När verkligheten överträffar drömmen

9 Jan
2016
Foto: Remy (Creative Commons)

Patricia i Paris (Foto: Remy, CC-licens)

När Patricia klev av U2:s scen i Globen i september, lika lycklig som omtumlad, kunde hon inte ana att hennes U2-äventyr denna höst inte var över. Efter den fjärde konserten i Stockholm dagen efteråt, var fortsatta äventyr innan årets slut helt utslutna av den enkla anledningen att hon inte skulle se U2 live någon fler gång på turnén. Ödet ville annorlunda.

Imorgon visar SVT en liveinspelning filmad i Paris 7 december. Det rör sig om den sista konserten av förra årets upplaga av U2:s iNNOCENCE+eXPERIENCE-turné. Under Elevation i mitten av konserten fick Patricia, denna gång tillsammans med andra fans som också stått på scenen tidigare under 2015, återigen dansa med U2. Ni som ser konserten på TV eller SVT Play kommer inte ha svårt att se vem som är Patricia eftersom hon är den enda på scenen som har på sig en röd klänning.

I mellandagarna publicerade vi ett reportage som handlade om vad Patricia var med om i Globen, Drömmen blev verklighet. Idag kan ni läsa om Paris-konserten och resan som U2 bekostade åt henne och en kompis. Vi skriver även om Patricias tankar och om vilka intryck hon har av allt som har hänt.

U2:s fyra konserter i Paris under iNNOCENCE+eXPERIENCE-turnén var ursprungligen förlagda till 10-11 och 14-15 november. I efterhand vet vi att konserterna 14-15 november blev uppskjutna till 6-7 december på grund av terrordåden i Paris 13 november. Ursprungsplanen var dock fyra Paris-konserter inom en knapp vecka, varav den tredje skulle filmas och sändas av TV-kanalen HBO samma dag.

Måndag 9 november presenterades en tävling på u2.com som avslöjade att några av de som stått på scenen tillsammans med U2 tidigare under turnén skulle få chansen att göra det igen lördag 14 november, det vill säga samma kväll som HBO skulle filma. Medlemmar på u2.com fick rösta på vilka som skulle få åka till Paris. Omröstningen skulle vara öppen till onsdag 11 november [1, 2].

Det var nära ögat att Patricias bidrag aldrig kom upp på u2.com som ett av alternativen att rösta på. När nyheten presenterades stod det att de hade varit i kontakt med de flesta som var aktuella för tävlingen redan, men om man inte hade hört något från dem skulle man kontakta u2.com.

Patricia kontaktade dem samma dag, vilket också var samma dag som omröstningen började. Trots det kom hennes bidrag inte upp förrän två dagar senare, det vill säga under omröstningens sista dag, och då först ett par timmar efter att hon till slut bestämt sig för att mejla u2.com och fråga varför de inte hade lagt upp hennes bidrag. Vid det laget hade naturligtvis de andra tävlande potentiellt fått ett rejält försprång.

Vinnarna skulle meddelas via mejl följande dag, torsdag 12 november. Trots att Patricias tävlingsbidrag inte hade blivit upplagt på u2.com förrän i sista stund, gick det naturligtvis inte att bortse från att det ändå fanns en teoretisk chans att bli en av de lyckliga vinnarna.

”Jag satte ett mentalt tidsmål: ‘Om jag inte har fått något mejl klockan 15 så får jag släppa tanken och gå vidare’. Detta för att jag i ren nervositet och förväntan uppdaterade mejlen minst var femte minut. Även om jag inte vågade tro på att jag skulle vinna så kunde jag inte låta bli att hoppas, så klart.”

Klockan 15 hade hon fortfarande inte fått något mejl, men ungefär 15:20 kom det.

”Det första jag gjorde var att — mitt på Odengatan — skrikringa till min mamma och pojkvän, mina största fans, som bara skrattade när de hörde min falsett och lycka. Jag var självklart överlycklig och trodde inte jag kunde ha så mycket tur i livet! Jag kanske fällde en tår, faktiskt. Sånt här händer ju bara inte?!”

Det första kontraktet som hon fick skriva på gällde bara henne själv, det vill säga hon fick inte ta med sig någon annan på resan. Natten mellan torsdagen och fredagen kom det ett nytt kontrakt med nya bud. Vinnarna skulle nu få ta med sig varsin gäst.

Till Paris visste hon att hon skulle, men exakt vad det var Patricia egentligen hade vunnit var vid en närmare anblick inte helt tydligt. Det blev heller inte tydligare med tiden, snarare tvärtom. På fredag morgon, dagen innan konserten, fick hon till exempel veta att det fanns inte mindre än åtta vinnare. Samtidigt kom ny information som sa att det inte var säkert att någon alls skulle få gå upp på scenen. Märkligt med tanke på hur tävlingen hade framställts på hemsidan.

