En ångvält kallad Streets

Det finns tre saker man aldrig glömmer.
Den första kyssen.
Sexdebuten.
Och den första gången man blev överkörd av en ångvält vid namn Where The Streets Have No Name.

'Where the Streets Have No Name...' U2 live - PopMart 1997 (klicka på bilden för att se den i större format) Vem jag gav min första kyss och när, var och hur min oskuld försvann lämnar vi därhän. Däremot kan jag berätta allt om dagen då ångvälten kom farande och lyfte upp mig, sisådär en halvmeter ovanför marken.

Men för att bättre förstå hur omvälvande den upplevelsen var måste vi förflytta oss sjutton år bakåt i tiden, till 1988-någonting. Ni 70-talister där ute känner säkert igen er i beskrivningen. För så här var det. Alla spolingar som växte sig större under 80-talet hade inte mycket att glädja sig åt. Det var Tracks med Kaj Kindvall i P3 på lördagarna. Det var Razzel, Kryzz, Dallas och Knight Rider på TV (om man hade tur). Hyrde farsan en moviebox och Karate Kid var lyckan gjord. Internet fanns inte. Och skulle någon komma och fråga dig om du fått något nytt sms på sistone skulle vederbörande förmodligen ha åkt på ett duktigt gängstryk.

Du läste rätt, vi är generationen som växte upp utan ”mobilt” i vokabulären. På musiklektionerna på högstadiet spelade vi Phil Collins-låtar (Another Day in Paradise, någon?) och ibland (men ytterst sällan) ett och annat nummer av Bon Jovi (vilket var stort, eftersom det var den pudelrocken som gällde då). Vår lärare envisades dock med att kasta in U2-låtar i grytan, vilket inte var populärt. Jag tror inte att det fanns en enda själ i klass 8 B på Ålidhemsskolan i Umeå som gick igång på I Still Haven’t Found What I’m Looking For och den där hemska, fruktansvärda biten med de enerverande gitarrerna (en låt jag sedermera har lärt mig heter Desire).

För att uttrycka det något så när koncist: Jag älskade Bon Jovi och jag hatade U2.
Varifrån kom hatet? Kanske var det musiklärarens fel. Kanske tyckte jag att den groteska hockeyfrillan vid mikrofonen sjöng underligt. Kanske var det vid den tidpunkten mer ballt att stå framför spegeln i farfars avlagda skinnpaj och leka Jon Bon än att lyssna (verkligen lyssna) på musiken.

Ni kan fortsättningen. Liten pojke blir större. Träffar nya människor. Börjar själv spela rock’n’roll. Får nya influenser och vips låter han sig luras med på en till synes oskyldig Stockholms-resa i juli 1993. Medresenärerna hävdar att den U2-konsert vi har biljetter till ska vara höjdpunkten, men jag tvivlar.
Jag tror stenhårt på att S:t Eriksplans-rundan ska vara mer givande.
Jodå, U2-hatet har naglat sig fast värre än en blodtörstig igel i en igenvuxen inlandssjö.

Så det är med en stor dos skepsis jag rättar in mig i ledet och i hällregnet vandrar ut till Valhallavägen och Stockholms Stadion. Konserten startar och jag har, till min stora förvåning, riktigt roligt. Jag sjunger med i alla hatlåtar. Jag tycker att det är rätt coolt när Lou Reed dyker upp på skärmarna. Jag hör att hockeyfrillan (som inte längre har någon tjeckfrilla, utan bakåtslick) sjunger ”Surreeeeender, surreeeeender” och jag antar då att låten heter ”Surrender” (vilket jag säger högt till min vän, och ganska snart får jag 47 argsinta blickar som inte säger det högt, men jag hör det ändå; ”idiot, den heter Bad!”). Jag bländas av The Edges gitarrsolo i Bullet The Blue Sky och jag låter mig fångas av den närmast religiösa stämningen i Running To Stand Still.

U2 live - Elevation, Stockholm 2003-07-10. Foto: Celine Palm (klicka på bilden för att se den i större format) Sedan svartnar det. Totalt. Några sekunder senare kan jag se mig själv från ovan, stå mitt på Stadions fotbollsfält, omgärdad av 33 000 hoppande fans som stirrar rakt fram, in i ett mäktigt rött ljus. Stroboskop. Gitarr. Trummor. Whoa! Var är jag? I himlen? Vad hände? Och när jag kommer tillbaka till något sorts normaltillstånd står jag inte längre kvar på marken. Jag svävar och jag sjunger, för full hals. När de sista tonerna klingar ut upptäcker jag att jag har gråtit mig igenom hela låten, utan att jag för en enda sekund har reflekterat över det.

Det ögonblicket förändrade allt. Och då menar jag allt. Jag började älska U2 besinningslöst. Jag kastade alla andra drömmar åt sidan (no more drömmar om en tillvaro som fotbollsproffs) och beslöt mig för att jobba med detta; musikens kraft (en målsättning som jag uppnådde fem år senare). Jag bestämde mig också för att försöka se U2 så många gånger jag kan och har råd med under min livstid, allt för att försöka nå detta tillstånd av total harmoni och lycka. Åtminstone en eller två gånger till.

