Passionerat U2 gav allt i New York

Bono live, East Rutherford 2005-05-17 (klicka på bilden för att se den i större format) Vänta er inget ZooTV. Glöm PopMart.
U2 slår inte publiken med häpnad med visuella attribut.
Bono, Adam, Larry och The Edge gör det med hjärta, passion och kraft.
Dessutom: Bono sjunger bättre än på år och dag.

Jag reste till USA med låga förväntningar. Recensionerna från turnépremiären i San Diego hade varit blandade och efter den inledande spelningen i Chicago sågades U2 jämns med fotknölarna av den ledande lokala nyhetstidningen.
Det gjorde att jag inte trodde att the fab four var mäktiga att ge fansen någon större konsertupplevelse.
Men jag hade – tack och lov - väldigt fel.

East Rutherford 1: tisdag den 17 maj

Det förstod jag emellertid inte när jag, på kvällen tisdag den 17 maj, anlände till Continental Airlines Arena i New Jersey.
Adam live, East Rutherford 2005-05-18 (klicka på bilden för att se den i större format) - Herregud, det här måste vara en av de osexigaste arenorna jag sett. Här är det omöjligt att skapa stämning, sa jag till min reskamrat när vi blickade ut över den stolförsedda betongkolossen, belägen ett stenkast från Hudsonfloden.

Två timmar och femton minuter senare tog jag tillbaka allt. U2 hade inte bara gett en formidabel tillställning, de hade också fått den gigantiska kolossen att gunga av trycket från publiken. Att beskriva åskådarnas reaktioner är svårt, för det skiljer sig en hel del mot hur en europeisk publik vanligtvis beter sig. Amerikaner klappar väldigt sällan i takt. Men de står upp och de dansar och de sjunger ordentligt – och högt. Faktum är att jag sällan har upplevt en sådan entusiastisk publik som där, i Continental Airlines Arena den 17 maj. Och det kom för mig som en total överraskning.

Eggade av responsen gjorde också U2 det oväntade och återkom med Vertigo en andra gång, efter det att spelningen egentligen avslutats med 40. Och visst, jag vet att många av er är kritiska till det där, att U2 ska spela den stora hitlåten två gånger. Men, som de säger i staterna, den andra versionen är "a totally different ballgame". Mer furiös, mer over-the-top, mer publikfriande och med mer allsång. Jag är helt övertygad om att den energi som Vertigo nummer två framkallar skulle kunna försörja Haparanda med ström under ett helt år.
Alltså: Det är inte samma låt den andra gången.

Bono & Larry live, East Rutherford 2005-05-18 (klicka på bilden för att se den i större format) East Rutherford 2: onsdag 18 maj

Knappt hade jag hämtat mig från tisdagens upplevelse förrän det var dags att lämna Manhattan och bege sig till New Jersey ännu en gång. Tid för konsert nummer två och därmed en helt annan setlist. Men så blev inte fallet.

Visserligen fick vi höra Gloria, I Still Haven’t Found What I’m Looking For (i en pinsamt dålig version av ett gäng lallare – Bank Robbers - som Bono plockade upp på scenen) och Bad, men det var inte tillräckligt för att infria mina – numer – högt ställda förväntningar.

Visst, ännu en kanonkonsert med ett fläckfritt framförande av alla parter, men det där lilla extra – som vi fick under tisdagens konsert – saknades.

New York City: lördag 21 maj

Sedan nalkades resan höjdpunkt, den sedan länge emotsedda konserten på Madison Square Garden. Och här skulle jag kunna skriva en hel uppsats om publiken, men jag väljer den enkla och kortfattade vägen: Alla var där. Kändisar i massor. Alla uppklädda. Alla snofsiga. Alla med näsorna i vädret. Och jag sa det direkt:
The Edge live, New York 2005-05-21 (klicka på bilden för att se den i större format) Foto: © Ruth Barohn/U2log.com - Med den här publiken kommer det aldrig bli något tryck.

Men ännu en gång hade jag väldigt fel. När introt, Arcade Fires eminenta Wake Up, dånade ut ur högtalarsystemet ställde sig samtliga 20 000 på plats upp och tjöt av lycka. Kort därefter klingade The Edges gitarrslingor ut över publiken och konserten var i princip i hamn.

Den första halvan av konserten i New York City kan ha varit en av de allra bästa jag sett. Bono var mer taggad än någonsin. The Edge spelade mer inspirerat än jag sett honom göra tidigare. Och bandet hade roligt, väldigt roligt. Det kunde vem som helst på plats – däribland Kofi Annan, Nicole Kidman och Kyle McLachlan - se.

Hettan och glöden påminde om U2 i fornstora dar, som när jag såg dem för första gången, på Stockholms stadion 1993. Därför var det inte konstigt att jag fällde några tårar under konserten, precis som jag gjorde den där förtrollade juli-kvällen i Stockholm för 12 år sedan.

Zoo Station - Bono live, New York 2005-05-21 (klicka på bilden för att se den i större format). Foto: © Ruth Barohn/U2log.com Kanske var U2 lite väl inspirerat. Bono var understundom så ivrig att han glömde bort textrader, missade i tajming och förlorade sig i den förtätade stämningen. Men det han missade i exakthet tog han igen med passion.

För sällan har jag sett U2 så till bristningsgränsen laddat. Sunday Bloody Sunday levererades med ackuratess. Pride (In The Name Of Love) fick nästan taket att lyfta. Och i Where the Streets Have No Name piskade gruppen en stämning jag inte upplevt sedan den där konserten på Stadion.

Och då kan jag leva med att den avslutande delen av konserten var något fantasilös, med få överraskningar och utropstecken. Visst, The Jean Genie spelades med adress David Bowie (som var på plats). Och Vertigo dök upp som avslutning även här. Hade U2 däremot bjudit på With Or Without You, Acrobat, Electrical Storm eller Out Of Control är jag tämligen övertygad om att jag hade rankat denna intensiva spelning som den bästa jag sett.

Ni som har biljetter till sommarens Ullevi-konsert ska alltså inte frukta: U2 har fått upp ångan och är glödhett. Även om den har sina skönhetsfläckar så piskar Vertigo-turnén Elevation-ditot.
Varför? Det kan ni läsa i den här artikeln: Recension: Vertigo//2005 tour - Leg 1.

Olov, New York 2005-05-22

Bild nr 4 & 5: © Ruth Barohn/U2log.com. Publicerade med vänligt tillstånd från fotografen Ruth Barohn och u2log.com. Vidare spridning och publicering av bilderna är inte tillåten utan tillstånd från copyrightinnehavaren.

visa alla artiklar

Dela på Facebook