På fredag kväll ändrades spelreglerna igen, men detta av helt andra och väldigt tragiska skäl. På grund av terrordåden i Paris fredag 13 november kunde U2:s konserter 14-15 november av förklarliga skäl inte genomföras som planerat [3].

Patricia, som fortfarande var i Sverige, följde händelseutvecklingen. ”Under den kvällen lade jag allt mitt fokus på att läsa nyheter, och kände tacksamhet över att vara i trygghet. En timme innan samtalet från U2:s sida kom om att vår resa blivit inställd hade jag mentalt ställt in mig på att inte åka.”

När U2 spelade i Belfast veckan efter terrorattackerna i Paris, visades den vid det laget välanvända twitterhashtaggen StrongerThanFear på skärmen under konserten [4]. Terrorattackerna kastade alltjämt sin skugga över Paris, men det akuta terrorhotet mot staden hade sedan en tid bedömts som avvärjt. För såväl bandet som för fansen betydde det mycket att inte låta sig förlamas av hot om terror. Mindre än en vecka senare, tio dagar efter terrordåden, gick U2 ut med nya datum för konserterna [5] .

Patricias personliga schema

Patricias personliga schema

Söndag och måndag 6-7 december blev så konserterna äntligen av. Patricia och övriga vinnare hade fått ladda om och dessutom haft litet mer tid på sig att förbereda sig denna gång. Konkret innebar detta för Patricia att hon hade lyckats få med sig sin bästa kompis Lina som inte hade kunnat komma loss med kort varsel första gången resan blev aktuell.

u2.se: Vi har förstått att det rådde viss förvirring angående vad som egentligen gällde för er som hade vunnit. Hur mycket om resan fick ni veta i förväg?

Patricia: Innan avresa visste jag knappt något. Allt jag visste var att vi var ett gäng vinnare som skulle till Paris den 6 december och att vi ihop med varsin gäst skulle få gå på de två framskjutna Paris-konserterna. Vi hade inget löfte om att komma upp på scenen och jag visste inte ens vilket hotell vi skulle bo på.

I alla andra fall hade jag varit starkt skeptisk till att stå utan information men här kändes det okej, trots att jag egentligen ogillar överraskningar.

När vi kom ut i ankomsthallen stod en trevlig fransk man med en skylt där det stod ”U2 Patricia” på och vi blev skjutsade till ett härligt hotell vid Place de la Concorde. Väl på plats fick vi ett schema av vår projektledare och kontaktperson Carol där kommande dagars aktiviteter stod uppskrivna.

Många frivilliga gemensamma aktiviteter såsom lunch och rundtur i Paris stod på schemat liksom tid för eget disponerande. Min ”egentid” gick mest ut på att insupa intryck, lära känna mina medvinnare och smälta hur väl behandlade vi blev av U2:s crew och management. Jag hann knappt höra av mig till vänner, familj och pojkvän på hemmaplan om vad som pågick!

u2.se: Fick ni några förhållningsregler, till exempel ”drick inte alkohol”, ”filma inte här” eller liknande?

Patricia: Jag fick skriva på ett flera sidor långt kontrakt om olika villkor och förhållningsregler. Vi fick dricka alkohol men det stod klart och tydligt att det var mitt eget ansvar om jag blev för full. Bilder fick vi ta, även gå ut i media, men kontraktet nämnde att vi inte fick röra utrustning och sladdar om vi skulle få komma backstage eller upp på scenen. Där fanns alltså en hint om vad som skulle kunna hända.

u2.se: Ok. När fick ni veta att ni skulle upp på scenen under Elevation?

Patricia: Brian (Bonos livvakt) kom och berättade att vi skulle upp bara minuten innan det var dags!

u2.se: Oj, det var inte mycket till förberedelstid! Hur kändes det att få kliva upp på den där scenen igen?

Patricia: Jag kände mig mer trygg i min egen kropp denna andra gång, och jag hade sällskap av nyfunna vänner. Som enskild person fick man ju inte samma typ av uppmärksamhet från bandet, men det var inte heller något jag eftersträvade. Allt blev ett enda stort party och jag är stolt över hur synkade vi var! Alla gav verkligen järnet.

u2.se: Valde ni kläder själva? Ursnygg klänning i vilket fall som helst!

Patricia: Tack så mycket! De enda direktiven vi fick var inga stötande tryck eller stora loggor på grund av HBO-filmningen. Vi fick välja själva och jag valde en röd klänning med matchande läppar. Jag ville passa på att vara litet fin när man nu hade privilegiet att inte behöva köa en hel dag. Förra gången var jag ju genomtrött och genomsvettig i bekväma konsertkläder.

u2.se: Apropå uppmärksamhet från bandet så fick ni tydligen inte träffa dem. Vi, liksom säkert de flesta som hörde talas om tävlingen, tog för givet att vinnarna även skulle få träffa U2, få autografer och ta foton. Vad trodde du själv när du reste till Paris?

