Krönika: Den första gången

Bono live, Joshua Tree-turnén 1987 Till skillnad från många andra fanskaror är U2-fans är ingen homogen grupp. Ofta är det enda vi har gemensamt att vi gillar U2:s musik - och knappt det. Diskussionerna om vilket som är det bästa albumet, den bästa tidsperioden och den coolaste medlemmen i bandet pågår ständigt. Däremot är i stort sett alla rörande överens om en sak: ingenting - absolut ingenting - går upp mot att se världens största band live.

Alla minns vi vår första U2-konsert. Självklart minns vi alla andra U2-konserter vi har varit på också, men den första är något speciellt. Att stå där utan några förutfattade meningar, utan några tidigare upplevelser att jämföra med - det är något särskilt med det. Det är något man aldrig kommer att få uppleva igen.

Själv var jag nitton år den där junieftermiddagen 1987, när jag och tusentals andra styrde kosan mot Eriksbergsvarvet på Hisingen i Göteborg. Troligen inte världens bästa plats för en konsert och dessutom regnade det. U2 var ute på sin Joshua Tree-turné, den första efter det att bandet vuxit till riktiga megastjärnor. Jag menar, vilka andra än U2 skulle ha The Pretenders som ett av sina förband? Trots storskaligheten kändes bandet ändå nära, det var nästan en intim stämning där på den blöta backsluttningen.

Och låtarna - Streets, I Will Follow, I Still Haven't Found… nå, ni hittar låtlistan på konsertsidan. Jag säger inte att det var den bästa U2-konsert jag har varit på, för det är det inte - långt därifrån. Men det var min första och just det gör den så unik i mitt minne. Jag tror knappast att jag är ensam om att känna så. Låt oss göra ett tidshopp på femton år, till en annan stad och en annan turné men med samma band.

Adam live, Elevation, Stockholm 2001-07-10 (klicka på bilden för att se den i större format) Elevation i Globen den 10 juli 2001: Jag stod utanför 'hjärtat' tillsammans med en flyktig bekant vid namn Tony. Vid det laget hade jag fem U2-konserter bakom mig. När vi småpratade innan konsertens början framkom det att även om Tony hade de flesta av U2:s skivor så hade han aldrig varit på någon av deras konserter. Min spontana reaktion var att jag inte visste om jag skulle tycka synd om honom eller avundas honom. Med den initierades smått hemlighetsfulla leende sade jag till honom: "Då har du en upplevelse framför dig". Han undrade förstås vad jag menade, men mitt enda möjliga svar var "Vänta och se".

Han uppskattade nog i och för sig Elevation, Beautiful Day och Until The End Of The World - jag kollade inte så noga, var liksom upptagen av annat. Men när den inledande bastakten till New Year's Day drog igång vände han sig mot mig med ett extatiskt leende som gick från öra till öra och skrek: "Den här är skitbra!". När vi ett par timmar senare gick därifrån och anslöt oss till våra vänner som haft sittplatser var Tony mycket mycket tyst. Så tyst att Tibbe till sist frågade honom "Nå, vad tyckte du?"

Bono live, Elevation, Stockholm 2001-07-10 (klicka på bilden för att se den i större format) Långsamt vände Tony en glasartad blick mot sin vän och sade darrigt - med en röst som knappt hördes, så söndertrasad var den av allt skrikande - "Det var det bästa jag har sett i hela mitt liv!" Vi andra skrattade, men han skrattade inte med. Fundersamt tog vi oss en närmare titt på honom och någon frågade försiktigt "Mår du bra?" Han svarade frånvarande: "Ja, jag… ja." Så återgick han - smågnolande och med tindrande ögon - till det som fortfarande spelades upp inne i hans huvud. Jag lovar och svär, killen svävade en decimeter över marken.

Tony kommer troligen aldrig att glömma Elevation i Globen.
Jag vet att jag aldrig kommer att glömma Joshua Tree på det där regniga varvet i Göteborg.
Den där första gången med U2.

They've got soul, soul, soul, sweet soul
And they teach me how to sing.
Show me colours when there's none to see
Give me hope when I can't believe
That for the first time I feel love

Marie, 2005-01-24
marie@u2.se

visa alla artiklar

Dela på Facebook