First And Coolest Man On Earth


Förord:
Jag vet att de flesta av er som brukar läsa på denna sida har en ganska god insikt om hur storyn bakom U2 ser ut. Tyvärr så måste jag säga att ni egentligen inte vet ett dugg! Det ni tror er veta är bara den bild man har velat ge er om världens största rockband. Jag ska ta er med på en resa, en resa där ni ska få veta hur allting egentligen ligger till. Ni ska få ta del av sanningen. Den rena, och ibland nakna sanningen, om en man, hans elbas och hans rockband. De flesta av er kommer förneka att det är så här sanningen ser ut, men ett fåtal utav er kommer komma till insikt och se helheten, och äntligen förstå varför just U2 är det enda band som kan frälsa och rädda hela vår värld. För att inte chockera er allt för mycket och överösa er med mer information än ni kan ta till er på en gång kommer jag dela upp det hela i tre delar. Varsågoda, här ger jag er del 1.

First and coolest man on Earth
(Del 1: The Man, The Myth, The Concept.)

För precis 47 år sedan skapade Gud den första människan, han döpte honom till Adam och gav honom ett budskap: Gå ut i världen och gör den till en bättre plats. Trots att du är den första människan så kommer du träffa människor som är äldre än du men bry dig inte om det, du är och förblir den första och coolaste människan på jorden. Så är det, så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Glöm aldrig det. Adam tänkte igenom den uppgift som ålagts honom och kom genast fram till att han skulle förbättra världen genom att skapa den bästa musik som någonsin gjorts. Frågan var bara, var skulle han verka någonstans? Självklart över hela världen, men var skulle han ha sin bas? Han bodde med sina föräldrar i Oxfordshire, England, men var det verkligen rätt ställe? Vid fem års ålder kom han på det: Dublin så klart. Han såg till att hans pappa fick jobb på ett irländskt flygbolag så att hela familjen flyttade till Dublin.

Även fast den lille Adam var ett mycket intelligent barn så lyckades han aldrig komma underfund med hur det irländska skolsystemet fungerade, trots att han fick prova på att gå i ett flertal skolor. På något märkligt sätt var han inte önskvärd som elev i sina skolor efter en kortare eller längre tid. Adam tog dock det hela med ro, han införde istället rättigheten för irländska elever att dricka kaffe på lektionerna. Nåja kanske inte över hela landet. Ok, han införde rätten för sig själv att göra det. Adams mamma, som förstod att Adam inte var ämnad för något så trivialt som vanligt skolarbete, gjorde vad som helst för att få sin son att göra något meningsfullt och köpte därför gladeligen en elbas med tillhörande förstärkare åt honom när han visade intresse för att musicera. Som fallet ofta är för genier, så blev även den unge Mr Clayton motarbetad av etablissemanget. Hans lärare insåg helt enkelt inte att Adam var färdigutbildad långt innan skolplanen var fullföljd. Än en gång tvingades han ta saken i egna händer och avsluta sin skolgång i förtid på egen hand. Eftersom han nu befriat sig från sin absoluta närvaroplikt i skolan kunde han ägna mer tid till att frottera sig med folk från Dublins musikvärld. Han började spela med ett band som hette Max Quad. Där lyckades han äntligen börja lära sig vettiga och betydelsefulla saker, såsom coola termer och uttryck inom musikbranschen som en blivande rockstjärna behöver kunna. Han lärde sig också att det är kallt att dra runt ute på stan, så han lät håret växa ut till ett rejält afrokrull och införskaffade även en afghanrock för att hålla värmen.

