War - ett kvarts sekel senare

U2, Sälen december 1982, foto: Anton Corbijn War var albumet som fick mig att upptäcka U2. Det var framför allt Sunday Bloody Sunday, men även New Year's Day, Seconds, Like A Song, Two Hearts Beat As One och 40 som fick upp mina öron för kvartetten från Dublin. Även om det suggestiva omslaget utövade en viss lockelse så var det i första hand musiken och texterna som skiljde ut albumet från den likformiga pop som dominerade musikutbudet vid den tiden.

War
Låtar: Sunday Bloody Sunday, Seconds, New Year's Day, Like A Song, Drowning Man, The Refugee, Two Hearts Beat As One, Red Light, Surrender, 40.
Singlar: New Year's Day, Sunday Bloody Sunday, Two Hearts Beat As One.

War är U2:s tredje album och liksom de två tidigare spelades det in i Windmill Lane Studios i Dublin. Inspelningen skedde under sensommaren och hösten 1982, åter igen med Steve Lillywhite som producent. I jämförelse med October hade U2 mer tid att förbereda och repetera albumet innan de kom så långt som till inspelningen. De gjorde till och med en turné i England, Europa och Irland i december 1982 för att pröva en del av låtarna live, innan den slutliga mixningen ägde rum i början av 1983. Albumet släpptes över hela världen den 28 februari 1983. Det gick direkt in på Storbritanniens listor som nummer 1 och låg kvar på albumlistorna i närmare tre år. I USA nådde det nummer 12.

I jämförelse med sin föregångare October hade War ett mer kommersiellt sound och omfattade en rad musikstilar. Steve Wickham från In Tua Nua och sedermera The Waterboys spelade violin på Sunday Bloody Sunday och Drowning Man, medan Kid Creoles bakgrundsgrupp The Coconuts bidrog med körsång på några av spåren. Kenny Fradley spelade också trumpet på Red Light.

U2 förklarar krig - mot kriget
Titeln War verkade som ett naturligt val. Som Bono sade vid tillfället:
"Krig verkade vara temat 1982 - från Falklandsöarna till Mellanöstern och Sydafrika var det krig. Genom att kalla albumet War ger vi folk ett slag i ansiktet och fjärmar oss på samma gång från den mysiga bild som många har av U2".

1982 var också Irland en ö i krig: kriget mellan IRA och den brittiska regeringen gällande Nordirland. Det är inte bara möjligt utan högst troligt att även detta bidrog till albumets krigstema. Även om temat krig och kamp kan spåras i flera av spåren på War togs också begreppet kapitulation upp - ett koncept som Bono hävdade var den huvudsakliga idén bakom albumet.

På omslaget finns åter Peter Rowan som hade medverkat på omslaget till Boy, men denna gång är han några år äldre. Hans läpp är sprucken och liksom på Boy håller han händerna bakom huvudet, som om han hade tillfångatagits av någon invaderande armé. Det är i hans ögon som man kan se den största skillnaden: De är inte längre fulla av oskuld utan visar trots, till och med hat. Mot detta starka svartvita fotografi lyser de klart röda bokstäverna i effektfull kontrast.

Sunday Bloody Sunday
Bono och Edge, Dublin 1983, foto: Colm Henry. Från 'Blood on the Tracks - Liam Mackey reviews War', HotPress 1983-02-18. Öppningsspåret på War är för många i särklass bland U2:s låtar, i praktiken inte jämförbar med någon annan. Trummorna - framför allt introt - lägger en exceptionellt lyckad grund, men det är huvudsakligen gitarrslingan och texten som ger låten dess identitet. Det sägs att The Edge vid den här tidpunkten genomgick en religiös kris över frågan om hans kristna tro var förenlig med hans medverkan i ett rock'n'rollband. Han funderade under ett par veckor allvarligt på att hoppa av U2, men ur krisen växte detta gitarriff som ännu efter tjugo år är bandets mest kända.

Låtens text är inspirerad av den Blodiga Söndagen i Derry i Nordirland, den 30 januari 1972. Med denna koppling kan Sunday Bloody Sunday lätt misstas för en irländsk nationalistisk eller republikansk kampsång, men tar man sig tid att analysera texten kommer man närmare det sanna budskapet, som är pacifistiskt. Som Bono har sagt vid ett otal liveframträdanden: "Den här låten är inte en rebellsång - den här låten är Sunday Bloody Sunday!".

