Daniel Lanois & U2

26 Mar
2015

Fr.v: Daniel Lanois med sin mentor Brian Eno, cirka 1984

Efter experimentet i Grant Avenue Studios med Brian Eno som givit världen tre innovativa skivor med ambient music, kom erbjudandet som skulle ge Lanois internationellt erkännande. En viss irländsk kvartett hade själva fått sitt stora genombrott en tid innan med det mästerliga albumet War och den efterföljande turnén.

U2 och Steve Lilywhite, som hade producerat bandets första tre album, kom överens om att det hade blivit dags för bandet att pröva nya vägar och att hitta nya ljudlandskap. Roxy Music och David Bowie var två grupper som bandet var intresserade av vid den tidpunkten och händelsevis hade de en gemensam nämnare; Brian Eno.

Brian var till en början emot idén att stå som producent för U2:s nästa album. Det var först efter att Bono övertalat honom om att åtminstone träffa gruppen i Dublin som det verkade gå vägen. Till mötet med U2 hade Brian tagit med sig sin nye adept, Daniel Lanois. Brians intention var att låta Daniel sköta arbetet med irländarna på egen hand så småningom och själv slippa undan. Daniel hade en djup kunskap om musik och musiker. Han visste hur man kommunicerar med andra musiker i studion. På så sätt kunde han komma med egna förslag och var även öppen för idéer själv.

I slutändan stannade Brian kvar i arbetslaget tills endast mixningen av The Unforgettable Fire återstod i Windmill Lane Studios, vilket Lanois förstås tog hand om. Kombinationen U2/Eno/Lanois visade sig bli lyckosam och fruktansvärt produktiv. Precis som U2 hade önskat tog man ett kliv in på vad som hittils varit okänt territorium för bandet.

Radarparet Eno/Lanois och U2

The Joshua Tree, 1987

The Joshua Tree

”Jag tackar min lyckliga stjärna att jag träffade Brian Eno och U2, för att inte nämna hur fantastiskt det är att vi fortfarande kan umgås och arbeta tillsammans 25 år senare” – Daniel Lanois ur boken till jubileumsutgåvan av The Joshua Tree, 2007.

Efter det lyckosamma samarbetet med Brian Eno och Daniel Lanois bestämde man sig för att återigen prova lyckan på U2:s nästa album, den legendariska skivan The Joshua Tree. Bandet hade vi det här laget etablerat sig som ett av de allra största efter att man genomfört en egen turné, med ett stopp i London där man gjorde den legendariska Live Aid-spelningen och avslutat med Conspiracy of Hope-turnén för Amnesty International. Det var en tung uppgift som de sex stod inför, att skapa ett mästerverk.

Om The Unforgettable Fire kan anses vara starkt Eno-influerat med sina atmosfäriska, öppna ljudlandskap så bär efterföljaren istället spår av Daniel Lanois. Eno-influenserna finns förstås där men många låtar har utan tvekan Lanois’ signum. Han har exempelvis sagt att han uppmuntrade Bono att skriva I Still Haven’t Found What I’m Looking For som en gospel-hymn, en genre som Daniel själv tycker mycket om och dessa influenser kommer antagligen från den tid han spenderade som producent i den lilla källaren hemma i Kanada. Här behöll man bara bas- och trumspåret från en jam-session eftersom man kände att det var något som man sedan kunde vidareutveckla.

Bullet The Blue Sky och Mothers Of The Disappeared är andra exempel på hur man lyfter fram rytmsektionen och låter Adam och Larry visa vägen. Exit föddes ur en live-övning mellan musikerna, en metod som gjorde det lätt att snabbt fånga idéer på band och som Lanois själv säger att han försöker tillämpa så ofta som möjligt. Succén blev ett faktum när U2 hämtade hem två Grammy-statyetter 1987 och idag räknas The Joshua Tree som en tidlös klassiker. I Still Haven’t Found What I’m Looking For har dessutom blivit en av U2:s allra mest framförda låtar i form utav cover-versioner.

