom att ta hans son med sig. För om Bono inte tog hans son med sig skulle sonen med all sannolikhet dö. Nu var reglerna så att han var tvungen att säga nej, men efter den händelsen insåg Bono att något måste göras.

Under senare delen av 80-talet blev U2 ganska utskrattade, just på grund av sitt sociala och politiska engagemang, och det var efter fiaskot med filmen Rattle & Hum” som Bono under nyårskonserten på Point Depot 1989 sade att det här var: ”Slutet på något för U2… ingen stor grej, vi måste bara åka iväg och… bara drömma fram allt igen.” Detta tyddes av många som slutet för U2. Så blev inte fallet, utan bandet jobbade vidare, men de ändrade om sin stil helt.

Under 1990 var de i Berlin för att jobba med sitt nya album.

Bono, alias…

Under den tid som U2 tillbringade i Tyskland så förändrade sig Bono väldigt mycket rent utseendemässigt. Han lärde sig uppskatta den Brechtianska och surrealistiska rocken och skapade under detta inflytande – tillsammans med bandets stylist Fightin’ Fintan Fitzgerald – en ny klädsel.

Han stylade om sitt en gång axellånga bruna hår till en ’jet-black’ kortklippt, bakåtkammad frisyr, skaffade ett par stora svarta solglasögon, klädde sig i figurnära svart läderklädsel och förvandlades till The Fly – en figur inspirerad av Jerry Lee Lewis, Jim Morrison och en TV-evangelist vid namn Jimmy Swaggart.

The Fly fick lite senare sällskap av The Mirrorball Man under den första delen av ZooTV-turnén i Amerika. The Mirrorball Man var en ’hyllning’ till alla TV-evangelister. Senare under ZooTV-turnéns europeiska del föddes även Mr. MacPhisto, en guldlaméklädd korsning mellan en djävul och Elvis Presley på upphällningen av sin Las Vegas-karriär.

En mer kortlivad karaktär stod på scenen i USA den 1/11, 18/11 och den 12/12 1987, nämligen Alton Dalton. Alton fick sällskap på scenen av sina två bröder Luke (Edge) och Duke (Larry), samt sin syster Betty (Adam). Som Alton själv sade: “Vi spelar två sorters musik: Country & Western.”

Den goda rösten

Bonos röst har genom åren förändrats kraftigt, fast han är och förblir tenor. Han har alltid kunnat göra något som många erkänt duktiga sångare inte lyckas riktigt med – han använder sin röst som ett kompletterande instrument och lever sig också in i det han sjunger och tillför på det sättet en känsla i sången som lyfter den till oanade höjder.

Under de tidiga åren behärskade han inte riktigt konsten att sjunga och dessutom var hans röst (som han själv uttrycker det) flickaktig.

När det var dags att spela in albumet “The Unforgettable Fire” hade han kommit en bit på väg och lärt sig grundläggande sångteknik.

På “The Joshua Tree” var hans röst på topp rent teknikmässigt: Han är tonsäker har en klarhet i rösten som även finns när han tar de högre tonerna. Han behärskar sångtekniken till fullo och klarar nu av att ta så höga toner som H, utan att gå upp i falsett.

Bono själv tycker dock fortfarande att hans röst är för ljus. Det är nu han börjar röka lite smått, då han har hört att rösten kan bli mörkare om man röker.

När “Achtung Baby” släpptes hördes effekten rökningen har haft på Bonos röst. Den hade nu mörknat betydligt, vilket fått till följd att han nu klarade nu av det lägre tonregistret. Vad han har varit tvungen att offra är klarheten i de högre tonerna, eller som han själv har sagt: ”Jag har förlorat förmågan att flyga som sångare.”

Tyvärr så har det intensiva turnerandet slitit hårt på Bonos röst, speciellt under PopMart-turnén 1997. Rökningen fick tillsammans med en svår bihåleinflammation en katastrofal effekt på hans röst.

Vid flera tillfällen under turnén tappade han helt rösten, det mest kända tillfället är under den historiska Sarajevokonserten. Direkt efter att turnén avslutats skrevs han in på ett sjukhus och genomgick en operation. Han har efter detta försökt att sluta röka och dricka då läkarna sagt att han annars riskerar att helt förstöra sin röst.

När “All That You Can’t Leave Behind” kom ut hörde man ytterligare att åren av rökning hade satt sina spår i hans röst som nu blivit ännu raspigare. Samtidigt har den med åren också blivit fylligare.

Inför arbetet med “No Line On The Horizon” återfick Bono både styrka och omfång i rösten. Det demonstreras inte minst på det intensiva titelspåret och den mästerliga “Moment of Surrender”.

Idag förvaltar Bono sin åldrande röst genom att sjunga vissa låtar i ännu lägre tonarter än tidigare (till exempel “New Year’s Day”). Ibland får även publiken ta över, som under “One” på turnén 2015. Det räckte dock inte i Berlin 2018 när U2 fick ställa in en spelning, bara 5 låtar in. Det var rökmaskinen i arenan som gjorde det svårt för Bono att ta sig igenom “Red Flag Day”, och att fortsätta konserten, som istället fick bokas om och sedan filmades för att ges bort som gåva till medlemmarna i U2:s officiella fanklubb.

Bono och hans far

Vid fyratiden på morgonen, tisdagen den 21 augusti 2001 drabbades Bono åter av ett hårt slag – hans far Bob Hewson dog i sviterna av sin lungcancer, 75 år gammal. Dagen efter begravningen gjorde U2 en av sina mest minnesvärda konserter – den första spelningen av två vid Slane Castle i County Meath, nordväst om Dublin.