Många kritiserade oss för att vi gjorde en skiva som War och då speciellt låten Sunday Bloody Sunday. De sade att hur kan vi skriva en sång om Derry eller om Nordirland när vi lever på södra Irland och dessutom smäller bomberna inte i Dublin. Jag förklarar alltid för folk att även om bomberna inte smäller i Dublin så tillverkas de definitivt där. Som irländare känner jag att jag har rätt att tala om vad som händer." Bono

Edge live, War-turnén Seconds
Krigstemat går igen även i låt nummer två på War. Seconds tar upp det kalla kriget - "Lightning flashes across the sky, East to West, do or die" - men även terrorismen som vid den här tidpunkten nästan uteslutande var av revolutionär karaktär: "Held to ransom, hell to pay, A revolution everyday, USSR, GDR, London, New York, Peking".

Texten innehåller också kritik mot supermakterna, som förfogade över kärnvapen och var beredda att ödelägga hela kontinenter för att försvara sina respektive ideal, men som samtidigt var angelägna om att ha opinionen på sin sida. "Yes they're doing the atomic bomb, They want you to sing along". Låten innehåller också en samplad slinga från en film om kvinnliga marinkårssoldater. Genom att på detta sätt kritisera både terrorister och regimer kan Seconds tolkas som ett försök att likställa alla som sätter principer före människors liv.

Musikaliskt domineras Seconds av den enkla men nästan hypnotiska basången, kompletterad av skramliga trummor och - något förvånande - akustisk gitarr. Detta är också The Edges albumdebut som ledsångare och hans röst passar så påfallande väl ihop med Bonos att man ibland får lyssna noga för att höra vem av dem som sjunger.

New Year's Day
U2 vid inspelningen av videon till New Year's Day, Sälen december 1982, foto: Anton Corbijn Den första singeln från War och en annan av albumets höjdpunkter är New Year's Day. Den gav U2 deras första Top 10 hitsingel i Storbritannien. Basgången på New Year's Day är en av de mest distinkta som någonsin har skapats och den ger i högsta grad låten dess särprägel. Basen skapar den grund som hela låten vilar på, även om piano, trummor och gitarr vävs in i den och bidrar till ett sällsynt lyckat slutresultat. Texten handlar om den då förbjudna fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen, som vid det här tillfället kämpade mot den kommunistiska diktaturen. Också New Year's Day innehåller textraden "we can be one", vilken återfinns i Sunday Bloody Sunday och även senare i OneAchtung Baby.

Like A Song
Albumets fjärde låt domineras av Larrys kraftfulla trummor och The Edges gitarr får snarare fungera som ett komplement till dessa än som melodislinga. Mindre tydlig än Sunday Bloody Sunday innehåller Like A Song ändå referenser till Nordirlandskonflikten: "And we love to wear a badge, a uniform, And we love to fly a flag, But I won't... let others live in hell, As we divide against each other, And we fight amongst ourselves". Även här vägrar U2 att välja någon sida i konflikten, annat än fredens och medmänsklighetens: "Angry words won't stop the fight, Two wrongs won't make it right, A new heart is what I need, Oh God, make it bleed".

Drowning Man
Steve Wickhams violin är mer framträdande här än på Sunday Bloody Sunday. Stundtals blandar den sig med gitarr och bas, men ligger ofta utanför dem. Drowning Man är den låt på War som bäst förebådar de musikaliska förändringar som skulle komma med The Unforgettable Fire. Som så många av U2s texter är den tvetydig och innehåller referenser till Bibeln, men skulle lika gärna kunna vara en vädjan från en man till den kvinna han älskar. Den sägs dock vara skriven till Adam Clayton och anspela på det faktum att denne stod utanför de övriga bandmedlemmarnas kristna gemenskap. Texten skulle kunna ses som en försäkran från Bono att de inte ville förlora Adam.

