Som förväntat - ett starkt album

Att på bara några dagar bilda sig en uppfattning om ett nytt U2-album är oerhört svårt. Du vet hur det kan vara; det som till en början känns fräscht och inbjudande kan några månader senare framstå som oerhört banalt. Och det som vid inledande lyssningar låter svårtillgängligt och distanserat kan något år senare vara själva anledningen till varför du återvänder till albumet ifråga. Alltså: ta denna recension för vad den är, det vill säga ett spontant intryck av ett album som kommer att leva och utvecklas en lång tid framöver. Du ska också läsa detta med vetskapen att jag inte lyssnat på CD-versionen, som säkerligen kommer att ge oss en mer detaljerad och utvecklad ljudmix än de komprimerade och bastyngda ljudfiler som just nu cirkulerar.

Bono & Larry Mullen Jr. i Fez, Marocko, juni 2007 (klicka på bilden för att se den i större format) Med det sagt konstaterar jag att No Line On the Horizon varken är ett magplask eller ett mästerverk. Det är, helt enkelt, ett riktigt starkt album. Inledningsvis måste jag säga att jag är besviken över det faktum att U2 inte vågat ta ut svängarna mer än de gjort. Förhandssnacket handlade ju om hur bandmedlemmarna under inspelningarna utmanat sig själva för att komma ifrån de traditionella låtstrukturerna och sitt kännetecknande larger-than-life-sound. Den ambitionen hörs i det omdiskuterade singelspåret ”Get On Your Boots” (utan konkurrens albumets svagaste spår) och ”FEZ – Being Born” (en av skivans modigaste stunder). Men förutom dessa två nummer ekar No Line On the Horizon främst av trygg och episk U2-rock, stundtals så storslagen att det gränsar till det parodiska. ”Unknown Caller”, till exempel, är en gigantisk luftballong som många lär falla för, men som i mina öron är alltför insmickrande, slogan-tyngd och överproducerad för att bita tag.

Desto bättre är det inledande titelspåret, tillika skivans mest uppenbara Achtung Baby-flirt. Här kombineras ett tungt ”Ultra Violet”-liknande groove med Brian Enos och Daniel Lanois patenterade elektroniska ljudmattor och över det flyter en utmärkt melodi framförd av ett taggat och samspelt och band. Det är en drabbande inledning som tål att lyssnas på om och om igen. Mindre utmanande är ”Magnificent”, en omedelbar stadiumvältare med ett intro som det slår gnistor om och en gitarrslinga som låter så självklar och U2-isk att det känns som om den alltid funnits. Visserligen matchar inte refrängen gitarrslingan, men det gör inget – allt för mycket av det goda hade gjort låten överlastad och tröttsam.

(klicka på bilden för att se den i större format) Den knäckande tre-låtars-inledningen avrundas med skivans höjdpunkt, den över sju minuter långa ”Moment of Surrender”. En stillsam och tillbakahållen gospelballad, där Bono står för en fenomenal sångprestation. Här häller han ner så mycket själ och hjärta i sin insats att vartenda ord smäller hårdare än käftsmällar levererade av valfri tungviktsboxare. Till en början glider låten bara förbi, men om du ger den tid att växa tar ”Moment of Surrender” över din tillvaro fullständigt. Allt är ditlagt med precision, varenda pianoton har mejslats fram med varsam hand och The Edge spelar så vackert att kroppshåret kapitulerar och ställer sig i givakt.

Där har ni skivans stora utropstecken, det vill säga de tre inledande låtarna tillsammans med den suggestiva ”FEZ – Being Born”. ”White As Snow” är en ballad som har kvaliteter och lär växa, liksom den lätt stökiga och allsångsvänliga ”I am the Walrus”-parafrasen ”Breathe”. Bland lättviktarna hittar vi den trevligt poppiga och radiovänliga ”I’ll Go Crazy if I Don’t Go Crazy Tonight” och den Led Zeppelin-riffiga och pratsjungna ”Stand Up Comedy”. Det är klacksparkar som lättar upp helheten och som säkerligen kommer att hitta sina fasta platser på den kommande turnén. ”Cedars of Lebanon”, som sätter punkt för härligheten, visar prov på Bonos förmåga att berätta ur andras perspektiv och det är åter igen en pratsjungen och försiktigt framförd historia, med en underliggande svärta som stannar kvar.

No Line On the Horizon är 80-tal, 90-tal och 00-tal i en saligt underhållande röra. Hur albumet står sig mot de föregående låter jag vara osagt. Att springa iväg och dissa skivor som jag verkligen tycker om (jo, både All That You Can’t Leave Behind och How To Dismantle An Atomic Bomb innehåller fenomenala låtar) bara för att det dykt upp en ny stark utmanare tänker jag inte göra. Jag nöjer mig med att slå fast att U2 fortfarande har kvar gnistan och kan leverera det vi förväntar oss av dem. Nästa gång hoppas jag bara att de gör slag i saken och ger oss det vi inte visste att vi kunde förvänta oss.

Så här rankar jag låtarna i skrivande stund:
1. Moment of Surrender
2. No Line On the Horizon
3. FEZ - Being Born
4. Magnificent
5. White as Snow
6. Breathe
7. I’ll Go Crazy if I Don’t Go Crazy Tonight
8. Cedars of Lebanon
9. Stand Up Comedy
10. Unknown Caller
11. Get On Your Boots

Så den stora frågan är: vad tycker du? Diskutera recensionen, albumet och låtarna i forumet.

Olov, 2009-02-23
olov@u2.se

(klicka på bilden för att se den i större format)

visa alla artiklar

Dela på Facebook