“Under en väldigt lång tid hade jag tyvärr inget inget bra förhållande till min far. Han dog förra året. Jag slöt på sätt och vis fred med honom innan han dog, men jag önskar att jag hade gjort det tidigare.”
Bono, om relationen till pappa Bob

Vad många kanske inte känner till är att Bono alltid har målat på sin fritid. Det blev dock känt för omvärlden när han – tillsammans med sina döttrar Jordan och Eve – fick illustrera boken till “Peter and the Wolf”, då Gavin Friday och Maurice Seezer (barndomsvän till Bono från Lypton Village-tiden) gjorde ett nytt arrangemang till Sergej Prokofievs klassiska barnopera.

Det var med illustrationerna som med många av hans texter: de var enkla men med ett djup och en dubbeltydighet om man tar sig tid att verkligen titta/lyssna på dem. Boken var ett projekt som startades av The Irish Hospice Foundation och Bono såg det som en självklarhet att ställa upp på detta då han på nära håll såg vilket arbete organisationen gjorde då hans egen far låg för döden.

Illustrationerna till “Peter and the Wolf” auktionerades ut på anrika Christie’s i London och New York och drog totalt in 368 000 amerikanska dollar. Dessa pengar och inkomsterna från de sålda böckerna gick oavkortat till den internationella hospicevården.

“Oftast när ni ser mig på sådana här evenemang så brukar jag tala om verkligt allvarliga saker, som tredje världens skulder och AIDS-katastrofen i Afrika, men ikväll blir det mycket roligare. Jag är här för att tala om min döde far. Min far – jag älskade honom väldigt mycket – jag är faktiskt här för att tala om honom.

Han är orsaken till att jag gjorde de här målningarna. Han dog i cancer för ett par år sedan. Vårdhemmet erbjöd sig att ta hand om honom. De är verkligen änglar. Och jag gjorde det för mina barn. Det var roligt. Jag ville göra något som skulle få mig att skratta men också få mig att gråta lite”
Bono på Christie’s i New York, 21 november 2003.

Vid sidan av U2

Förutom att sjunga i U2 så har Bono samarbetat med en rad kända internationella artister genom åren, bland andra Clannad, Frank Sinatra, Robbie Robertson, Coldplay, Luciano Pavarotti, The Corrs, Leonard Cohen, Michael Hutchence, Sinéad O’Connor, Sir Bob Geldof, Bob Dylan, Craig Armstrong och Jools Holland.

Han har även, tillsammans med Gavin Friday och Maurice Seezer skrivit musik till filmerna “I Faderns Namn” (ledmotivet “In The Name Of The Father” och “You Made Me The Thief Of Your Heart”) och “In America” (“Time Enough For Tears”).

Bono har också skrivit manuskriptet till Wim Wenders-filmen “The Million Dollar Hotel”, i vilken han skymtar förbi i rollen som sig själv. Han och de övriga i U2 medverkar även i filmen “Entropy” (även känd som “U2 My Friend”), som gjordes av “Rattle And Hum”-regissören Phil Joanou.

När Bono inte ägnar sig åt U2 eller musik så engagerar han sig i ett flertal antal andra projekt. Det mest angelägna är att avskriva skulder för låginkomstländer, och göra insatser för att förbättra folkhälsan på dessa platser.

Han var under slutet av 1990-talet talesman för Jubilee 2000 och Netaid. I början av 2000-talet grundade han så “The ONE Campaign” (som inte har med U2-låten att göra, utan om att vara enade i kampen mot extrem fattigdom). En föregångare till ONE skapades tillsammans med Sir Bob Geldof: Organisationen DATA (Debt, AIDS, Trade in Africa). Dess uppgift var att upplysa om de orättvisa förhållanden västvärlden utsätter den afrikanska kontinenten för, genom att ekonomiskt kräva in statsskulder, upprätta orättvisa handelsregler och försvåra distributionen av billiga mediciner mot AIDS. Idag har DATA övergått till att bli del av ONE.

Enligt The New York Times har Bono varit en bidragande orsak till att USA:s dåvarande president George W. Bush startade initiativet PEPFAR (President’s Emergency Plan for AIDS Relief). Man lovade 30 miljoner dollar under de nästkommande fem åren för att bekämpa AIDS och fattigdom. År 2004 resulterade detta i den största ökningen på 40 år av det amerikanska utlandsbidraget. För sitt arbete med Jubilee 2000 och DATA har Bono erhållit ett antal priser och utmärkelser och nominerats till Nobels fredspris vid fler än ett tillfälle.

Röster om Bono

“Det finns två Bono – den ene är helgonet med all världens problem på sina axlar och några svar i sitt hjärta. Den andre Bono vet att Bono inte bör tas alltför allvarligt.”
Jackie Hayden, tidigare på skivbolaget CBS Ireland
Jag gillar att se Bono jobba under press, för han är en fantastisk improvisatör, och jag tycker att han sjunger tonerna, sjunger orden, mycket bättre när han är lite desperat. Det är då känslan kommer fram.
Adam Clayton
“Du har fått folk att lyssna. Du har fått människor att bry sig och du har lärt oss att oavsett om vi är fattiga eller rika, så har vi bara en värld att dela på. Du har lärt unga människor att de har förmågan att förändra världen.”
FN:s generalsekreterare Kofi Annan, 1999
“Bandet insisterade på att vi skulle träffa dem efter showen. Du går in i det allra heligaste och hela rummet är format i en halvcirkel runt Bono, som håller hov. Herregud, han skulle kunna charma bladen av träden mitt i sommaren!

När han ser dig i ögonen så tror du att alla andra i världen har dött och att du är den enda som fortfarande lever. Han är fortfarande Jesus i en läderjacka.”
Shirley Manson från bandet Garbage