Patricia: Jag vågade verkligen inte ha några förhoppningar om resan, men självklart fanns en önskan om att få träffa bandet på ett sätt man inte gjort innan. Jag tänkte ”om vi inte kommer upp på scenen kommer vi få träffa dem backstage och vice versa”.

Trots att vi inte fick träffa bandet personligen, kände vi under hela resan en stark närvaro från dem. Jag vet vilken tacksamhet de känner gentemot sina fans, men jag hade aldrig tänkt att de skulle vara så personligt engagerade i vårt välbefinnande på plats i Paris. Allt som hände genomsyrades av deras vilja att ”betala tillbaka”.

Jag är så himla tacksam för det jag fått och någon gång kommer jag kanske få träffa dem på något sätt och ställa de frågor jag vill … och ta några bilder på det. Men jag håller hårt om min ödmjukhet och tacksamhet kring detta. Jag skulle verkligen hata om alla dessa händelser får mig att vara eller låta arrogant och otacksam.

u2.se: Även om ni inte fick komma backstage eller träffa bandet kanske du fick någon sorts inblick i hur U2 jobbar som du inte skulle ha fått om du inte varit på plats?

Patricia: Vår kontaktperson Carol var anställd av U2:s management att projektleda vår vistelse i Paris. Hon har stor erfarenhet av att jobba med artister och stora TV-produktioner på olika sätt och har jobbat med U2 tidigare. Hon nämnde att U2 är perfektionister och väldigt hängivna sitt musikaliska arbete.

Till skillnad från andra artister så utnyttjar U2 enligt Carol alltid varenda sekund av en soundcheck för att det ska bli så bra som möjligt snarare än att lita på att ”man redan kan det”. Bono i synnerhet var extra noga med att allt skulle bli perfekt under HBO-kvällen, så klart.

u2.se: Vad gjorde du efter konserten?

Patricia: Vi åkte tillbaka till hotellet och hade pizzafest halva natten. Kom i säng vid 4. Vi passade på att tacka varandra och teamet som hjälpt oss med allt, prata upplevelser och minnen och lära känna varandra ytterligare. Några av vinnarna skulle åka hem tidigt morgonen därpå så det var sista tillfället som samlad grupp. Himla härligt gäng som jag är glad att kalla nyfunna vänner!

u2.se: Riktigt allt som har att göra med höstens U2-äventyr är inte positivt. Du har stött på en del avundsjuka, har vi förstått.

Patricia: Jag är relativt förskonad från avundsjuka till skillnad från flera av mina medvinnare som har fått uppleva rent näthat. Vissa av de andra vinnarna är ju nästintill kända profiler inom U2:s fancommunity. Men jag måste ändå säga att jag är förvånad över de sura miner och missunnsamhet som funnits ute i den nätcommunity som vuxit fram runt bandet. Oavsett känslor som kommer upp i samband med saker som dessa, där några anses utvalda, tycker jag aldrig det är okej med personliga påhopp eller att mäta kärlek och erfarenhet kring bandet sinsemellan fans.

u2.se: Nej, avundsjuka är en sak. Det rår man inte för om man känner. Och det vore ju i själva verket jättemärkligt om ingen var avundsjuk på er. Det du har varit med om är det ju väldigt många som drömmer om. Förstår förresten kompisarna i allmänhet hur mycket det här betyder för dig? Alltså kompisar som inte specifikt är U2-fans?

Patricia: De förstår absolut hur mycket det här betyder för mig! Mina vänner och bekanta är knappast förvånade över att dessa saker hänt mig, då jag — på riktigt — sedan 10 års ålder gjort väldigt tydligt för alla att U2 är väldigt mycket ”Patricia”. De menar att det bara varit en tidsfråga innan jag kommit upp på scenen, med tanke på hur mycket jag alltid pratat, tjatat, skrivit och sjungit om dem.

u2.se: Vilken grej det måste ha varit för din kompis Lina att få följa med. Har hon kanske även blivit mer intresserad av U2 som en följd av resan?

Patricia med vännen Lina

Patricia med vännen Lina

Patricia: Jag har varit U2-Patricia, eller Bono-bruden som jag kallades i gymnasiet, så länge hon känt mig och hon är väldigt öppen för deras musik. Jag visste att hon skulle uppskatta konserterna och visst blev hon helt såld! Mission accomplished!

u2.se: Du sa att du varit ett U2-fan sedan du var tio. Idag är du 22 år. När såg du U2 live första gången?

Patricia: Min första chans att se U2 var 2005 under Vertigo-turnén men då det var i Göteborg och jag var under åldersgränsen på tretton år gjorde mina föräldrar valet åt mig … alltså ingen konsert. Den sorgen för en tolvåring, va!