Någonstans här började nog de sex kamraterna inse att de fanns en unik personkemi mellan dem. Förhållandet skulle snart utsättas för nya påfrestningar när U2 skulle ta klivet in i ett nytt decennium. Bono gjorde under nyårsspelningen 1989 ett feltolkat uttalande som skulle ge upphov till spekulationer om att bandet var på väg att splittras.

Achtung Baby, 1991

Achtung Baby

”Vi var väldigt sugna på att bryta ny mark och av skapa en ny ljudbild vid den tidpunkten. När man har drömmar och vill utforska en plats så tar man sig dit i fantasin. När man väl kommer till den punkten i verkligheten så har man redan övervunnit vissa hinder.” – Daniel Lanois

Det som skulle bli U2:s andra mästerverk, även denna gång tillsammans med Brian Eno och Daniel Lanois fick en ovanligt långsam start. Bandet ville undvika en splittring men det fanns sprickor inom gruppen, ett problem som man snabbt måste lösa. Bono och The Edge hade experimenterat med electronica då de arbetat med musik till uppsättningen av A Clockwork Orange som teater. Speciellt Edge hade börjat lyssna mer på denna genre och både han och Bono ville se vad U2 kunde åstadkomma med denna musikstil.

Larry och Adam var däremot inte lika intresserade av förslaget: ”Medan jag gick i en riktning så begav sig Edge iväg åt motsatt håll. Jag funderade kring vad jag kunde göra för att utveckla mitt trummande medan han tänkte vad kan man göra i mindre utsträckning?” säger Larry i den officiella biografin U2 by U2. Han berättar även vad Lanois tänkte kring intressekonflikten. ”Danny kände sig illa till mods med vad som var på väg att ske. Han ansåg att U2 bestod av fyra medlemmar och ville att vi skulle arbeta tillsammans.”

Den nedstämda känslan varade tills dess att den numera klassiska One föddes med dunder och brak ur tomma intet. ”Jag tog med mig en halvfärdig idé in i ett annat rum och kom på några ackordföljder. Ingen av dem fungerade dessvärre på de ställen jag hade tänkt ut. Danny Lanois undrade: Vad händer om du spelar båda två efter varandra? Jag satte mig ned med en akustisk gitarr och strax därefter började Bono att improvisera. Efter ett par minuter hade vi låtens struktur färdig.” berättar The Edge. Alla var förstås lättade över att ha kommit igång och inspelningen av den nya skivan kunde sedan ta fart.

Fr.v: The Edge med Daniel Lanois under arbetet med Achtung Baby

Fr.v: The Edge talar med Daniel Lanois under arbetet med Achtung Baby, 1991

Daniel berättade i slutet av förra decenniet hur han går tillväga för att ge ett album – som Achtung Baby – en viss identitet. ”Det är en god idé att bygga en meny på ett tidigt stadium som ska innehålla saker som artisten kan erbjuda. Om sångaren är bra på falsettsång så låt honom visa det och utnyttja sina starka sidor.”

Han fortsätter: ”På Achtung Baby hittade vi ett par gitarrljud i ett tidigt skede som vi älskade, som t.ex. introt för Mysterious Ways. Det var något vi inte hade hört förut. Om man stöter på något originellt ska man försöka använda sig av det. Eno, Edge, Flood och jag var intresserade av elektroniska ljud på den tiden så vi lät det bli ett slags tema som genomsyrar albumet.”

U2 hade återigen träffat rätt och i september 1991 bröts den långa, spända tystnaden av ett sound som ”bokstavligen lät som om en fluga hade tagit sig in i ens huvud och surrade omkring” som Bono  har beskrivit det. Daniel Lanois delade tillsammans med sin kollega Brian Eno priset för ”Årets Producent” på Grammy-galan 1992. På den efterföljande Zoo TV-turnén, med live-versioner av i stort sett samtliga låtar på mästerverket, valde man att nästan helt strunta i 80-talets U2-klassiker för att istället ge plats åt det nya materialet i låtlistorna. En djärv satsning kanske man tycka men en stöddig The Fly förkunnade i en intervju efter öppningskvällen att ”vi  förlorar antagligen en del popungar, men vi klarar oss utan dem”.