Strax efter sin examen hade Adam insett att han inte skulle nå framgång med Max Quad, och han låtsades därför att han inte kunde spela bas längre så att de skulle göra sig av med honom. Ödmjuk som han var ville han inte visa att han stod så långt över dem i både kompetens och känsla vad det gällde musik. Han anslöt sig istället till ett gäng helt obildade Dublinkillar för att ha några som han själv kunde forma under sin långa resa när han skulle göra sin karriär som rockstjärna. Hans band bestod av två bröder som delade på en hemsnickrad elgitarr, en hårt hållen snorunge som var hyfsad på trummor samt en talanglös sångare som gjorde vad som helst för att få vara med i ett band. Bandet kallade sig själva för Feedback ett tag, innan man tog namnet The Hype. Man började repa in lite covers av bland annat Ramones, The Who och Thin Lizzy. Den talanglöse sångaren hade visat sig ha en bra egenskap: han var en hyfsad låtskrivare och man kunde så sakteliga börja repa in egna låtar. Adam lät dem hållas och förutom att låta dem dra nytta av hans förstärkare så började Adam styra upp verksamheten genom att agera manager åt bandet. Medan de andra höll till i skolan på dagarna var Adam ute och byggde upp ett kontaktnät åt bandet inom musikvärlden. Adam började strö ut visitkort så att bandet skulle få spelningar. De andra i bandet och några utomstående tyckte väl att det gick så där. Adam tog dock som vanligt det hela med ro. Allt framskred enligt planerna och han visste att han skulle lyckas, med eller utan de andra. Det gällde bara att ha is i magen och vänta på rätt tillfälle.

Bandet började få lite spelningar och så smått bygga upp en skara med trogna fans. Det största problemet man hade just nu var att kunna hålla bandet komplett på sina gig. Trummisens pappa hade tyvärr en förmåga att dyka upp och hämta hem honom för att klockan var för mycket, eller att han inte tyckte att miljön hans son vistades i var den rätta. En av de båda gitarrbröderna fick för sig att han skulle gå med i ett annat band som hette The Virgin Prunes, och även om det bandet var lite coolare så visste Adam att The Hype, eller U2 som man precis ändrat namnet till, skulle komma att nå mycket längre, av den enkla anledningen att det var ju där han själv spelade. De övriga medlemmarna i bandet började prata om att ta in en extern manager som hade den rätta kompetensen. Det tyckte Adam bara var skönt. Varför inte skaffa sig en assistent? Att låta honom göra grovjobbet? Dessutom kunde han ju ha full kontroll och sparka assistenten om han inte skötte sig. Sagt och gjort, man skaffade sig en manager. Managern var en riktig girigbuk och krävde att få dela lika med de övriga medlemmarna av de kommande förtjänsterna. Adam tog det hela med ro, han visste att det skulle bli tillräckligt med pengar över till dem alla. Girigbuken var faktiskt inte så pjåkig, han lyckades fixa till en del bra spelningar. Förmodligen skulle Adam själv ha kunnat göra det bättre och snabbare också för den delen, men varför skynda? De övriga i bandet var ju tvungna att hinna anpassa sig och lära sig spela låtarna de också.

Adam och hans band började turnera en hel del och lyckades få till ett kontrakt med CBS, Irland om att ge ut två stycken singlar. Den första innehöll tre låtar och sålde rätt bra, men till den andra singeln hade inte sångaren presterat vad som förväntades av honom. Det verkade som om han inte brytt sig om att lägga ner nåt arbete utan sett det som bara ännu en annan dag på jobbet, och kladdat ner två mediokra låtar som knappt några radiostationer ville spela eller fans ville lyssna på. Gitarristen hade dock uppmärksammats för att han hade ett ganska säreget ljud när han spelade, och några inom media påstod till och med att han var riktigt lovande. Det de inte visste om var att den hembyggda gitarren hade satt djupa spår. Den hade varit helt felkonstruerad och gett bandets gitarrist bestående problem att hantera en vanlig gitarr som den ska hanteras. Det skulle ta många år innan han till fullo behärskade att spela gitarr som vem som helst. Trummisen var det minsta problemet i bandet, han satt bakom sina trummor och malde på, och så länge ingen av de andra klagade var han glad att han fortfarande fick vara med. Men varför bara ha skivkontrakt på Irland, tänkte Adam. Från tanke till handling, man fixade ett internationellt skivkontrakt med Island Records i London och nu började det hända saker. Nyinspelning av några av de gamla singellåtarna, plus några helt nya spår, och vips hade man ett album klart. De andra pojkarna i bandet var överlyckliga. Nu blev det fart; turné i England, Europa och USA, TV-framträdanden och radiosändningar. Äntligen, nu har vi blivit något, tyckte de andra i bandet. Adam tog det hela med ro som vanligt. Vänta ni bara, ni har inte sett någonting ännu, det här kommer att bli så mycket större, tänkte Adam i sitt stilla sinne.