Take my hand, You know I'll be there, If you can, I'll cross the sky for your love, And I understand, These winds and tides, This change of times, Won't drag you away, Hold on, hold on tightly, Hold on, and don't let go, Of my love" - Drowning Man


The Refugee, Two Hearts Beat As One, Red Light och Surrender
Liksom Like A Song domineras The Refugee av trummorna, här effektfullt blandade med stämsång. Texten verkar tala om hur det är att leva i Dublin 1983 - men något överraskande utifrån en ung flickas synvinkel. Two Hearts Beat As One var tillsammans med Sunday Bloody Sunday den andra singeln från War. Den är en av två låtar som Bono skrev när han var på smekmånad med sin fru Ali på Bahamas och den anses vara en kärlekssång till henne. Liksom Drowning Man avviker även Red Light delvis från albumets rocktema, framför allt vad gäller Kenny Fradleys trumpet. Surrender innehåller mer experimentella gitarrslingor från The Edges sida och är en av de låtar som ofta fungerat bättre live än på skivan.

40
40 är en av U2s mildaste låtar, som avslutar ett av bandets argaste album. Den är en pendang till Wars inledningslåt, vilket kanske tydligast märks i refrängens text, men där Sunday Bloody Sunday uttrycker vrede och frustration förmedlar 40 en sorts uppgivenhet, eller kanske en förtröstan på Gud. Den sägs bygga på Bibelns psalm nr 40: "I waited patiently for the Lord, He inclined and heard my cry, He brought me up out of the pit, Out of the miry clay".

U2 använde länge 40 som avslutning på sina konserter. The Edge och Adam bytte instrument vid framträdandena, men det är trummorna och sången som håller ihop låten. Mot slutet gick först Bono, sedan Adam och The Edge av scenen tills Larry satt ensam kvar och slog takten, medan publiken om och om igen sjöng refrängens "how long to sing this song". När sedan Larry till sist försvann kunde åskådarna fortsätta länge, vilket bland annat syns i videon Under A Blood Red Sky.

Kritiken
Trots det faktum att War gått rakt in på listornas förstaplatser var inte musikpressen enig i sina åsikter om albumet. Till exempel hävdade NME att "War är ännu ett exempel på rockmusikens impotens och förfall." Time Out, å sin sida, kallade det "en fantastisk tredje gåva från den Dublin-baserade kvartetten".

Liam Mackey skrev i sin recension i Hot Press att "War erbjuder ett vattentätt bevis på bandets position som en genuint originell kraft inom den samtida musiken. Jag är övertygad om att U2 med War har skapat ett album av högsta betydelse. Jag kan bara uppmana er, oavsett vilken åsikt ni haft om bandet fram till idag, att lyssna på det här albumet."

U2, Sälen december 1982, foto: Anton Corbijn

War är mer rätt för sin tid än någon annan skiva. Den är ett slag i ansiktet på tuggummipopen. Alla andra blir mer och mer stilorienterade, mer och mer likriktade. John Lennon hade rätt om den typen av musik: han kallade den 'tapetmusik'. Mycket snygg, mycket väldesignad, musik att äta frukost till. Musik kan vara mer. Dess möjligheter är oändliga. Musiken har förändrat mig. Den har möjlighet att förändra en generation. Se vad som hände i Vietnam. Musik förändrade en hel generations attityd till krig." Bono

U2 har funnits i över 30 år och gett ut 12 studioalbum och tre samlingar. Ändå står War fortfarande ut som en av bandets viktigaste skivor. Albumet är i högsta grad ett dokument över sin samtid. Ändå känns det ett kvarts sekel efter utgivningen fortfarande aktuellt, energiskt och mer relevant än någonsin.

2004 gav U2 ut How To Dismantle An Atomic Bomb. Kopplingen till War är uppenbar, inte bara vad gäller de bägge albumens titlar och omslag, utan även tematiken i texterna och faktiskt även musiken. Detta märktes inte minst vid bandets konserter under Vertigo-turnén, där Sunday Bloody Sunday vävdes samman med Love And Peace Or Else och Bullet The Blue Sky.

Mycket har hänt på tjugofem år, med världen och med U2. Men bandets grundinställning - deras närmast storögda oförstående vad gäller krig och orättvisor - har inte förändrats. De frågar fortfarande, "How long must we sing this song?" och ingen tycks kunna ge dem ett svar.

Marie, 2004-09-19 (uppdaterad 2008-02-28)
marie@u2.se

Läs mer om Sunday Bloody Sunday i vår Like a Song-artikel En sång de hoppas aldrig behöva sjunga mer

visa alla artiklar

Dela på Facebook