Idag vet jag ju att det hade gått bra ändå, och att det hade kunnat vara min första konsertupplevelse. Minns ändå att jag köpte ett nyckelband genom u2.se-forumet från turnén som jag har än idag.

2009 ville jag maxa min första U2-konsert och drog med ett gäng U2-vänner till Göteborg för att campa utanför Ullevi i en vecka. Vi som åkte var mer eller mindre U2-fans som ville ha en kul och annorlunda vecka. Vi var i åldrarna 16-20 år och jag var yngst.

Året därpå var vi några som köade i fyra dagar i Helsingfors av samma anledning — att få se U2 och komma längst fram, vilket vi ju gjorde. Båda gångerna var det tät mediebevakning av oss. I Finland kom till och med MTV förbi och intervjuade.

u2.se: Köa i en vecka … Såvitt vi minns var det ju inte heller direkt idealiskt campingväder i samband med U2:s konserter i Göteborg 2009. Och det där nyckelbandet du köpte som trettonåring är inte den enda U2-prylen du äger, eller hur?

Patricia: Nej … Jag vågar inte tänka på hur många tiotusentals kronor jag lagt på skivor, filmer, biljetter och annat. Mest nöjd är jag nog över det oväntade fyndet av The Unforgettable Fire-turnéboken i prima skick som jag hittade på Stockholms Stadsmission 2008.

u2.se: Nu så här i efterhand, vad var egentligen största kicken?

Patricia: Tillfället uppe på scen i Stockholm är mitt mest dyrbara U2-minne, och kommer troligen alltid att vara det. Självklart var upplevelsen i Paris något alldeles fantastiskt — men det var mest en bonus ovanpå det som redan hänt. Inget kan slå känslan av att känna sig utvald i stunden och få U2 ”för sig själv”.

Av allt U2-relaterat denna höst måste jag ändå säga att det som gav det största adrenalinpåslaget var att se dem igen i Stockholm, efter många års väntan. Längtandet, peppandet och köandet och den fantastiska utdelningen går knappt att sätta ord på. Jag älskar att känna gemenskapen med fans från både Sverige och andra håll i världen, att tillsammans diskutera och spekulera.

u2.se: Ok. Tillbaka till 21 september då du fick komma upp på scenen första gången. Har du några detaljer från det tillfället att dela med dig av som du inte nämnt hittills?

Patricia: Några speciella detaljer jag minns extra tydligt från mitt första scentillfälle var först och främst att jag var längre än alla i bandet, det var bland det första jag tänkte på. Jag mäter 176 cm och trodde åtminstone att Adam skulle vara längre än jag, men å andra sidan böjer han ju litet på knäna när han spelar … Och jag visste ju att jag var längre än Bono.

En annan påtaglig detalj var att Bono var väldigt svettig om kinderna när vi kom nära och han kindpussade mig. Men blöt av svett hade ju vem som helst i hans roll varit där uppe och det var ingenting äckligt över det, bara lite härligt! Och nu har jag äntligen fått pussar av Bono …

u2.se: Hur känns det att höra Mysterious Ways numera?

Patricia: Numera är Mysterious Ways helt klart min låt, jag kan inte lyssna på den utan att slungas tillbaka i tiden och till känslorna jag kände då. Det är en pirrig och härlig känsla. Jag kan nästan inte lyssna på den i perioder. Kunde inte lyssna på den igen förrän i november, faktiskt. Efter Paris är Elevation litet min låt också. Detta är ju båda dansanta låtar som bara varit härliga, men nu blir de så personliga för mig på ett Streets-sätt, nästan. De berör! [Streets syftar här på Where The Streets Have No Name, redaktionens anmärkning.]

u2.se: Hur gör du för att behålla känslan av det som har hänt?

Patricia: Jag kan komma på mig själv att fånle vid tanken på vad som hänt, kanske främst när jag tänker på att jag verkade göra Bono paff av min dans. Hade lite svårt att se på videoklipp först på grund av en skev självuppfattning, men nu är jag riktigt stolt över mig själv och ångrar ingenting — inte ens det där tuggummit på benet jag hade i september, haha … Men generellt dagdrömmer jag mer än ser på videor. Men sedan Paris har jag helt klart spammat mina sociala medier
med bilder!

u2.se: Vi tackar så mycket för att du delade med dig av dina fantastiska upplevelser!

Patricia: Tack själva, det var kul att få prata av sig medan jag minns vad som hände och vad jag kände under tiden!

Har du något du vill berätta som har U2-anknytning? Det behöver inte alls röra sig om att du har dansat med Bono. Vi är övertygade om att det finns väldigt många andra U2-berättelser i U2-Sverige som vill bli berättade — och lästa. Tveka inte att kontakta oss på fansite.u2.se@gmail.com
!