Det var dags att gå in i studion igen för att spela in ett andra album, men tro det eller ej, den talanglöse som hade haft till uppgift att skriva nya låtar, lyckades få sin portfölj med alla låttexterna stulen efter en spelning i USA. Adam förstod att det bara var skitsnack som vanligt. Förmodligen förhöll det sig som så, att till och med författaren själv insett att det han presterat inte höll måttet och därför helt enkelt hittat på ett sätt att få skriva om allt utan att tappa för mycket prestige. Varför säga något till de andra om det han upptäckt? Han lät den talanglöse skriva ihop lite nya låtar snabbt så att de kunde gå in i studion och få ut sitt album i oktober. Texterna hade en röd tråd av religion i sig, och Adam tyckte att det var rätt kul att se hur de andra tolkade Guds budskap. Själv så visste han ju redan hur allt hängde ihop, men hade ju fått munkavle på sig av Gud själv om att diskutera sådana frågor med vanliga döda, så det var bara till att hålla tyst med god min. Plattan blev klar och det var dags för en ny turné. De tre andra i bandet gick med i en sekt och började fundera på om det verkligen var förenligt med religion att fara jorden runt och spela rockmusik. Adam ömsom skrattade och ömsom grät åt sina kamraters funderingar och vedermödor. Fick han så skulle han ju förklara för dem att det var ju precis just det Herren ville, men hans tysthetslöfte förhindrade honom att yppa ett endaste ord i frågan.

Till slut blev det så enerverande för den stackars Adam att han inte orkade sitta med de andra i turnébussen utan mest satt för sig själv och hade tråkigt. På konserterna släppte han ut sin frustration genom strängarna på sin bas, bara för att nästa dag sitta för sig själv i bussen igen. Han funderade flera gånger på om det verkligen var rätt val av medhjälpare han skaffat sig, eller om han skulle slutföra sitt uppdrag ensam. Efter åtskilligt funderande kom han fram till att det bara var att göra som vanligt, ta det hela med ro, så skulle allting ordna sig så småningom. Det var inte bara Adam som led, även turnerandet led, mot sitt slut och snart var det dags att gå in i studion igen.

Adam bestämde sig, nu var det krig! Det här albumet skulle inte vara något religiöst sammelsurium det skulle vara ilska, det skulle var ös, det skulle vara rock n’ roll det skulle inte vara musik som man lyssnade på, på någon j-la söndag. Det måste bli så, Adam började bli otålig, han orkade inte vänta ens några sekunder längre. Den första singeln släpptes på nyårsdagen och den blev en riktig hit. Det kändes som en sång som skulle hålla riktigt länge. Problemen i bandet hade nu försvunnit och Adam kände sig inte längre som en man som höll på att drunkna. Han kände sig inte heller som en flykting på väg undan verkligheten. Det hade blivit så starka band dem emellan så att det kände som om deras hjärtan slog som ett. Han kunde inte längre förstå hur han tänkte den där gången när turnébussen stannat för rött ljus och han tänkte ge upp allt och bara kapitulera. Nu visste han att han skulle umgås och spela med sina vänner långt efter att han fyllt 40. Det nya albumet sålde bra, det sålde riktigt bra. När man gav sig ut på denna turné så hade det bokats in relativt stora arenor och det började nästan komma in så pass med pengar att man kunde försörja sig på det.