Det elektroniska soundet skulle återkomma, både på Zooropa och Pop fast nu utan Lanois som producent. Efter det experimentella 90-talet som avslutades med den grandiosa Popmart-turnén, vilket på sätt och vis var en vidareutveckling av sin föregångare, började U2 fundera på vad de kände för härnäst.

Fyra individer i ett rum

Danny Lanois och Bono, 2008

Daniel Lanois och Bono, Hanover Quay Studios, Dublin 2008

Innan arbetet med bandets nästa studioalbum hade framförallt The Edge talat om att man ville gå tillbaka till sitt klassiska sound genom att lägga alla trummaskiner och annan teknologi åt sidan. Nu ville man framhäva ljudet av fyra instrument; bas, gitarr, trummor och sång.

För att hitta det gamla soundet behövde man förstås kalla in gamla vänner och Brian Eno skulle tillsammans med Daniel Lanois producera U2:s nästa album – nästan ett decennium sedan allihop hade suttit i samma inspelningsstudio för att arbeta på ett studioalbum.
Bandet berättade att de saknade material att arbeta med och bad om tid för att få fram något att arbeta med. Eno invände och ville istället att de snabbt skulle skriva lite material för att sedan välja ut det bästa i bunten. Tre veckor senare hade man inte kommit mycket längre men man hade åtminstone en relativt färdig version av Kite att jobba vidare med.

U2 återgick till att arbeta med halvfärdiga idéer, improvisationer och hade övningar ihop som man gjort förr, en klassisk metod som bandmedlemmarna kände sig bekväma med. U2 skulle inte lämna Hanover Quay Studios innan de hade 11 storslagna låtar färdiga och det fick ta den tid det tog med Pop-fadäsen i färskt minne. Till slut fick man ihop mängder av material och det som inte tilldelades en plats på All That You Can’t Leave Behind hamnade på soundtracket till Million Dollar Hotel medan en del gavs ut tillsammans med andra tidigare outgivna låtar 2004. U2 och Brian Eno var inte överens om vem man skulle tillskriva olika idéer så man nöjde sig med att skriva ”Musik av U2″ i texthäftet. Detta ledde till att läget mellan de båda parterna blev en aning spänt ett tag.

Med den efterföljande Elevation-turnén, som reflekterade återgången till bandets ursprung på den nya skivan, etablerade sig U2 återigen som världens största band. Uppföljaren How To Dismantle An Atomic Bomb gavs ut med Steve Lilywhite som producent men Eno och Lanois omnämns som ursprungliga producenter för Love And Peace Or Else.

No Line On The Horizon, 2009

No Line On The Horizon

”Det är en speciell känsla att äntra arenan med den sortens historia i ryggen. Man känner sig bekväm med en gång och fortsätter där man slutade ett par månader eller något år tidigare. Det är underbart att vara tillbaka i studion med mina compadres” – Daniel Lanois, 2007.

Under årens lopp har U2 och Eno/Lanois tillsammans släppt fem album varav två allmänt erkänts som tidlösa mästerverk då de frekvent figurerar i toppen av listor med upplägget ”världens bästa album”. Det senaste verket som skapats av sextetten är det förra studioalbumet, No Line On The Horizon. Det omryktade systeralbumet Songs of Ascent förefaller ha skjutits upp på obestämd tid men Bon0 har antytt att skivan blir den avslutande delen i den pågående Songs of-trilogin.

I fallet med No Line On The Horizon har Eno och Lanois för första gången omnämnts som medmusiker – inte enbart som producenter för de låtar de har medverkat på, troligtvis med tanke på den tidigare kritiken från Eno. Albumet togs emot relativt väl av kritiker och fans men bandet har erkänt att den stora succé man förväntade sig dessvärre uteblev. Detta trots att man inledningsvis varit nöjda med slutresultatet efter ett par månaders fördröjd utgivning och känslan att man skapat något banbrytande och nyskapande – igen.

Vidare till…

Del 1: Daniel Lanois – Från källaren till rampljuset
Del 2: Lanois & U2
Del 3: Musikern Lanois (kommer snart!)