Någon insiktsfull person har sagt att U2-fans är som ett gäng drogmissbrukare; ”allt de söker efter är den där kicken de fick första gången de såg bandet live”.
Så är det för mig. Så är det förmodligen för många av er som läser det här. Och ni som har sett gruppen mer än en gång vet också detta: Det blir aldrig som första gången igen.
Jodå, jag påmindes om känslan på Ullevi, Vallehovin och Parken 1997. Det var nära två gånger omGloben 2001 och det var än närmare på Slane Castle senare samma år.

Men känslorna som fyllde mig den där regniga julikvällen i Stockholm 1993 kommer aldrig att fylla min kropp på nytt. Därför är jag avundsjuk på alla er som i vår eller sommar kommer att se U2 live för första gången. Njut av stunden. Ta tillvara på ögonblicket. Och skrik er så hesa som ni bara kan när de afrikanska flaggorna dyker upp på skärmarna, när Edges gitarr börjar ringa, när Larry går loss på virveln och när Bono sjunger ”I wanna ruuuun..." Själv är jag så uttorkad och otålig att jag reser till USA redan i maj (två spelningar i New Jersey och en i New York) för att så snabbt som möjligt dämpa abstinensen och med lite tur få den där kicken.

Ren idioti så klart. Men den som någon gång har känt så här förstår mitt dåraktiga beteende. Vi känns igen som det fåtal som rankar Where The Streets Have No Name högre än den första kyssen och sexdebuten.

Olov
olov@u2.se

Where The Streets Have No Name
Först utgiven: Som öppningslåt på albumet The Joshua Tree (1987-03-09).
Album: The Joshua Tree (1987-03-09).
Övriga skivor:
  • A-sida på singeln Where The Streets Have No Name (augusti 1987). Singeln gavs ut i formaten 7" vinyl och 12" CD. Singelversionen skiljer sig något från albumversionen.
  • En liveversion av Where The Streets Have No Name, inspelad vid PopMart-konserten i Rotterdam 1997-07-18, ingår på EP:n Please (Popheart EP) (oktober 1997).
  • Albumversionen finns med på samlingen The Best of 1980-1990 (november 1998).
  • Ännu en liveversion, inspelad vid PopMart-konserten i Mexico City 1998-12-03, finns med på konsert-EP:n Hasta La Vista Baby! som medföljde tidningen Propaganda i juli 2000.
  • Ytterligare en liveversion av låten, inspelad under Elevation-turnen i Boston 2001-06-06, återfinns på singeln Walk On (CD 1) (augusti 2001).
    Videor: Promo-videon till Where The Streets Have No Name är regisserad av Meiert Avis och räknas till U2:s klassiker. Inspelad 1987-03-27 på ett tak i centrala Los Angeles under Joshua Tree-turnén blev den både prisbelönt av musikbranschen och älskad av fansen.
  • Promovideon finns också med på videosamlingen The Best of 1980-1990 (1999).
  • Liveversioner av Where The Streets Have No Name återfinns i filmen U2 Rattle And Hum (oktober 1988) samt på konsertvideorna ZooTV Live from Sydney (1994), PopMart - Live from Mexico City (1998), Elevation 2001 - Live from Boston (2001-11-28), U2 Go Home - Live from Slane Castle (2003-11-19) och Vertigo//2005 - Live in Chicago (2005-11-15), liksom även i konsertfilmen U2 3D (2008).
  • Where The Streets Have No Name ingår också i dokumentären Classic Albums: The Joshua Tree (1999).
    Kuriosa: Det sägs - bland annat av U2 själva - att de vid inspelningen av The Joshua Tree arbetade så mycket på Where The Streets Have No Name att producenten Brian Eno vid ett tillfälle var nära att radera låten, för att bandet skulle kunna gå vidare i inspelningsprocessen.
    Where The Streets Have No Name - eller 'Streets' som den ofta förkortas till av fansen - har av många utnämnts till den ultimata konsertlåten. Den har också spelats vid i stort sett alla konserter sedan Joshua Tree-turnén. The Edge har sagt att en U2-konsert ibland kan vara lite småtrist, men när bandet tar upp Streets så händer det något: "Den låten är aldrig tråkig!" hävdar han. "När vi spelar den går Gud genom rummet."
  • Like a Song är u2.se:s artikelserie där olika medlemmar av redaktionen skriver om en U2-låt som har betytt något särskilt för dem. Här är alla hittills publicerade bidrag:
    1: Bortom all kontroll, Karl Otto skriver om Out Of Control.
    2: En sång de hoppas aldrig behöva sjunga mer, Marie skriver om Sunday Bloody Sunday.
    3: Det sa bara klick!, Kim skriver om One.
    4: Fred på jorden?, Celine skriver om Peace On Earth.
    5: En ångvält kallad Streets, Olov skriver om Where The Streets Have No Name.
    6: En ny start, Sara skriver om Grace.
    7: Som en stjärnklar natt, Mårten skriver om With Or Without You.

    visa alla artiklar

    Dela på Facebook