En kväll när Adam stod och tittade på solnedgången från sin balkong, det var en otroligt vacker solnedgång, hela himlen var alldeles blodröd, kom han på att det där med videos kunde ju vara nåt att satsa på. Videoapparater hade funnits på marknaden i snart tre år, och varför inte spela in en konsert och se om man kunde sälja den på video och LP samtidigt? Det visade sig vara ett genialiskt drag, och alla utom Adam blev förvånade över vilken succé det blev. Det började nu bli ganska bråda dagar för Adam; planera för bandets framtid på dagarna, spela bas på kvällen och vara trevlig mot alla kärlekstörstande Evor på nätterna.

Adam insåg att det behövdes någon form av förnyelse, både för bandet och honom själv. Han började med sig själv genom att göra en total makeover. Det blonda krullet åkte av och han började klä sig och se ut som en man. De andra i bandet insåg att det ju var lite coolt att se lite mer vuxen ut. Sångaren, som verkligen hade skärpt till sig och börjat ta arbetet i bandet på lite mer allvar(kanske lite för mycket allvar), gick som vanligt för långt i sina försök att se vuxen ut och började använda hatt. Gitarristen klippte sig i en lite mer mogen frisyr, medan snorungen bakom trummorna, ja han, han förblev en liten snorunge. Men nu var det ju förnyelse inom musiken som behövdes också. Varför inte byta producent? Och varför inte skaffa fler producenter? Sagt och gjort, Adam såg till att de fick kontakt med två bra producenter och lät dem få lite större inflytande på nästa album. När man gick in i studion så var det med en helt ny glöd, det brann en oförglömlig eld. Det var med en rejäl portion stolthet som man släppte den första singeln. Nytt album innebar självklart ny turné så det var bara ut på vägarna igen.


Trots att de började bli riktigt kända nu så brottades bandet med ett stort problem. Man hade börjat få en kladdig helyllestämpel på sig. Så fort sångaren uttalade sig så handlade det om att ha ett samvete och att göra rätt. Journalisterna älskade att skriva om deras engagemang och deras religiösa hållning. Visserligen var det en god sak, men Adam som såg helheten visste också vad allt handlade om. Det heter inte "help and God and rock n’ roll", det heter "sex and drugs and rock n’ roll". Någon måste göra jobbet och skapa den publiciteten också. En kväll bestämde sig Adam för att få en riktigt rock n’ roll rubrik i tidningen. Han satte sig i sin bil med en spritflaska till hands och väntade. Snart dök det upp en polisbil. Kvickt spolade han igenom munnen med sprit och körde ut framför polisen med ett allmänt nonchalant beteende och spelade full. Det funkade! Polisen trodde att han var rattonykter och han blev gripen. Självklart kom de önskade rubrikerna i tryck i tidningarna redan dagen efter. Han kände sig lite grann som Phil Lynnot och tyckte att det var riktigt kul att få framstå som en slusk för en gångs skull.

Turnerandet fortsatte och framåt hösten började en stor svältkatastrof i Afrika uppmärksammas i media. Samtidigt sprang Adam på en viss Bob Geldof en kväll på puben. Bob var förgrundsfigur i ett annat halvkänt band på dekis som hette Boomtown Rats, och han undrade nu om Adam hade nåt tips på hur han skulle hypa upp sina råttor. Adam visste det Bob inte visste, att Boomtown Rats inte skulle hålla i längden. Vis av sina tidigare erfarenheter från Max Quad-tiden och snäll som han är så ville han inte såra Bob genom att säga det rakt ut. Men han visste att Bob skulle göra mer nytta för mänskligheten nere i Etiopien än om han försökte blåsa liv i Boomtown Rats. Bob stack ner till Etiopien och tittade på allt elände som utspelade sig där, åkte sedan hem och startade med Adams hjälp en insamling för att hjälpa de nödställda. Den första Adam involverade i arbetet var sångaren i sitt eget band. Killen hade ju faktiskt börjat utveckla sina talanger inom sången också, numera var det inte bara utstrålning och hyfsade texter han hade att komma med. Dessutom gillar han ju att predika tänkte Adam.

