Krönika: Tonåring och U2-fan på 80-talet

Att vara tonåring är inte alltid så lätt. Att sedan vara det under 80-talet var inte precis lättare. Jag menar då det musikklimat jag och mina jämnåriga levde med. Detta var en period där Poporama i radion var det enda forumet för fräsch musik. MTV fanns i USA men inte i Europa. Musik i TV var i form av en och en halv timme Måndagsbörsen med Jonas Hallberg. Programmet kan sägas motsvara dagens Sen kväll med Luuk, dock med skillnaden att artisterna fick spela minst två låtar live. Artisterna var heller inte vilka som helst: Johnny Thunders, Depeche Mode, Duran Duran, The Jam, Ultravox och U2 är bara några exempel.

De flesta av mina vänner tillhörde ”syntarna”, de andra var ”hårdrockarna” och det fanns bara de två kategorierna att välja mellan. Att bara gilla rock gick helt enkelt inte - det var åtminstone väldigt svårt, då de artister man kunde välja bland i den genren var exempelvis The Police och Bruce Springsteen. Simple Minds räknades till exempel inte dit då deras musik var byggd på syntar. Själv ville jag inte tillhöra ”syntarna” helt och hållet, för de var ju mesarna som fick stryk av hårdrockarna.

Hösten 1981 var låten Tainted Love så kallad ”smash-hit” (den mest önskade låten) på Poporama. Jag frågade en kompis vilken artist som låg bakom den låten och han sade: ”Jag tror att de heter U2”! Gick till skivaffären för att söka och hittade en skiva med ett tråkigt omslag - ”U2 October”. Tittade på låtlistan men hittade inte Tainted Love. Min polare hade fel, artisterna hette Soft Cell.

Något år till gick och nu pratar vi mars 1983. New Year's Day – som bland annat fajtades med The Cures Lets Go To Bed, Icehouses Hey Little Girl och Eddy Grants Electric Avenue på Poporama - hade fastnat i min skalle och jag såg det ovanliga omslaget till War i butikerna. Det såg lite farligt ut och inte lika glättigt och inbjudande som till exempel omslaget till ABC:s The Lexicon of Love som var het då.

Så vad gör man när ens månadspeng bestod av 60 kronor och en LP kostade 55 kronor? Jo man tipsar en lättlurad kompis (syntare) om att den där War är skitbra enligt alla rykten. Han köpte den och jag var snabbt framme med mitt Maxell UDII kassettband och spelade in skivan. På andra sidan lade jag Thompson Twins senaste.

På min högstadieskola fanns en stereo som spelade ut i alla elevutrymmen (inte i klassrummen). Varje vecka fick en klass ansvara för den musik som skulle spelas under raster och lunchtimmen. Då jag inte var den mest framfusige utan oftast lät de tuffa grabbarna spela sin AC/DC, tvekade jag länge innan jag smög in War och lät Like A Song dåna inför 500 elever. Efter ca 1½ minut skrek de flesta i min klass och undrade vad sjutton det var som lät. De stirrade på mig och krävde att jag tog ut den där ”skitkassetten” ur stereon. In med Adolfsson & Falk och ordningen var återställd. Jag försökte i alla fall.

Lördagen innan första dagen på gymnasiet sändes Rockpalast från Loreley på TV1. Det var första gången jag såg U2 i verkligheten (på TV). På måndagen började jag som sagt i gymnasiet. Nu hittade jag äntligen likasinnade, som den tjej som frågade om jag sett konserten på TV. Hon hade spelat in den på video och erbjöd sig att låna ut den till mig. Tyvärr hade vi ingen videobandspelare hemma, men man kunde hyra en så kallad Moviebox (en hyrvideobandspelare i svart plastportfölj) på BP. Det blev några hyror de närmaste åren kan jag säga.

Hösten 1984 kom informationen att U2 skulle spela på Johanneshov den 6 oktober. Att köpa konsertbiljetter då var inte lika lätt som idag. Speciellt om man inte bodde i Stockholm och kunde köa utanför den lilla bokhandeln Svala & Söderlund. Nej, bodde man i ”bushen” var man tvungen att skolka från skolan, ringa Televerket och ställa sig i telefonkö. I detta fall ringde Televerket tillbaka till mig klockan fyra på eftermiddagen och meddelade att nu skulle de koppla upp mig med Svala & Söderlund. Hade jag vetat att det skulle ta så lång tid kunde jag ju gått till skolan och ändå hunnit med samtalet. Men jag kunde ju helt enkelt inte chansa.

U2 var fortfarande kult 1984. De var långt ifrån mainstream. Men vi som gillade dem kände på oss att något var på gång. Samtidigt ville man inte att de skulle bli var mans egendom heller. Det kändes som om U2 var mitt eget band, så otroligt bra, och samtidigt tänkte jag att folk i allmänhet måste vara knäppa att de inte insåg grejen med U2.

Lördagen den 13 juli 1985 var den stora dagen då allmänheten skulle få sin livs chock. Detta var tillfället då U2 skulle få visa sin storhet inför en global publik. Jag kände en slags stolthet över att veta vad som komma skulle. U2 skulle spela skiten ur Spandau Ballet och Howard JonesLive Aid-galan. Och vi vet ju alla hur det slutade, åtminstone utanför Sverige. Här hemma känner jag dock att det inte blev samma uppståndelse som i till exempel USA.

1987 kom The Joshua Tree. Jag minns känslan av att komma hem med LP:n med det fantastiska skivomslaget. Alla mina närmaste vänner köpte också skivan första dagen. Även de hade till slut fått kapitulera. Under en månads tid satt vi varje kväll hemma hos en av dem och vände mellan A- och B-sidan. Det var en magisk tid. Musiken var av ett slag som inte liknade något vi tidigare hade hört. Inte ens jag, som ju redan var frälst. Produktionen var outstanding och låtmaterialet helt j-a otroligt osannolikt. Det var en skiva med elva singlar.

Något som låter osannolikt idag var den bristande tillgången på färsk information om U2. Innan internet kom kunde det gå månader innan en artikel dök upp i kvällstidningarna (som jag alltid klippte ut). När jag väl anlände till Eriksbergsvarvet 1987 och köpte den obligatoriska T-shirten upptäckte jag att bandet faktiskt gjort en USA-turné innan(!!??). Propaganda, som var det viktigaste forumet, kom ut högst två gånger per år, och när man väl fick det senaste numret var turnén redan över. Så det var en ren revolution 1997 när man någon timme efter premiären i Las Vegas kunde läsa om vilka låtar som spelades.

När jag idag tänker tillbaka på 80-talet känner jag att det var mycket svårare att vara U2-fan då.
Men å andra sidan var det lite mer spännande.

Peter Fredin, 2004-10-07

visa alla artiklar

Dela på Facebook