Zooropa '93 Stockholm

Konsertberättelse, Stockholm 1993, Zooropa
av Jonas Steverud

Året var 1993, en bit in på våren, då en kompis till mig slängde ut en fråga då vi satt i RS-rummet i scoutlokalen; "U2 skall ha konsert i sommar, är det någon som är intresserad av att åka?"

Postern till Zooropa 93Denna återhållsamt ställda fråga skulle komma bli början på min karriär som konsertbesökare och mer aktiv U2-fan. Jag hade inte gått på någon konsert innan och visste inte ens om att U2 hade hållit konsert i Göteborg året innan - de andra hade varit där men ingen hade nämnt något till mig, de trodde väl inte att jag var intresserad.

När så konsertdagen infann sig stämde vi möte på Göteborgs Central
- jag tror tåget gick vid sextiden - och satte oss på tåget emot Stockholm. Det enda vi hade med oss var pengar, kläderna vi hade på oss och en bandspelare som vi spelade U2 på under tågresan (lågt, för många föröskte sova på tåget). Någon kom förbi och frågade om vi skulle på konserten, mest en artighetsfråga för bortsett bandspelaren hade alla på sig U2-tshirts. Jag hade på mig den tshirt som senare kom att bli min konserttshirt: En svart tshirt med U2 i neonorange över hela framsidan och över skuldrorna samt en realistisk fluga ovanpå texten, samt i tvärstecket på tvåan på framsidan texten "The Fly" i vitt. Har man den på sig råder det inget tvivel om vart man skall.
De andra hade på sig tshirts ifrån tidigare konserter, Tobbe "vann"; han hade den äldrsta, en tshirt ifrån War-turnén.

Efter en lång tågresa var vi framme i Stockholm, och efter att ha låst in diverse saker i ett skåp på centralen gick vi iväg till Stadion. Kön hade redan hunnit forma sig, men vi var så tidiga att vi ändå var maximalt femtio meter ifrån ingången. Kön skulle komma att bli mycket längre.

Fram till folk började trycka på hände det inte så mycket, vi åt lite, satt i regnet och kurade under sopsäckar ett par av oss hade lyckats tjôta till sig, lyssnade på den musik som de olika tälten längs gatan spelade och väntade och väntade. När sedan "soundchecken" började insåg man hur patetiskt små försäljarnas stereoanläggningar var, det var rätt bra tryck även utanför Stadion.

Runt Station går det ett högt järnstaket, med järnribbor på ett par centimeter i diameter. Jag fick en mycket god bild av dem frampå eftermiddagen då folk längre bak började trycka på. Antagligen var det väl några puckon som tyckte att de skulle roa sig och började trycka på, och sedan blev det rena dominot. Vi kunde inte göra ett enda dugg, det var bara att tryckas med. Något som var mindre roligt var att jag stog intill järnstaketet både såg och kände hur det böjde sig under trycket. Detta var det år som ett antal personer hade klämts ihjäl vid en fotbollsmatch i Storbritannien efter att panik hade utbrutit. Antagligen var det stängslets väl och ve som fick polisen att ingripa (trycket var inte så hårt att någon skulle skadas men det var lite obehagligt), de trängde sig in och beordade folk att gå bakåt. Efter lite förvirring då folk undrade om de verkligen skulle göra det eller om man skulle ignorera uppmaningen och trycka på - att jämföra folk med fårskockar vore en förolämpning emot fåren - drog sig folk bakåt.

Någon timme senare öppnades så grindarna och man fick ta sig fram över plan emot scenen. Vi hade god tur och jag kom att stå två tredje delar av inre cirkeln bakåt och 3-4 meter till vänster om "catwalken". En mycket bra plats. Man ser vad som händer på scenen och man ser vad som händer på videoväggarna.

Regnet fortsatte och under de kommande timmarna var det inte så roligt, kallt och vått. Jag klarade mig dock ganska bra, värre var det för de två tjejer som satt på marken ett par meter bort, i shorts och luftiga tröjor. De trodde väl att det var sommar.

Själva konserten började, så småningon, med att man visade ett videokollage som bestod av vad folk hade sagt in i en kamera i ett litet bås som påstods finnas längre bak på arenan. Det var aldrig tal om att vi skulle ta reda på var det var för någonstans eftersom vi inte ville ge upp våra platser. Kollaget bestod dock enbart av amerikaner så jag är fortfarande skeptisk till att ett sådant bås verkligen fanns i Stockholm.

Konserten i sig var - självklart - bra, men den sköts upp åtminstone en gång för att se om regnet skulle avta. Det var lite roligt att senare se hur det regnade på Bono, The Edge och Adam (Larry satt under ett litet tak) medan man såg att det var ett dimlager 1-2 meter över publikhavet. Ovanför regnade det, men inte under. Måste sett ganska skoj ut ifrån scenen.

Extrainslaget under konserten var en konversation via satellitlänk med en av brandmännen i Sarajevo, det som var lite skoj var att han passade på att hälsa till sin brors-/systerdotter som var med i publiken (en del påstår att det var en hälsning till hans flickvän, men jag uppfattade det som "niece" och inte "fiancée", men med tanke på hälsningen han hade låter flickvän rätt troligt).

När det så var över och man i post-konsert-trauma tog sig ifrån Stadion emot Centralen gick vi in på en Pizza Hut, fick var sitt jätteglas med vatten samt köpte var sin pizza som vi tog med. Vi insåg att vi inte skulle hinna med sista tåget till Göteborg så det fick bli till att övernatta på stationen tänkte vi. Tji fick vi. Stationen stänger under natten.

Så vi satte oss på tunnelbanecentralen och åt pizza och tittade på folk som passerade. Roligaste incidenten den natten var när två poliser gick förbi och tyckte barskt "ni går när ni har ätit upp det där?", då vi inte är lagda åt att mucka med polisen tyckte vi "självklart". Jag vet inte om det var vårt omedelbara samtycke eller vad det var, men poliserna fattade tydligen misstankar och frågade misstänksamt vart vi skulle gå. "Göteborg" tyckte vi.

Då de kvickt insåg att vi väntade på att centralstationen skulle öppna tyckte de att vi kunde sitta där tills t-banestationen stängde, och sedan kunde vi hänga på McDonalds tvärs över gatan. Sagt och gjort, vid etttiden gick vi snällt över till McDonalds, köpte oss en burgare och en milkshake på fem personer och satte oss vid ett bord och fördrev tiden. Föga förvånande blev vi utkörda någon timme senare av vakten, det var tjockt med folk - så mycket att en del stod och åt vid skräptunnorna.

Resten av natten tillbringade vi i en trappa som gick längs Centralen och då stationen slutligen öppnade lade vi oss att sova på golvet vid skåpen - tillsammans med en massa andra.

Det enda som grämer mig i den här berättelsen är att jag inte minns hur jag tog mig ifrån Göteborgs Central och hem. Troligen åkte jag med någons förälder som hämtade, men jag minns inte vem.

/Jonas

visa alla artiklar

Dela på Facebook