Adam samlade alla artister av betydelse i en studio för att spela in en singel som skulle gå till välgörenhet. Bob tyckte att Adam tog för mycket plats, det var ju inte han som hade varit i Etiopien. Adam insåg sitt misstag och som plåster på såren lät han Bob namnge bandet. En god gärning skadar ju aldrig särskilt inte i juletid, undrar just om de andra visste om det, att det var jul alltså. Singeln blev en kanonsuccé och pengarna strömmade in. Nu kunde man börja ge mat till hela världen, eller åtminstone de hårdast drabbade i Afrika.

Turnerandet för U2 tog ny fart och man fortsatte med det till början av sommaren. Strax efter den sista konserten hade Adam hjälpt Bob att dra igång en jättekonsert med alla artisterna som varit med och spelat in singeln och som skulle äga rum på Wembley Arena i London, samt en lika stor drös som skulle uppträda i Philadelphia. Det hela skulle TV-sändas över hela världen och U2 skulle göra sitt framträdande från Wembley. Varje band fick 20 minuter tilldelat sig och de övriga i bandet planerade att framför tre låtar, Adam brydde sig inte om att repa in den sista låten, han visste att de inte skulle hinna köra all tre. Sångaren var märkbart nervös inför framträdandet, så strax innan konsert tog Adam honom åt sidan och pratade med honom: du kan ta det lugnt, du har mig där på din vänstra sida hela tiden. När vi kör andra låten så gör det inget om det går dåligt det viktiga är bara att du vågar släppa taget och hitta en väg, jag är klarvaken, jag sover inte, som sagt, jag finns där hela tiden som ett stöd. När det var U2:s tur så blev det precis som Adam tänkt sig, första låten tände till publiken och när man drog igång andra låten hade man hela Wembley, och hela världen, i sitt grepp. Sångaren skötte sig bra, halvvägs in i låten fick han en tom blick och kastade mikrofonen för att hämta en tjej att dansa med. Det drog ut på tiden och de övriga i bandet fick stå och nöta melodislingor i en oändlighet. Dansen klarades av och sångaren plockade upp micken för att slutföra de sista raderna. Där satt den, nu hade man verkligen visat världen vad det handlade om. Adam var mycket nöjd med kvällen.

Efter detta framträdande tog Adam och hans band nu en välförtjänt paus. Man hade skapat sig ett namn och alla började rycka och slita i dem för att få med dem i diverse välgörenhetsprojekt. Ett av dessa projekt var att man ville ha med bandet på en konsert som skulle skapa nya jobb i Dublin. Detta blev en riktig utmaning för Adam, han slog upp ordet "jobb" i alla uppslagsverk han kom över, men kunde ändå inte riktigt få kläm på vad det där med jobb egentligen innebar. Han hade ju aldrig haft ett jobb, och hade definitivt inga planer på att någonsin skaffa sig ett. Han var ju rockstjärna, varför skulle han jobba? Men visst, arrangörerna ville ju att de skulle spela rock, och det kunde man ju ställa upp på. Strax efter skaffa-jobb-giget i Dublin åkte Adam och co. över till USA för att spela några konserter för Amnesty International tillsammans med några andra band. Ett av de stora banden som var med på den turnén var The Police, och de var de som fick äran att avsluta varje konsert. Det ska vi ändra på, tänkte Adam i sitt stilla sinne. Och mycket riktigt, inför den sjätte och sista konserten kapitulerade poliserna och insåg att U2 var större. Det blev U2 som fick avsluta den sista av de sex konserterna.

