Drömmen blev verklighet

28 Dec
2015
Bono med Patricia (Fotograf: Carl)

Bono med Patricia (Foto: Carl)

Ett återkommande inslag i U2:s scenshow är att fans lyfts över staketet och får göra bandet sällskap på en eller ett par låtar. Att det faktiskt är möjligt att bli en del av showen, att det inte är en skarp gräns mellan artist och publik, skapar en speciell sorts spänning och förväntan bland de som väljer att köa för att komma långt fram på ståplats.

En förutsättning för att bli utvald är att man har en plats riktigt nära scenen och ser engagerad ut. Även om man kan bättra på sina chanser genom att på något sätt utmärka sig, förblir drömmen av naturliga skäl en dröm för de allra flesta som hoppas bli upplockade på scenen under en konsert.

Patricia Altsved vet numera inte bara hur det känns när en dröm plötsligt blir verklighet utan även hur det känns när verkligheten överträffar drömmen. Detta är den första av två artiklar som handlar om hur en 22-årig tjej från Stockholm fick kliva upp på U2:s scen inte mindre än två gånger denna höst.

Patricia hör till den yngre generationen U2-fans med sina 22 år, men hon har ändå hunnit vara ett fan i över tio år. När vi strax efter Globen-spelningarna bad henne beskriva vad som egentligen hände 21 september hade hon haft en knapp vecka på sig att låta intrycken sjunka in. Det var en sprudlande glad och energifylld tjej som delade med sig av hur hon hade upplevt händelseförloppet.

”Jag vet inte om Bono kände igen mig sedan tidigare kvällar längst fram vid e-scenen”, säger Patricia och syftar på den mindre, runda scenen som är förbunden med huvudscenen (i-scenen) av en catwalk. ”Några låtar tidigare denna kväll fick vi i alla fall definitivt ögonkontakt”, fortsätter hon. ”Rätt som det var kom partiet i Mysterious Ways där han smyger in Burning Down The House och plötsligt stod han framför mig.”

u2.se: När förstod du att det faktiskt var dig han ville ha upp på scenen?

Patricia: Jag förstod nästan att det var jag som blivit vald några sekunder innan han pekade på mig. Han höll ögonkontakt och jag dansade mycket, vilket han verkade uppskatta. Jag hade nog blivit rätt besviken om han höll den starka ögonkontakten och sedan gått vidare …

Sekvensen Patricia berättar om syns i denna video. Man kan skönja en dansande Patricia bakom Larrys trumset (se bilden nedan som är en skärmdump från videon och där hon är inringad).

Patricia inringad

Bono pekar ut Patricia (inringad)

u2.se: Vad flög genom ditt huvud precis där och då?

Patricia: Det fanns inga tankar egentligen. Jag drogs upp och kände bara ”strunta i ALLT nu — HA KUL!” och började genast dansa som jag aldrig dansat förut. På riktigt alltså, jag visste inte ens att jag kunde dansa sådär. Man vet ju aldrig hur man ska reagera i sådana situationer hur mycket man än fantiserar om dem — tydligen reagerar jag med livlig dans.

u2.se: Var det inte läskigt att plötsligt ha så många blickar riktade mot sig?

Patricia: Strålkastarna var så starka att jag knappt såg publiken, vilket gjorde att de på något sätt inte fanns. Det hjälpte mot den scenskräck som jag potentiellt hade kunnat drabbas av. Bono såg uppriktigt glad ut vilket gjorde att jag sporrades till att fortsätta och helt enkelt njuta av nuet. Njuta av nuet är något jag annars tycker att jag är dålig på.

u2.se: Okej, du kunde koppla bort publiken, men att plötsligt få sina stora idolers mer eller mindre odelade uppmärksamhet skulle ha fått vem som helst att tappa fattningen. Hur kändes det?

Patricia: I samma ögonblick som jag klev upp på scenen ”insåg” jag att de är vanliga människor med liv, känslor och tankar precis som vi andra, männen som jag så länge sett som upphöjda. Därför tror jag också att fanatikern i mig lugnade ner sig något och helt enkelt hoppade över ”stå och gapa av chock och förvåning”-stadiet. Jag betedde mig inte som den ”fangirl” jag alltid trott att jag skulle göra om detta otroliga och osannolika skulle hända. Jag kände i stället ett lugn blandat med den bästa av adrenalinkickar som gjorde att jag till fullo njöt och hade riktigt, riktigt roligt.

u2.se: Det märktes! En bekant till oss som inte är ett explicit U2-fan men såg just denna U2-konsert nämnde spontant dig. Sa att det måste ha varit arrangerat eftersom du var så bra på att dansa och agerade så avslappnat. Du måste väl ändå ha någon form av dansbakgrund?

Patricia: Vad kul att höra! Jo, jag dansade balett hela uppväxten och har även dansat showdans. Och Mysterious Ways har alltid varit en låt som fått det att rycka till i mig. Ända sedan jag var tio år har det varit en av favoritlåtarna. Men det jag plockade fram på scenen var ändå något nytt som jag inte visste att jag hade i mig.

Mysterious Ways filmad av U2gigs

u2.se: Ok, det förklarar varför du lyckades få det att se så proffsigt ut. När Mysterious Ways var över frågade Bono vad du hette, vilket framgår av denna videosekvens. Han hade svårt med uttalet och du imponerade stort på oss i redaktionen när du faktiskt vågade korrigera honom.

Patricia: Jag vet att namnet Patricia är vanligt i brittiska länder och på Irland, men jag gillar inte det uttalet alls faktiskt. Jag har alltid föredragit att uttala mitt namn på svenskt sätt. Lite mer exotiskt också, för engelsktalande. Ärligt talat tänkte jag inte ens på att jag korrigerade honom! Tvekade uppenbarligen inte alls, utan tänkte bara att det är ju så jag heter.

Patricia filmar Elevation

Patricia filmar Elevation

u2.se: Du fick vara på scenen under ytterligare en låt, Elevation, och filmade bandet och publiken med en mobiltelefon. Det du filmade livestreamades via tjänsten Meerkat. Även om du lyckades njuta av nuet måste det ha varit väldigt svårt att ta in allt som hände. När släppte den initiala chocken, så att säga?

Patricia: På scenen drevs jag av rent adrenalin. Det var inte förrän mot slutet, efter Elevation, som jag ”vaknade till” i samband med att Bono kindpussade mig och det var dags för mig att gå ner. Jag hade svårt att koncentrera mig på resten av konserten, och i efterhand känns allt fortfarande overkligt. Jag var faktiskt väldigt förkyld och febrig, och det bidrog nog till overklighetskänslan.

Elevation filmad av U2gigs

u2.se: Hur var det att läsa om sig själv i media dagen efter?

Patricia: Ett helt uppslag i Expressen känns ovant och märkligt, men givetvis ett härligt förevigande av detta minne. Samma sak med sociala medier — läskigt hur snabbt bilder kan spridas över internet men också tacksamt hur många bevis för ögonblicket som finns.

Det Patricia av förklarliga skäl inte hade någon aning om när vi pratade med henne var att hon bara tio veckor senare återigen skulle stå i strålkastarljuset tillsammans med U2, fast denna gång i Paris. Och i Paris förevigades händelsen av HBO som filmade för att samma dag sända konserten i amerikansk TV.

Hur det kom sig att Patricia hamnade på scenen i Paris och vad hon tänker om sina U2-äventyr kan ni läsa om i den avslutande delen av vårt reportage som publiceras om några dagar. Fortsättning följer alltså!