Nu fick det vara nog med välgörenhet för ett tag, nu var det dags att bli nummer ett! Det var dags att slå rekord och framför allt var det dags att få in en singel på första plats på USA-listan. Nu var tiden var mogen och Adam bestämde sig för att det var dags att bli världens största band och den hetaste biljetten inom hela rockbranschen. Alltså bar det av in i studion igen och det som var kul denna gång var att Adam hade hela bandet och producenterna med sig. Alla insåg att det var viktigt att slå i USA. Man bestämde sig för att gå på djupet och engagera sig i den enda musik amerikaner förstår sig på, nämligen amerikansk musik. Lyssnade man på den musik som andra band gav ut så handlade det inte om rock n’ roll längre. Det var synthar, synthar och åter synthar. Helt fel, världen skulle inte frälsas genom synthar, det var rock som gällde, ren rak rock. Det gällde att hitta ett koncept som fungerade. Producenterna litade Adam fortfarande på, och sångaren hade faktiskt överträffat sig själv med låttexterna denna gång. Gitarristen och framför allt trummisen hade också de utvecklats och för första gången någonsin kände sig Adam hotad av de andra, att det inte längre var han som var den främsta musikern i bandet. Nåväl, det skadade ju inte att de andra började hålla samma klass som han själv. Man hade allt som behövdes, det enda som saknades var en titel på albumet och ett snyggt sätt att förpacka det hela på. Adam kontaktade den där holländska paparazzikillen man hade arbetat med tidigare. Han kunde inte komma till Dublin för att ta bilder på grund av några åtaganden i någon öken i USA. Det var bara att sätta sig på ett plan och sammanstråla med honom där. Stressad som han var glömde fotografen byta film i kameran och knäppte alla bilder med svartvit film. Detta upptäcktes inte för än man var hemma igen och bilderna fick väl duga. Egentligen var det tur att det var suddiga svartvita bilder. På grund av stressen hade nämligen ingen i bandet, förutom Adam då, hunnit tänka på sitt yttre inför fotograferingen utan alla såg ut som sluskar, och det svartvita dolde den värsta smutsen ganska bra. Dessutom hade ett ganska udda träd råkat komma med på bilden, men det var bara bra, det tog nämligen också bort fokus från Adams smutsiga kamrater. De övriga i bandet började fråga sig var vad det var för ett konstigt träd som fastnat på bilderna egentligen, men Adam tänkte inte berätta för de andra utan tänkte att de skulle få komma på det själva. Medan en av producenterna blivit helt besatt av att få till ett visst sound på det inledande spåret på det nya albumet satt de övriga och tjafsade om vad det var för växt. Sångaren och trummisen hade kommit överens om att det var ett lärkträd medan gitarristen och en av producenterna hävdade att det var en maskäten treklöver i kolossalformat. Adam kände att träddiskussionen tog alltför mycket tid, så en kväll när han lämnade studion sist tog han en guldpenna och skrev på en av bilderna att det var ett joshua träd. Morgonen efter när han kom in till studion var diskussionerna fortfarande igång om vilken växt det var. Såg ni inte vad jag skrev på bilden? frågade Adam. Vilken bild? undrade de andra i kör. Den som låg på bordet i går har jag skickat till tryckeriet, sade gitarristen. Några dagar senare kom ett paket tillbaka från tryckeriet med färdiga skivomslag. Det enda problemet var att det vare sig stod The Two Americas eller Desert Songs som albumet var tänkt att kallas.

Albumet började bli klart, Adam var riktigt nöjd. Det man brottades med nu var om man skulle ge ut ett dubbelalbum eller om man skulle lägga några av låtarna som b-sidor på singlarna. Dessutom hade man problem att komma överens om vilken låt som skulle släppas som första singel. Några av de andra förespråkade en låt om en gruvstrejk och de hade till och med gjort en video till den. Adam visste dock att det inte var den låten som skulle släppas som första singel, det var tredje spåret som skulle ut först. Han lyckades övertyga alla utom trummisen, till slut tröttnade han och förklarade att, med eller utan dig, jag släpper tredje spåret som första singel. Funkar inte det så har jag fortfarande inte hittat det jag söker efter och då flyttar jag från Dublin och gömmer mig ute i ödebygden någonstans, där inte gatorna har några namn. Det blev självklart som Adam ville, tredje spåret blev första singeln och den gick upp på första plats på USA-listan.

Anders 2007-03-13
anders@u2.se

visa alla artiklar

Dela på Facebook